The Blood of Dawnwalker

Jag sitter i en abonnerad del av rustkammaren på Stockholms slott, redo att snart få tillägna mig ett par timmar med den nystartade studion Rebel Wolves första spel. En studio som för övrigt startades av en grupp branschveteraner som tidigare har haft höga positioner under produktionen av The Witcher-spelen. Stämningen i den dunkla salen är förväntansfull och vi från spelpressen som har samlats blickar nyfiket runt och ser hur en rad spelstationer har ställts upp längs med de hundratals år gamla stenväggarna. En perfekt miljö för att djupdyka ner i en medeltida fantasyvärld om mörk magi och vampyrer, om du frågar mig. Tillsammans med ett team av utvecklare har Bengt Lemne, den gamla Gamereactor-ikonen som numera arbetar med PR hos utgivaren Bandai Namco, precis avslutat sin inledande genomgång om vad vi kan förvänta oss av dagen och det har äntligen blivit dags att börja spela.

Mitt äventyr börjar med samma introsekvens som tidigare har visats upp i trailerform där huvudpersonen Coen försöker skydda sin pestsmittade syster från en grupp illvilliga soldater. När allt hopp verkar vara ute blir anfallarna överrumplade av vampyrherren Brencis som gör processen kort för samtliga våldsutövare och botar dessutom den sjuka flickan med några droppar av sitt eget läkande blod. Introsekvensen vittnar om en tydligt mörk och brutal fantasyvärld där varken människor eller vampyrer verkar utgöra speciellt gemytligt sällskap och nyfikenheten gör sig återigen påmind om vad det forna Witcher-folket har kokat ihop.

Kort därefter är jag frisläppt i den öppna världen med ett överhängande mål att infinna mig i vid en vampyrledd mässa i den lokala kyrkan senare samma kväll. Samma Brencis som räddade livet på Coen och hans syster i inledningen har nämligen tagit kontroll över regionen och dess invånare. I utbyte mot att han och hans hantlangare får festa på befolkningens blod, lovar han trygghet från både sjukdomar och yttre angrepp. På pappret låter det måhända som en ömsesidigt gynnande överenskommelse men i praktiken blir det snabbt tydligt att arrangemanget snarare går att likna vid en köttbondes relation till sitt boskap.

Men det tar vi då. Nu är dagen ung och Coen har en rad med sysslor som ska avverkas innan skymningen. Hur mycket jag hinner med styrs av spelets nya sätt att se på tidskonsumtion. Man kan i korta drag beskriva det som att tiden är en konkret resurs som spenderas på olika aktiviteter. Från morgonen som jag först axlar rollen som Coen till kvällens vampyrmässa har jag fyra tidsenheter att disponera över. Att utforska världen är inte något som konsumerar tid, utan det står mig fritt att göra hur länge jag vill. Bestämmer jag mig däremot för att ta mig an ett uppdrag eller någon annan aktivitet som tydligt markerats med symbolen för tidskonsumtion så används en enhet och klockan flyttas fram ett snäpp. Det kommer alltså att krävas ett kryddmått av omsorg när man väljer vilka aktiviteter som ska prioriteras och Blood of Dawnwalker är dessutom designat så att många av spelets sidouppdrag spelar in mer eller mindre i den övergripande berättelsen. När jag till exempel valde bort att hjälpa en äldre kvinna med att hitta ett stulet tygstycke som på något sätt var viktigt för vampyrerna så hängde hon sedan uppochner i kyrkan, dödad och tömd på blod. En påminnelse till övriga invånare att inte svika sina mästare.

Oavsett vilken riktning jag väljer att vandra så dyker det upp saker att göra på vägen. Någon gång dras jag in i en gåta med en son som försvunnit från sin hötransport, lite senare hittar jag en förfallen stuga med en skrikande gast på insidan och efter ytterligare en stund vandrar jag in i en grotta och blir angripen av en våldsam vampyr-zombie. Under min korta tid med Coen hann jag med att göra långt ifrån allt som erbjöds men jag kunde ganska enkelt göra uppskattningen att aktiviteter inte är någon bristvara i Blood of Dawnwalker. När jag frågade utvecklarna hur många genomspelningar som skulle krävas för att hinna med allt i spelet var svaret inte självklart men uppskattningen låg på ungefär tre, lite beroende på hur man väljer att ta sig an världen. Lite på samma tema undrade jag nyfiket om en ivrig spelare hade kunnat söka upp och slå ihjäl storskurken Brencer redan tidigt i äventyret och på så vis avsluta berättelsen i förtid. Jag fick då reda på att vampyrherrens vistelseort kommer att vara känd nästan från start, vilket gör en kupp av det slaget fullt möjlig, under förutsättning att man lyckas manövrera sin underlevlade Coen genom en skara faror som var och en troligen kan ta både liv, heder och ära ifrån honom med lilltånageln. Jag gissar att en och annan speedrunner har en utmaning att se fram emot.

På tal om att hantera faror så är stridssystemet i Blood of Dwanwalker uppbyggt på ett sätt som påminner om hur det ser ut i exempelvis Nioh och For Honor. Attacker och motsvarande blockeringar kan göras i fyra olika riktningar; från höger och vänster samt upp och nerifrån. När en fiende gör ett utfall visas en symbol som berättar vilket håll den slår åt och således vilket håll du bör rikta din blockering för att undkomma skada. Vill man inte engagera sig i systemet är det dock fullt möjligt att hamra på genom slumpmässigt riktade attacker och blockera i en mer generell riktning, även om den stilen konsumerar snäppet mer av Coens uthållighet.

