The Blood of Dawnwalker

Det var något alldeles speciellt som hände för mig, och för mängder av andra spelare, under våren för drygt elva år sedan. The Witcher 3: Wild Hunt skulle komma att bli mitt absoluta favoritspel och samtidigt CD Projekt RED:s definitiva genombrott. Än idag så står sig Geralts äventyr som en milstolpe inom genren, och många av de efterföljande rollspelen som dykt upp har sedan dess ställts mot detta mästerverk.

Efter den minst sagt skakiga lanseringen av studions nästa spel, Cyberpunk 2077, så lämnade The Witcher 3-regissören Konrad Tomaszkiewicz CD Projekt RED och grundade i stället sin egen studio, Rebel Wolves. Nu är han tillbaka med sitt första spel sedan dess - det mörka actionrollspelet The Blood of Dawnwalker.

Rebel Wolves är alltså studion som har utvecklat The Blood of Dawnwalker, ett spel som i allra högsta grad bevarar känslan och atmosfären från The Witcher 3. Faktum är att det, åtminstone till en början och rent ytligt, är ganska enkelt att känna att Dawnwalker är lite väl likt Geralts äventyr. Här finns väldigt mycket av det som Tomaszkiewicz och hans kollegor skapade under sin tid på CD Projekt RED.

Men lyckligtvis så finns det också mycket som är något eget. Ju längre man spelar, desto tydligare blir det att Dawnwalker visserligen bär på ett tydligt DNA från det som kommit tidigare, men samtidigt har lyckats skapa en egen identitet. Och framför allt upptäcker man ett riktigt, riktigt bra äventyr.

Spelets huvudkaraktär Coen dras in i en konflikt med de vampyrer som tagit kontroll över Vale Sangora - landet där han och hans familj bor. I spetsen står den mäktige vampyren Brencis, tillsammans med sina trogna följeslagare. När Coen under tragiska omständigheter själv förvandlas till en halvvampyr förändras allt, och det är då hans verkliga kamp börjar.

Brencis har dessutom kidnappat Coens familj, och nu har vår hjälte bara 30 dagar och nätter på sig att rädda dem och sätta stopp för vampyrernas hemska planer.

Det hela börjar faktiskt ganska trevande. Historien behöver en stund på sig för att verkligen komma igång och rent visuellt känns spelet stundtals något ålderstiget. Men lyckligtvis dröjer det inte särskilt länge innan de första intrycken börjar förändras. När äventyret väl tar fart visar Dawnwalker upp flera intressanta idéer och spelmekaniker, där den kanske mest spännande är den ständigt närvarande tidsgränsen som hela äventyret är uppbyggt kring.

Till en början kan det låta som lite stressigt. Du har trots allt bara 30 dagar och nätter på dig att hitta Coens familj. Men det finns faktiskt ingen anledning att känna sig pressad. Du hinner både se och göra det mesta som erbjuds. Att utforska världen får exempelvis inte tiden att gå, utan det är framför allt uppdrag och att lära sig nya färdigheter som förbrukar tid. Varje dag och natt är indelad i åtta segment, och spelet är tydligt med hur mycket tid de olika aktiviteterna tar av dessa. Du har därför hela tiden god koll på hur mycket tid du har kvar och kan planera dina val därefter.

Konceptet är i sig inte helt unikt, men det används på ett fantastiskt bra sätt. Den som är bekant med exempelvis Persona-serien känner redan igen den här typen av "time management". Precis som där tvingas du hela tiden välja vad du vill ägna din begränsade tid åt.

När mätaren för dagen är full så stiger månen och natten lägger sig över världen. Och här visar The Blood of Dawnwalker upp sin andra stora idé. På dagen är Coen människa, slåss med svärd och känns som en förhållandevis vanlig hjälte. När mörkret faller förändras han däremot fullständigt. Då träder vampyren inom honom fram. Klorna åker fram, han törstar efter blod och plötsligt öppnas helt nya möjligheter att ta sig fram i världen och nå platser som tidigare varit otillgängliga.

