Terminator 2D: No Fate

Riktigt bra Terminator-spel växer sannerligen inte på träd. Jag får kämpa här om jag ska komma på något som kittlat mina hjärnhalvor i positiv bemärkelse, istället slås jag instinktivt av att det är försvinnande få. "Cyborgs från framtiden med stålpolerade endoskelett som vill utplåna mänskligheten" - det är troligtvis så min pensionerade mor skulle beskriva science fiction i allmänhet utan vidare inblick. Var är då alla tänkvärda upplevelser som tar avstamp ur detta kan man fråga sig? Svaret är att det helt enkelt inte har skett i den omfattning som man skulle kunna tro trots en i grunden så optimerad, nästan självskriven utgångspunkt. Terminator: Resistance var absolut godkänt, men det är enligt mig ingen stilbildande klassiker trots goda intentioner. Det är nästan 35 år sedan Terminator 2: Domedagen skrev in sig i historieböckerna, en film som än idag rankas som en av tidernas bästa actionspektakel. När 2025 är redo att knytas ihop då är det väl ändå dags för upprättelse i samband med ett 16-bitsdoftande retrospel till senaste generationens superdatorer? Jag vågar påstå det.

Men vi dröjer oss kvar en stund vid minneslunden när vi ändå tagit oss dit. Som 80-talist är jag uppväxt med plattformsspel i 2D som av förklarliga skäl stod högt på agendan på den tiden; från Alex Kidd och Mega Man till Contra, Bionic Commando och tids nog Gunstar Heroes och Metal Slug. Jag stiftade även bekantskap med Terminator som oknådad Play-Doh, där James Camerons första mördarmaskin från framtiden kom samma år som jag föddes - och även om jag inte såg den på BB med uppspärrade ögon så njöt jag i stora drag tidigt 90-tal av två genialiska scenarion som var långt före sin tid rent tekniskt, såväl som tematiskt. Hotet om utplåning efter att artificiell intelligens utvecklar fri vilja ligger till grund för många bekymmer och fortsatt överlevnad - kanske idag mer än någonsin?

Terminator 2D: No Fate har förstått precis allt som jag just har gaggat om, och det tog bara merparten av mitt liv att komma till den slutsatsen. Det här är ingen ovärdig cashgrab, det är heller inte ett spel som försöker låtsas vara något det inte är och det försöker allra minst uppfinna hjulet på nytt - istället åker det tillbaka i tiden för att ställa saker och ting till rätta med en tie-in som filmen förtjänar utifrån etablerade premisser plockade från samma tidsålder. Inget öde, comprende?

Att det rör sig om ett passionsprojekt från Bitmap Bureau framgår i allra högsta grad, detaljrikedomen här är en fröjd för ögat. Animationerna är levande, stillbilderna som för storyn framåt är pixelsäkra - och på samma sätt är det högst medvetet om vad det försöker efterleva och åstadkomma. Där många licensspel har varit ökända för att ta ut svängarna när det kommer till nivåer, fiender och design lyckas Terminator 2D: No Fate omvandla detta till en auktoritet i sammanhanget. Bortsett från den uppenbara presentationen och tidsåldern man flörtar med då filmen såg dagens ljus har man också på ett smart och effektivt sätt tagit fasta på delar som inte syntes till i filmen, utan att gå utanför ramarna. Flera av spelets nivåer fyller i luckor från berättelsen där man har flera intressanta inslag framför sig vare sig man är fanatiker eller nykomling. Första nivån är därför en sekvens som aldrig sågs till i filmen samtidigt som den drar inspiration och styrka ur grundmaterialet.

Att varva referenser med logisk utfyllnad har aldrig gjorts på ett bättre sätt i Terminator-sammanhang än här. Vad hände innan Sarah spärrades in på Pescadero-sjukhuset kanske du undrar? Hon skyttetränade naturligtvis John i Mexico tills dess att "Uncle Bob" gick emellan. Den där datorfabriken Sarah Connor uppges ha försökt sabotera som Dr Silberman nämnde? Det var inget annat än en Skynet-anläggning hon slog till mot som mörkades - här omvandlat till logik för första gången, vilket man heller inte ska ta för givet i sammanhanget runt "Terminator". Spelet väver samman canon med lore och det känns hela tiden förankrat och snyggt inkorporerat.

När jag lite senare spelar som John Connor i framtidens Los Angeles mynnar det ut i sekvenser som skickar hintar om första Terminator-filmen på ett snyggt sätt utan att kännas krystat. Att utvecklarna är medvetna om varumärkets universum är en underdrift - precis som faktumet att jag som spelare inte kan sluta le och nicka instämmande hela vägen. Att spöa på bossen "Angry Bartender Man" till tonerna av Bad to the Bone av George Thorogood and the Destroyers är lysande fanservice tillsammans med den klassiska beat 'em up-sekvens som det innebär - liksom jakten via motocross genom dagvattenbrunnen med en argsint långtradare i backspegeln där jag "duckar" inkommande bråte i min väg. Återskapandet av flertalet - oroa dig inte, jag törs hävda alla - ikoniska sekvenser från filmen som än idag står sig som tidsdokument är representerade och uppvaktar flertalet andra genrer än sicroscrollande skjutspel från samma epok. Battletoads, Streets of Rage - influenserna är många och allihop tvärsäkra på sin identitet i sammanhanget.