Personligen kände jag att striderna behövde en vassare udd än vad de bjöd på i de lägre svårighetsgraderna, vilket ledde till att jag tidigt bytte till en mer utmanande variant där stödhjulen plockades bort till förmån för mer realistiska och inlevelserika bataljer. Här krävs det färre slag för att både jag och mina fiender ska bita i gräset, vilket sätter högre press på mitt defensiva arbete som dessutom försvåras av att spelet inte längre förvarnar mig om vilket håll fiendehuggen kommer från. Det var svårt och jag dog så pass många gånger att en snäll kille från utvecklarteamet kom fram till mig två gånger och försökte få mig att växla ner till en mildare nivå av utmaning, men det bjöd samtidigt på en renare spelupplevelse som inte byggde på stora röda hjälpsignaler, utan min egen förmåga att läsa av mina motståndares rörelser. Jag inser att alla inte är lika dumdristiga som jag men jag vill ändå belysa att när det vankas strid så finns det valmöjligheter för såväl mjuka som hårda spelare.

Men vad hände på kvällen i kyrkan då, kanske du undrar? Jo, utan att gå in på för mycket detaljer så gick allt naturligtvis käpprätt åt skogen och Coens familj tillfångatogs av Brencis. Här börjar berättelsen i Blood of Dawnwalker på riktigt och jag får veta att jag har 30 dagar på mig att frita mina nära och kära innan de kan anses vara förlorade för gott. Alltså 30 dagar av välspenderade tidsenheter är vad som står mellan Coen och hans familj. Utvecklarna var också tydliga med att spelet inte nödvändigtvis tar slut efter 30 dagar men att det är Coens övergripande mål till en början. Är man som spelare inte speciellt sugen på att engagera sig i räddningsaktionen så ska det dock finnas utrymme att ignorera huvuduppdraget och lämna familjen i sticket för att fortsätta som föräldralöst ensambarn. Valmöjligheterna att skräddarsy sin resa är, till synes, ganska omfattande.

Coen är dessutom inte någon vanlig kille, utan tidigt i äventyret står det klart att han är en så kallad Dawnwalker. En nybliven vampyr, vars transformering har avvikit från det normala, vilket gör att han kan vistas obehindrat ute i solljus på ett sätt som hade förvandlat vilken annan blodsugare som helst till aska. Tillståndet kommer med en rad fördelar som varierar lite beroende på tid på dygnet. Nattetid är det en mer demonliknande Coen som kommer fram och kan använda sig av mörk magi av olika slag. Svärdet han använder på dagen byts ut och i mörkret anammar Coen en mer djurisk taktik och slåss med långa tänder och klor. Blod från både fiender och djur kan drickas för återställning av förlorad hälsa och fler färdigheter låses upp allt eftersom jag avancerar i nivå. Det finns två olika färdighetsträd som separerar mina nattliga vampyrkrafter från mina mänskliga drag dagtid och på sedvanlig rollspelsmaner får jag tillgång till nya färdighetspoäng allt eftersom jag har ihjäl fiender och klarar uppdrag.

På tal om rollspel så är det förstås inte endast våldet som står i centrum i Blood of Dawnwalker, utan det bjuds också på en hel del mänskliga (och omänskliga) relationer som i hög grad utspelas genom olika dialogval. För att förtydliga vilka val som för dialogen vidare har man valt att markera dessa som gula i listan medan övriga visas som vita. Personligen ställer jag mig skeptisk till att man som spelare så tydligt kan se vad Coen ska säga för att pusha storyn, vilket gör att övriga samtalsvägar på något sätt känns mindre viktiga. Det handlar förstås om personlig smak och tycke men det är värt att lyftas, vilket jag också gjorde till utvecklarna och fick svaret att de vill göra så många spelare som möjligt nöjda och att eftersom alla inte är intresserade av att fördjupa sig i varje konversation, utan att somliga vill bara skynda sig igenom snacket för att ta sig till nästa strid så var det en vettig mellanväg att ta. Fair enough, antar jag. Samtidigt känner jag att något i rollspelet riskerar att gå förlorat när jag direkt vet vad som behöver sägas för att komma vidare. Där får jag vänta och se hur rollspelandet upplevs i den färdiga versionen.

De fyra timmar jag tillbringade med Blood of Dawnwalker flög verkligen förbi där jag satt i rustkammaren och på det stora hela är jag positivt överraskad över vad som visades. Berättelsen känns mörk och spännande där Coen går in i sitt äventyr med höga insatser. Utvecklarnas rötter i Witcher-serien gör sig ständigt påminda i både atmosfären, de snygga visuella detaljerna och spelbarheten. I vissa lägen kunde jag uppleva kontrollen som lite oprecis och menysystemet som snäppet otydligare än vad jag är van vid. Med ett par månader kvar tills dess att spelet landar i butikshyllorna finns det förstås fortfarande tid att tighta till det sista, så jag är egentligen inte orolig.

Det är något väldigt fint med att se glädjen hos någon som har arbetat väldigt hårt med ett passionsprojekt och som har chansen att visa upp det för första gången. Det var tydligt att representanterna från Rebel Wolves både var oerhört stolta över sin studios hårda arbete och att de verkligen brann för att göra Blood of Dawnwalker till det bästa möjliga spelet det kan bli och det pratas redan nu om hur Coens berättelse kan föras vidare genom historien i eventuella uppföljare. För mig personligen gav min session med titeln absolut mersmak och har redan börjat räkna ner dagarna till den 3:e september då Blood of Dawnwalker släpps till Playstation 5, Xbox Series X|S och PC. När jag frågade om det kan bli aktuellt med en version till Switch 2 i framtiden blev svaret "Ingen kommentar" - vilket inte är ett nej.