Det innebär i praktiken att du får två ganska olika spelupplevelser beroende på om solen eller månen befinner sig på himlen. Det märks även i de tre färdighetsträden, där du kan välja att utveckla Coens mänskliga sida, hans vampyrförmågor eller det tredje trädet, som fokuserar på häxkonster. Färdigheterna används främst inom strid men det finns också några ganska annorlunda som kan användas i spelets många uppdrag.

Ja, det kan tyckas vara en hel del att hålla koll på och lära sig. Samtidigt är The Blood of Dawnwalker i de flesta avseenden ett ganska "light" actionrollspel. Det är lätt att sätta sig in i de olika systemen, menyerna är överskådliga och ingen av spelmekanikerna är särskilt djupgående. Tillverkningen av olika föremål sköts exempelvis direkt via en meny, medan utrustning och färdigheter är smidiga att hålla reda på. Man vet helt enkelt hela tiden vad som är bäst.

Även stridssystemet är förhållandevis enkelt, men lyckas ändå bjuda på något som känns fräscht. Fienderna visar tydligt åt vilket håll de tänker attackera, och genom att blockera i rätt ögonblick kan du avbryta deras attack och öppna upp för en egen motattack. Du kan dessutom styra dina attacker åt olika håll med styrspaken.

Det är knappast revolutionerande, men det ger striderna ett härligt flyt och känns betydligt roligare än ett traditionellt "hack and slash"-upplägg. När man väl kommer in i rytmen och börjar läsa av motståndarna blir det riktigt underhållande att slåss. Det finns en enkelhet här som faktiskt passar spelet väldigt bra. Speciellt strider en-mot-en fungerar bäst och blir som en renodlad duell.

Jag skulle också rekommendera den som verkligen vill leva sig in i spelet att våga höja svårighetsgraden ett snäpp. Allt eftersom tiden går hittar man bättre vapen och rustningar och lär sig mängder av nya färdigheter. Om man investerar lite tid i systemen, förbereder sig ordentligt och vågar möta tuffare motstånd blir striderna betydligt mer engagerande. Plötsligt finns det också en större anledning att faktiskt använda alla de verktyg och färdigheter som Coen får tillgång till, i stället för att bara kunna hacka sig igenom fienderna.

Hela idén med att själv styra sina hugg och pareringar gör faktiskt striderna till några av de mest engagerande jag har upplevt i ett actionrollspel på länge. Det finns en härlig känsla i att läsa av motståndaren, parera i rätt ögonblick och sedan själv välja hur man vill svara. Det är enkelt i grunden, men fungerar förvånansvärt väl och gör det roligare.

Men även om The Blood of Dawnwalker bjuder på en hel del rå action är det minst lika mycket ett spel som handlar om att utforska en öppen värld. Vale Sangora har en ganska kompakt karta, åtminstone i jämförelse med de enorma världar vi har sett i många andra spel de senaste åren. Och även jag, som älskar de där riktigt stora öppna världarna, uppskattade faktiskt att få något som känns lite mindre. Lite mer personligt.

Det finns en känsla av att miljöerna här har fått mer omsorg och eftertanke. De är dessutom fyllda med överraskningar och spännande platser att upptäcka. På natten kan Coen, i sin vampyrform, klättra upp på torn och andra höga platser för att få en bättre överblick över området. Då dyker också de klassiska frågetecknen upp på kartan.

En detalj jag verkligen gillar är att frågetecknen förändras när man sedan kommer 100 meter från dem. Då ersätts de av en symbol som visar vad platsen faktiskt innehåller. Det gör utforskandet både roligare och mer överskådligt. Du kan upptäcka nya symboler, få en uppfattning om vad som väntar i området och sedan själv bestämma vad du vill lägga din tid på.

The Blood of Dawnwalker har en fri och icke-linjär uppdragsstruktur, vilket innebär att du i stort sett kan tackla uppdragen precis som du vill. Det enda som egentligen begränsar dig är att vissa uppdrag bara går att genomföra under dagen eller natten. Du kan dessutom lämna ett uppdrag mitt i och göra något helt annat för att sedan återvända och fortsätta precis där du slutade.

