The Bear, säsong 2 (Disney+)

Så fort The Bear tog slut kände jag tomheten komma smygande. Den var drabbande men samtidigt var det en lika självklar som välkommen känsla då serien fullständigt hade tömt mig. Jag var emotionellt urlakad när jag satt där, i mörkret apatisk och euforisk på en och samma gång och trots att jag längtade efter en ny säsong så skrek min arma kropp och härjade själ efter andrum. Efter fem timmar binge av "Yes Chef!" "Thank you Chef!", försenade beställningar, bränder, suicid, nattsvart ångest men samtidigt en brinnande passion och en övertygelse om att det omöjliga faktiskt var möjligt med hjälp av bräckliga sistaminuten-lösningar så var jag helt slutkörd. Det kändes som om att jag var under vattenytan och desperat försökte andas. Min kropp skakade och hjärnan kokade.

Det tog dock inte många dagar innan jag var där igen. I köket, omgiven av matos, cigarettrök, svett och utmattningssyndrom. Det var helt enkelt omöjligt att hålla sig därifrån och så fort jag stängde dörren bakom mig så visste jag att jag inte kommer att komma ut innan allt är över. The Bear liknade ingenting annat. Det var ett mästerverk, en chef-d'oeuvre, en genrens magnum opus och sällan har jag brytt mig så mycket om vad som händer med karaktärer i en film eller TV-serie som jag gjorde här. Jag kände deras smärta och jag lyftes upp av deras få framgångar i livet, både privat och yrkesmässigt. I verkligheten hade jag inte velat sätta min fot i det där kaotiska köket fyllt av nedbrutna och hopplösa människoöden men på avstånd älskade jag allt och efter att ha varvat den fem gånger så trodde jag att det var klart nu. Att jag var proppmätt och att suget efter en ny omgång skulle ha minskat. Det här var ju säsongen av säsonger och det går väl knappast att servera en finare avsmakningsmeny ändå? Men så kom säsong 2 och det var bara att kapitulera igen. Kasta in kökshandduken och lyfta på kockmössan. Att följa upp en näst intill perfekt insats är förstås oerhört svårt och att överträffa en näst intill perfekt insats är nästan omöjligt och väldigt få förunnat men mot alla odds så lyckas Christopher Storer med konststycket att leverera ett ännu starkare och mer mänskligt nagelbitardrama och han gör det utan att bara trycka på repeat och hoppas på att publiken bara ville ha mer av samma.

Första året handlade om att bygga från grunden. Att ha något att stå på. Att överleva. Men också att fylla ett tomrum med något nytt för att slippa tänka på hur förbannat ont livet kan göra. Här stod Carmen Berzattos (Jeremy Allen White) livsöde i fokus. Det var hans kök, det var hans smärta, hans arv. Ett uppbrott och en flykt från de fina salongerna till det okända och med det också helt nya utmaningar. Den ständiga jakten på kapital och tolkningar av byråkratiska regelverk, förbud och rekommendationer. Personlig utveckling och att nå sin fulla potential. HR-floskler med sanning i. Det är trots allt ett enormt steg att gå från lovande adept till mentor och inte bara det, utan också vara den som sitter allra högst upp på toppen där det blåser som mest. Bokföring, skattetabeller, certifikat, underhåll och föreskrifter. Nu var allt det där administrativa helt plötsligt hans ansvar.

Nu kunde han inte längre gömma sig bakom tre stjärnor i Michelinguiden och en ägarstruktur där hans ord saknade betydelse. Nu fanns det inte längre någon röst som sade till honom exakt var myntabladet skall placeras på parfaiten eller hur stor en perfekt kamomillbuljong-spegel skall vara. Nu var det hans meny, hans kökspersonal och hans ord som gällde. Samtidigt ständigt närvarande, den obearbetade sorgen efter brodern Mikeys (Jon Bernthal) självmord. De korta men intensiva panikattackerna, tro och tvivel om vartannat. Ett skört tumultartad psyke som vill så mycket men klarar så lite. Demoner och änglar i en strid ingen kan vinna. Men de tog sig igenom den värsta stormen och andra säsongen är lugnare men då och då, i magnifika sekvenser dras jag in i den där orkanen igen och då flyger jag hjälplöst runt tills den lagt sig på nytt. Den här gången står det nämligen ännu mer på spel.

Om första säsongen handlade om att födas och överleva livets första svåra prövningar så handlar det nu om att bygga upp ett försvar och att bli så stark att man klarar av att stå på egna ben utan att falla så fort det blåser lite. Det har med andra ord blivit dags för förnyelse och vidareutveckling. Restaurangen skall renoveras och ambitioner finns för en stjärna i guiden. Något som definitivt inte är enkelt. Det krävs kontakter, investeringar, utbildning och professionalism. Samtliga en tydlig bristvara i första säsongen men man måste förstås börja någonstans och det första jag märker i den nya säsongen är hur Storer genialiskt nog flyttar fokus, från Carmy till resten av personalen och framför allt Sydney (Ayo Edebiri), Marcus (Lionel Boyce) och Richie (Ebon Moss-Bachrach) genomgår individuella utvecklingsresor som faktiskt är hjärtslitande att se. Men även Sugar (Abby Elliot), Carmens syster som hade en liten men viktig roll i första säsongen får ta allt större ansvar då hon tidigt blir utsedd till projektledare. Allt det här bidrar till vad som känns som en helt ny serie men där man samtidigt lyckas behålla allt det där som gjorde The Bear till en av förra årets allra bästa serier.

