The Bear: Säsong 3 (Disney+)

En vis själ sade en gång att ett av de bästa privilegierna i världen att är att slippa äta ensam. Den personen har uppenbarligen aldrig upplevt en middag med den högljudda Berzatto-familjen i The Bear, som i sin tokhyllade andra säsong gav varje tittare en ångestattack så stor att folk förmodligen bestämde sig för att aldrig någonsin fira jul med släkten igen.

Jag var själv inte så såld på The Bear förrän dess förträffliga andra säsong, som för mig var som att vara på en av de där snobbiga restaurangerna som min tidigare kollega Måns Lindman älskade att gå på och sätta tänderna i något jag aldrig har smakat förr, en konsistens som var sprudlande ny för mig. BAM! Det var en experimentell smakdynamit där karaktärerna befann sig i ett transformativt stadie medan restaurangen byggdes upp på nytt. Det var knaprigt, sött, bittert, silkeslen och kryddigt på en och samma gång. Den säsongen rev upp ett nytt sår och strödde både salt och citronsaft i det öppna gapet, och det sved så ljuvligt, så ljuvligt.

Säsong 3 är precis som ärret i Carmys hand. Den emotionella skadan som skedde i den tidigare säsongen svider fortfarande, men dramat har stannat upp. Såret är läkt, men smärtan är kvar. Jakten på perfektionismen fortsätter. Inte mycket att göra åt det. Nu väntar Carm och resten av köksslaget på en recension från Chicago Tribune, som kan komma att bestämma restaurangens öde. Det blir mycket sådant denna säsong, det där ständiga väntandet. Väntan på förlåtelse. På bekräftelse. På upprättelse. På omvändelse. På någon slags dödsdom. På att säsongen ska komma igång...

Det är lite som att komma tillbaka till en restaurang som tidigare har imponerat stort, men efter det tredje besöket har nyhetsbehaget lagt sig lite. Något enstaka avsnitt känns lite som uppvärmda rester. Andra avsnitt känns som att man har försökt återskapa en genial meny, men som saknade den där spontaniteten från förr. Sedan finns det ett par avsnitt som är balsam för alla sinnen, som den första dialoglösa första episoden som mest kretsar kring Carms olika kökserfarenheter och en terapeutisk episod som utspelar sig i en dassig gammal sjukhussal. Ibland känns den genuin i sina metodiska reflektioner. Ibland har den allt att säga, med väldigt små medel. Ibland har den inget att säga, och trycker lite väl hårt på välbekanta knappar i seriens dysfunktionella dynamik.

Men maten är förbaskat god, fortfarande. Episodmenyn som serveras i The Bear är fortfarande kvalitativ, karaktärsdrivet, kulinarisk kokkonst. Ägaren är fortfarande kvar, så det är inga större förändringar. Det är bara lite repetitivt nu. Du vet precis vad som väntar runt hörnet innan någon ens tjuter "corner!", man blir inte lika paff längre. Det kanske också är poängen: nu kämpar karaktärerna i ett ständigt föränderligt matklimat där topprestauranger går i graven och kraven på Michelin-stjärnan är astronomiska. Det blir självmedvetet ojämnt med flit för att fånga karaktärernas djupa osäkerhet. Detta gör att allt inte klickar lika självklart som sist, men samtidigt skär kniven också lite djupare denna gång.

Säsong 3 når inte upp till andra säsongens gastronomiska kraftpaket och förlitar sig lite väl mycket på tomma kalorier som flashbacks och stjärncameos för att fylla i det tomrum som uppstod efter den förra säsongens gripande final. Menyn har inte uppdaterats med nya spännande råvaror och den där glimten i ögat gnistrar inte alltid till som det ska. Det är dock inte alltid en dålig sak i sig om man uppskattar slow burn-metoden. Knivbladet trycker fortfarande skönt mot strupen. Jeremy Allen White och Ebon Moss-Bachrach är som vanligt lysande i sina skrikiga roller. Historierna är serverade med fingertoppskänsla tack vare den utsökta klippningen. Det finns fortfarande mycket inspiration och metodik bakom den matlagning som är dramat. Det är bara det att det inte mättar som sist. Säsong 3 sänds på Disney Plus den 17 juli.