Hela upplägget påminner en del om det vi fick se i Zelda: Breath of the Wild och dess uppföljare. Coen måste helt enkelt bli tillräckligt stark för att kunna besegra Brencis, men du kan försöka ta den fighten långt innan tiden gått ut. I takt med att han utforskar världen hittar han bättre vapen och rustningar, lär sig nya egenskaper och blir successivt starkare. Det är också därför jag tycker man ska göra sin upplevelse lite svårare; för att konceptet med att bli starkare över tid ska kännas mer belönande.

Brencis har dessutom tre stycken starka följeslagare, och alla har sina egna mindre uppdrag och berättelser att ta del av. Genom att utforska världen och göra vissa uppdrag kan du fånga deras uppmärksamhet genom att fylla en mätare som visar hur arga de är, vilket i sin tur leder till att du blir inbjuden till ett möte med dem.

Uppdragsstrukturen känns otroligt fri och varierande. Varje symbol på kartan kan vara början på en ny berättelse, och det kan handla om allt från en kortare händelse till ett betydligt större äventyr med en karaktär som du får följa under en längre tid. Jag vill egentligen inte avslöja för mycket av allt det fantastiska som erbjuds, men ett exempel jag tidigt minns är när jag vid ett tillfälle räddade en karaktär från några soldater. En tid senare stötte jag på samma person i spelets huvudstad, där jag dessutom fick en belöning för min tidigare insats. Det är en liten detalj, men det är precis sådant jag uppskattar från ett sådant här spel.

Det är även den typen av små och stora konsekvenser som gör världen så intressant. Dina handlingar kan få betydelse långt senare, samtidigt som klockan hela tiden tickar mot den slutliga konfrontationen. Men som jag nämnde tidigare har du gott om tid på dig. Det handlar snarare om att välja vad du vill lägga din tid på än att stressa genom äventyret.

Eftersom tiden inte heller löper när du utforskar världen blir tidsgränsen aldrig något som hänger över dig. I stället fungerar den som en ram för hela äventyret och ger berättelsen en tydlig riktning. Du vet att tiden egentligen är begränsad, men spelet låter dig själv bestämma hur du vill använda den.

Det finns framför allt ett område där Coen känns som Geralt och där The Blood of Dawnwalker känns väldigt mycket som The Witcher. Det finns ett "Focus Mode" som används för att undersöka omgivningen, följa spår och leka detektiv. Det känns stundtals nästan lite väl bekant, och det hjälper inte heller att Coens röstskådespelare, Will de Renzy-Martin, vid just dessa tillfällen låter mer som Geralt än han gör i övrigt.

Att följa spår och leta efter ledtrådar är alltså en av de delar där inspirationen från The Witcher blir som allra tydligast. Samtidigt leder det ofta till några av spelets bästa uppdrag. Och Dawnwalker är stundtals riktigt mörkt. Läskiga monster, gravkammare, gamla ruiner och obehagliga miljöer - ja, allt finns med och är lika spännande som lockade att utforska.

Jag gillar också att uppdragen ofta erbjuder flera olika lösningar och sätt att tackla problemen. Vid ett tillfälle följde jag exempelvis ett uppdrag under ganska lång tid, bara för att till slut lämna det åt sidan. Det är sådana situationer som gör att äventyret känns mer organiskt och mindre som en checklista över saker som måste klaras av. Vissa uppdrag får helt enkelt leva sitt eget liv, och det gör att jag ofta blev sugen på att återvända till dem senare.

Belöningarna är dessutom nästan alltid spännande, liksom platserna man får besöka. Interaktionen med de andra karaktärerna bjuder på bra dialog och ett världsbygge som hela tiden gör Coens äventyr intressant. Det finns en ständig känsla av att något nytt väntar runt nästa hörn, och det är kanske den bästa egenskapen en öppen värld kan ha. Det blir ofta som en skattjakt i ordets allra tydligaste bemärkelse.