Att skicka iväg sina karaktärer kors och tvärs över världen hade i sämre händer kunnat resultera i en ofokuserad berättelse men här stärker det snarare banden mellan rollfigurerna. Den ambitiösa men något slarviga Marcus som får åka till Köpenhamn för att lära sig nya tekniker. I det Danmark där drömmen om att jobba på världens bästa restaurant en gång i tiden startade för Carmy. Hetlevrade kusinen Richie blir påtvingad en praoplats på den restaurang där där drömmen senare blev verklighet för att lära sig disciplin och befälsordning och Tina (Liza Colón-Zayas) och Ebra (Edwin Lee Gibson) får ta sig igenom en kulinarisk skola i en strävan att lära försöka lära gamla hundar sitta. Sydney tvingas också ta ett betydligt större ansvar och får även i uppdrag att bestämma en Michelinvärdig meny. Alla respektive öden knyts ihop på ett oerhört snyggt sätt och blir här till en djupt gripande studie i hur små skillnader i livserfarenhet, attityd, mental och fysisk kapacitet formar oss på sätt vi inte alltid själva har kontroll över och det är stundtals så briljant utfört att jag får nypa mig i armen.

Även om Carmen får mindre plats i rampljuset den här säsongen så gör sig hela tiden hans inre demoner påminda. Så fort något står på spel så krackelerar han. Bara tanken på att driva en Michelinkrog får honom att tappa all livslust. Paniken är hela tiden där, redo att slå in dörren och dra med honom ner till evigheten. Nu knackar även kärleken (Molly Gordon) på samma dörr, när han minst anar det så som den oftast gör men som den blyga och introverta personlighet han är så vågar han inte tro. Han låter dörren till lycka stå på glänt men han kan inte slå upp den på vid gavel. Han är rädd. Rädd för sig själv, rädd för att släppa taget och hänge sig åt någon annan. Hon är beredd att offra det mesta för att få det att fungera men att fylla ett tomrum i någon annans liv är ett ansvar han inte klarar av att axla. I synnerhet inte då han behövs i restaurangen. Utan honom går den under, i alla fall är det så det låter i hans huvud men samtidigt hörs en röst från andra axeln. "Med dig går restaurangen under. Vem tror du att du är?"

De tvära kasten mellan hopp och förtvivlan går rakt genom TV-rutan och jag är försvarslös. Det finns inget sätt att förbereda sig för de urstarka känslostormar som The Bear fortsätter att riva upp. Traumat från första säsongen ligger kvar, som en våt filt ingen riktigt vill lyfta bort. Nu handlar det om att leva vidare. Att bära minnena med sig snarare än att låta de tynga ner en men samtidigt vill man veta varför. Det är en fråga som för evigt kommer att följa med efterlevande genom livet och det finns inget svar men man frågar ändå. "Do you ever think about the purpose?" undrar Richie i ett existentiellt svagt ögonblick. Han är den som bär känslorna utanpå och exploderar medan Carmen begraver dem för att sakta kvävas. Tillsammans försöker de att bearbeta allt på en gång men lika mycket som de är ett stöd för varandra så drar de också ner varandra i ett avgrundsdjupt mörker och snart finns det ingen väg ut. Men frågetecknen var inte bara Carmy och Richies, även vi undrade över varför och även om det som sagt var aldrig finns något riktigt bra svar så får vi ändå en djupare insyn i familjen Berzatto, på gott och ont för det en tragisk samling människor. Det stjärnspäckade sjätte avsnittet måste vara något av det mest intensiva och kaotiska som någonsin filmats, ett rakt igenom mästerligt konstruerat jultrauma som kan knäcka de starkaste av nerver.

Nej, det hade jag inte trott. Att The Bear skulle klara av att svepa mig av mattan igen men så blev det. Satir och mörker till trots så finns det en värme här som är oöverträffad och framför allt tar jag med mig sättet på hur samtliga karaktärer lyfts både som individer och grupp och också klarar av att ta den platsen. Allra starkast är Richie som går från att vara decenniets skitstövel till en empatisk medmänniska som bryr sig mer om andras lycka än sin egen. Utan att det känns varken orimligt eller påtvingat. Jag tror helt enkelt på hans vilja till bättring. Han står också för årets bästa citat med de blott fyra men ack så geniala orden "I wear suits now." Men det är också precis som förra gången en produktion som imponerar. Det indietunga soundtracket med Pixies, Decemberists, Wilco, Counting Crows och Smashing Pumpkins passar perfekt för Chicago-miljön och att premiäröppna till tonerna av AC/DC känns bara så självklart på något sätt.

Maträtterna får också ta större plats och det är tydligt att man har tittat noga på hur maten ser ut på riktiga stjärnkrogar. Inte bara innehållet på tallriken utan hur man håller i den, hur man placerar den på bordet, hur man serverar vin. I det stora hela hur man upprätthåller en hög servicenivå. Det är infernaliskt svårt att lyckas, det vet alla som har varit i branschen men från första avsnittet till det sista så finns det inget annat jag hellre vill. Att mina vänner skall reda ut stormen än en gång och finna lycka i det de gör och i livet för det är precis så det känns. Att det här är mina vänner och att vi har känt varandra sedan länge. Det är vad The Bear gör med mig och jag hade fel då och hoppas att jag har det nu också för jag säger som förra gången. Att jag verkligen hoppas på en fortsättning men att jag samtidigt inte tror att det här går att göra lika bra igen.