Att ta sig friheter för att fylla ut luckor och hitta på scenarion för att i slutändan knyta ihop något som liknar en upplevelse, det ska inte tas för givet. När det som i det här fallet rör sig om regelrätt undervisningsmaterial i populärkultur så skulle det snabbt kunna innebära djupt vatten som i sin tur förstör mer än det tillför - men lyckligtvis har det tänkts till, och alltid på ett smakfullt sätt. Det förutsätter heller aldrig att du har sett filmen det bygger på och kokar ned James Camerons epos för alla att ta del av. Sen ska det givetvis sägas att man har som störst behållning här om man känner till franchisen sedan tidigare. Och det gör du ju - samt vet exakt vilka filmer som räknas i slutändan.

Att pendla på gränsen mellan en helhetsupplevelse som är medvetet oldschool utan att för den delen vara orättvis kräver också finess i allt från hur vapen beter sig till balans i svårighetsgrad och nivådesign. Via styrkorset skjuter vi i åtta olika riktningar - vilket känns igen för den som spelat Contra och Metal Slug historiskt. Svårighetsgraden är ställbar i fyra nivåer där kravet aldrig lutar åt att du är född i arkadhallen, trots tydligt påbrå. Att hoppa mellan olika höjdskillnader på banorna som om det vore Sunset Riders, japp - det får du vänja dig vid. Genom spelet axlar vi Sarah, John och T-800 och de beter sig också lite olika sinsemellan med olika förmågor. Sarah är smidigast av de tre och har en dödlig närstridskniv, kan ta gisslan och plockar upp flera olika nutida vapen utmed landskapet; John spelar vi uteslutande i framtidssekvenser och har en rörbomb han kan kasta samtidigt som laserkarbinen med tre olika power-ups gör sitt för att underhålla - däribland målsökande plasma och en bredare skottbild. Här kan det ibland bli lite rörigt däremot, där jag upplever skyttet hos John som inte helt kalibrerat och lite stelt trots stort fokus på just skjutandet. T-800 kan inte hoppa men är en jävel på att slå hårt och dör inte i första taget. Att spela igenom storyn sker via dessa tre karaktärer och tar strax över timmen för en rutinerad - men de kan också nyttjas efter tycke och smak i de många extralägen som låses upp på olika sätt efter avslutad berättelse, där berättelsen i sig även bjuder på alternativa scenarion via nya genomspelningar där man kan välja olika vägar tillsammans med gömda föremål att samla. Arcade Mode utan continues, Survival och anstormande fiender - nivåträning inför speedrun? Det finns mycket att välja på, och då nämner jag inte allt.

Att göra spel på en av tidernas bästa actionfilm, det är såklart vågat - men lyckas det? Ja, det gör det, helt utan strålspårning och 3D. Musiken och ljudet är även det fullständigt briljant - Brad Fiedels oförglömliga soundtrack gör comeback, tillsammans med tidstypiska och inom gränserna utökad audiofili. Ett laservapen i spelet harmoniserar med motsvarigheten från filmen som förväntat. Buggarna däremot... är inte implementerade, vilket jag applåderar.

Att svälja presentationen och den högst medvetna och tidstrogna artstyle som finns här är kanske enklare om man har upplevt den här eran, hävdar Person A - av och för intressenter, men jag törs hävda att Person B har rätt i sin iver om att dra fram en gammal rävboa ur garderoben och klä in valfri 20-årig influencer - som åker med vare sig personen vill eller ej. Terminator 2D: No Fate ger spel för pengarna och de är väl investerade, levererar precis vad jag hoppats på - och mer därtill. Är du oroad över innehåll och spellängd? Då får du söka dig till något annat. Det här är precis lagom långt och genomtänkt hela vägen, klassiskt strukturerat och blandar olika genrer på ett strålande sätt. Det är mestadels sidoscrollande action - men det väver även in element från beat 'em ups och fordonssekvenser som hämtade ur Battletoads eller Teenage Mutant Ninja Turtles från SNES och Mega Drive. Terminator 2D: No Fate är en hyllning till definitionen av ordet perspektiv på fler sätt än vad som torde vara möjligt, där tidslinjen troligtvis börjar krackelera om jag fortsätter tjata om dess existens. Retrokompotten här är förstklassig och lyckas med konststycket som varken spel eller film på temat har gjort tidigare.

Med programmerad precision har vi ett uppdrag och det inte går att förhandla eller resonera med det - det känner inget medlidande, ingen ånger och knappast någon rädsla. Det kommer aldrig sluta jaga dig... Terminator 2D: No Fate har utmanat min vardag med retroinfluerat gameplay och teknik som hämtad ur en tid som flytt med ikoniska scener och nivåer med en flyktig T-1000 av benhård viskositet hack i häl. Dåtiden hör absolut hemma i samtiden - för att inte säga framtiden. Terminator 2D: No Fate är spelet som varumärket väntat på sedan 1991.