The Blood of Dawnwalker är, rent visuellt, ett ganska tjusigt spel i sina stunder. Tyvärr dras det samtidigt med en del tekniska problem, med gott om pop-ins och visuella glitchar. Under min tid med spelet hade jag dessutom inte tillgång till det 60 fps-läge som ska finnas på plats vid lanseringen. Det "Balanced"-läge jag körde på låg på omkring 40 fps, men hade ärligt talat lite för stora problem med att hålla den nivån. Det märks framför allt när man springer runt i världen och samtidigt rör kameran. Coen kan också glida rakt igenom berg, och lite visuella saker som att åska och regn ibland hörs utan att synas. Det är helt enkelt en del visuella och tekniska skavanker här och där.

Vissa texturer och detaljer känns dessutom lite ålderstigna, och rent tekniskt ger Dawnwalker stundtals intrycket av att vara ett spel från en tidigare generation. Men det finns en viktig sak att komma ihåg: atmosfären och designen är lysande. Här finns gott om vackra vyer och imponerande miljöer att upptäcka, och den mörka, gotiska stämningen sitter ofta helt perfekt. Det är alltså inte den tekniska briljansen som gör Dawnwalker vackert, utan den fantastiska designen och den starka atmosfären.

Till detta kommer bra röstskådespelare, fantastisk ljuddesign och otroligt stämningsfull musik. Det är helt enkelt lätt att leva sig in i världen och låta sig svepas med, trots de tekniska bristerna. Förhoppningsvis innebär det 60 fps-läge som finns tillgängligt vid lanseringen också ett betydligt bättre flyt för er än det jag fick uppleva.

The Blood of Dawnwalker är i många avseenden ett kärleksbrev till oss som en gång blev fullständigt förälskade i The Witcher 3. Det når inte upp till CD Projekt RED:s briljans med det spelet, men jag tycker heller inte att man ska förvänta sig det. Att kalla The Blood of Dawnwalker för ett "indie"-spel känns förstås fel, men rent tekniskt ger det stundtals lite av samma intryck. Det är helt enkelt inget visuellt eller tekniskt kraftpaket och det finns en del moment som känns lite väl simpla.

Däremot finns här så många egna och unika idéer att älska. En gång i tiden blev vi ju exempelvis fullständigt överösta med användandet av zombies, medan vampyrer faktiskt har utnyttjats förvånansvärt lite i spelsammanhang. Här gör Rebel Wolves något riktigt coolt av dem. Varje gång solen stiger och Coen återigen blir människa för några timmar känns det som en egen liten upplevelse. När månen sedan letar sig upp på himlen förändras allt. Coen blir något helt annat, världen öppnar upp sig och upplevs på nya sätt och spelet får plötsligt en helt annan känsla.

Äventyret utvecklas och förändras dessutom hela tiden. Coens avtryck sätter sina spår i världen och hans handlingar får konsekvenser, ibland på sätt som du kanske inte förväntar dig. Nedräkningen fungerar samtidigt som en ram som håller ihop alltihop och hela tiden påminner dig om att det finns ett mål där borta vid horisonten. Det kan handla om små detaljer som är snyggt invävda i världen, men också om större, storydrivna uppdrag som fortsätter att engagera långt efter att de först introducerats.

Jag funderade länge och väl på betyget när eftertexterna rullade för mig häromdagen. Men jag tror att det som gör att The Blood of Dawnwalker förtjänar sitt höga betyg inte bara handlar om hur underhållande det är att spela, utan också om hur länge det stannar kvar i minnet när man väl stänger ner det för dagen. Det finns absolut oslipade delar här. Spelet har enorma ambitioner, och på vissa områden lyckas utförandet inte riktigt leva upp till dem. Men samtidigt är det svårt att inte imponeras av hur mycket Rebel Wolves faktiskt lyckas åstadkomma. Här finns idéer som jag verkligen älskar, en atmosfär som är svår att slita sig från och ett äventyr som gång på gång lyckas överraska. Jag har ofta upptäckt och följt ett uppdrag för att under, men främst efter det, tänkt att det är en helt lysande form av uppdragsdesign.

Coen är absolut ingen Geralt. Men The Blood of Dawnwalker är däremot på många sätt ett eko av The Witcher 3. Men som tur är så är det inte enbart det. The Blood of Dawnwalker visar att du kan inspireras av ett mästerverk och ändå skapa någonting som känns unikt och fantastiskt.