The Crush House

Minus den inledande säsongen av The Osbournes samt två säsonger av Orange Country Choppers (jättebråken mellan far och son Teutul var och förblir larvigt underhållande, haha) är reality-TV verkligen inte min grej. Särskilt inte längre. För 25 år sedan fanns det kanske programidéer och koncept som fick mig att titta men idag? Noll chans. Big Brother, Robinson, Farmen... Allt det där lever ju fortfarande kvar och det finns såklart därmed gott om människor som fortfarande gillar själva grejen, men jag gör det inte. Faktum är att jag finner min flickväns favoritprogram som Love is Blind och Bachelor direkt motbjudande, idag. När jag med jämna mellanrum går förbi vår vardagsrums-TV och något valfritt avsnitt av de där realityshowerna täcker den 98" stora bildytan (med allt vad det innebär) känner jag mig nästan omedelbart dummare. Så förbannat usla anser jag de där programmen vara, idag.

Med det sagt borde jag givetvis inte ha recenserat The Crush House. Jag är fel person för det här jobbet och i mångt och mycket skulle det gå dra detta så långt som att kalla hela den här texten för ett enda stort tjänstefel. För jag hatar tanken på att simulera Big Brother, i spelform. Extremt få saker inom vår underbara spelvärld gör mig mindre spelsugen än tanken på att i rollen som producent klappra runt i ett ljusrosa strandhus och försöka få uppmärksamhetskåta 24-åringar att hångla med varandra framför TV-kamerorna. Och trots allt detta - Är det precis vad jag gjort under mina fem timmar med The Crush House.

Välkommen till Big Brother: The Game, korsbefruktat med små munsbitar The Sims, ett kryddmått Animal Crossing och en liten touch av Our Life. Din roll som producent är att överse produktionen med allt vad det innebär, inifrån huset där de unga, snygga människorna bor - bevakade av mängder av kameror och mikrofoner som projicerar deras liv och leverne till den nyfikna världen utanför. Året är 1999, folk är hångelsugna och känslorna bubblar inuti Crush-huset. Ditt jobb är krävande och utvecklarna har stoppat in så många sim-aspekter som möjligt i rollen som producent. Du måste se till så att allt flyter på inuti huset sett till mänskliga relationer, du måste även hålla publiken nöjda med rätt innehåll, rätt relationer, dramatik och rätt fokus på det redaktionella och du måste hålla sponsorer samt annonsörer nöjda - också. Gör du det inte, misslyckas du och slängs i Hardcore-spelläget tillbaka till starten.

Det finns en ambitionsnivå här som måste berömmas. Nerials grundutsikt har varit att skapa ett mycket större spel än enbart ett "Animal Crossing för vuxna" och det märks att idéerna har sprutat fram och i vissa fall pulats in i produktionen utan egentlig eftertanke. Tyvärr. Detta har lett till att spelbarheten inte sällan blir lidande eftersom du som spelare inte riktigt kan fokusera på ett specifikt område eller bli bra på det du pysslar med innan nästa aspekt kastas fram och kräver din uppmärksamhet, tid och ditt tålamod - mer än någonsin. The Crush House är tålamodskrävande som få andra 2024-spel och i grunden handlar det väl enligt mig om ett ganska jädra trist walking sim-spel där du i lunkande takt bara kryper runt i ett hus där människor som pratar som barnprogramskaraktärer antingen blir förälskade eller förargade, alldeles för lättvindigt och alldeles för ofta.

Det finns dock ljusglimtar. Bakom glittret, glamouren, de hånglande människorna och drama-krävande TV-tittarna ruvar huset på en mörkare typ av hemlighet som drev mig framåt, som gjorde att jag trots allt hängde med till slutet, här. Tyvärr gör Nerial inte riktigt något minnesvärt av deras "twist" vilket såklart är beklagligt, men heller inte knepigt då de som sagt har problem med "kill your darlings" hela spelet igenom och i slutändan erbjuder en upplevelse som framstår som vare sig hackad eller malen. Jag är inte särskilt förtjust i designen heller då bristen på någon slags realism i hur människorna samt huset i sig målats upp gör att jag inte tror på vad de säger eller på deras känslor, tyvärr. Ljudet är inte heller särskilt bra då människorna huset babblar lite som Minionerna utan riktiga röster/riktigt språk och det saknas musik, nästan konstant.

The Crush House har utöver alla dessa bekymmer även problem med optimering då det har buggat ur och kraschat flertalet gånger under mina få timmar med Devolvers datinghistoria. I slutändan är både konceptet samt utförandet något som jag vare sig vill återvända till och aldrig skulle kunna tänka mig att rekommendera. Att simulera den här typen av superytligt meningslös reality-TV borde i det närmaste vara otillåtet med tanke på hur mycket mer givande det är att köra tävlingsbil, slå troll i huvudet med en bredyxa eller skjuta rymdvarelser med grovkalibrig ammunition.