
Jag befinner mig på en äng av liggande post-it-lappar som fladdrar i vinden. Framför mig står ett mäktigt berg av kartong. Bakom mig har jag lämnat en varm skog bestående helt av papier-maché. En skog fylld av underliga varelser. Horisonten är ett oändligt hav av lim som sträcker sig så långt ögat når. Från ovan faller stora, blåa droppar av bläck, och högt i skyn skådar jag solen. Och i mitten av den ser jag... mig själv. Mathias Holmberg, frilansskribent för Gamereactor. Välkommen till mitt nya hem. Välkommen till Tearaway.
Detta är pappersvikningens magiska värld, och genom den vandrar budbäraren Iota. Med en kropp gjord av papp och ett kuvert till huvud är hans enda kall i livet att leverera ett meddelande till dig - spelaren. Du har genom din Playstation Vita hittat en väg till denna lekfulla plats, och det är din uppgift att guida Iota till vår värld för att ta del av hans meddelande.
Detta uppfylls genom att hoppa och rulla genom farliga banor, lösa kluriga pussel och besegra knasiga fiender vikta av gulnat tidningspapper. Det kanske låter som ett plattformsspel i mängden, men Tearaways sanna charm kommer från storyns upplägg. Spelet leker nämligen med idén om att din bärbara enhet är en portal till Iotas värld, och tack vare ett unikt kontrollschema som gjorts möjligt tack vare Playstation Vitas bredaB funktionalitet finns det en rad sätt att interagera med den på.
Med pekskärmen kan man greppa tag om fiender och krossa dem, vika undan pappersväggar för att öppna nya vägar och snurra enorma LP-skivor för att ändra musiken. Att kontrollera Iota och samtidigt manipulera omgivningen för att lösa pussel kräver en god fingerfärdighet, men när man väl bemästrat styrningen känns det hela väldigt sömlöst.
Med hjälp av ett simpelt, men ack så kraftfullt verktyg, kan man klippa och klistra med pappersbitar för att skapa föremål och designa kläder åt karaktärer. Det är när jag får rita en egen snöflinga som jag förstår magin i det hela. Plötsligt fylls skyn av mina egenskapade snödekorer, och jag ser hur de med vinden färdas genom landskapet. Och jag kan inte annat än att le.
Iota behöver nya vantar för att överleva kylan. En grupp ekorrar behöver kungakronor att sätta på huvudet. Det finns till och med en söt liten älg som behöver ett nytt mönster till sin päls, och ber spelaren att fotografera någonting från omgivningen och föra in det i spelet. Och det är sagan om hur en fyrbent ketchupflaska med horn förgyllde min dag. Att måla den väldiga kanvas som är Tearaway är ett fantastiskt nöje, och man är aldrig förberedd på vad som väntar (och väntas av en) bakom nästa hörn.
Alla dessa funktioner nyttjas på kreativa sätt för att få spelaren att känna sig personligt delaktig i äventyret. Solen, som för Iota och hans vänner är något av ett kikhål in i vår värld, kan under stora delar av spelet skådas bakom berg och genom skogar. Det är inuti solen som du kan se dig själv titta ner på Iota, och det känns surrealistiskt att se sina egna ansiktsuttryck varje gång någonting spännande sker på skärmen. Vid ett tillfälle får man dessutom använda kameran för att skapa ett stop motion-självporträtt som kan prata och blunda.
Den här typen av samspel mellan dig själv och Tearaway är spelets absoluta höjdpunkt. Det är alltid roligt och välutfört, och det känns aldrig malplacerat. Man känner sig som något av en gud när man använder enhetens gyroskop för att få hela världen att skaka. Bäst blir det dock när man bokstavligt talat river ner den fjärde väggen, genom att trycka fingrarna mot den bakre pekplattan och ser hur fingerspetsarna tränger upp ur marken.
Det är i dessa situationer som gränsen mellan spel och verklighet suddas ut helt, och jag har aldrig skådat något som demonstrerar formatets styrkor på samma sätt. För några av er kanske det bara låter som en massa gimmickar, men så är inte fallet. Med det sagt så hade Tearaway fortfarande varit ett fullt kompetent plattformsspel utan dem.
Styrningen av Iota är både simpel och smidig. Terrängen är snillrikt designad med hopp och dylikt som kräver snabba reflexer och planering. Miljöerna är dessutom varierade och väcker ofta min nyfikenhet. Tyvärr är äventyret alldeles för linjärt för sitt eget bästa, då de konstnärliga omgivningarna får en att vilja utforska på egen hand, men bandesignen alltid stoppar en med osynliga väggar och barriärer.
Som tur är finns det anledningar till att återbesöka gamla platser, då Iota ständigt lär sig nya färdigheter som öppnar upp vägar till nya hemligheter. Min personliga favorit är den lilla budbärarens hemliga supervapen: ett dragspel. Med detta instrument kan man suga åt sig föremål och sedan blåsa ut dem i hög hastighet, vilket kommer väldigt väl till hands när man möter flera fiender samtidigt. Två flugor i en smäll - bokstavligt talat.
Lämpligt nog tillkommer även allt fler fiendetyper ju kraftfullare Iota blir. De genomonda "Lappisarna" kommer från vår värld och älskar att kasta sig mot Iota. De är så klumpiga att de ofta orsakar sina egna dödsolyckor, men lär sig gå på styltor, flyga och kasta varandra innan spelets slut. De är oerhört charmiga och roliga att se på, men det är tråkigt att man inte får veta mer om dem och deras motiv.
Och det är faktiskt en av få saker som jag verkligen inte gillar med Tearaway. Man får aldrig en riktigt bra förklaring på vissa saker. Sagan om budbäraren berättas av två mysiga röster, och dessa berättare kan vrida och vända på handlingen till sina behov. De kan förstöra för dig gång på gång med dramatik som enda avsikt. Det är nästan som att man känner att spelet fuskat när äventyret förlängs en timme, på grund av en mellansekvens där en av berättarna väljer att ignorera spelarens framsteg.
Med det sagt så går det inte att neka Tearaways genialitet. Brittiska Media Molecule har skapat ett helyllemysigt plattformsäventyr som lyckats smälta mitt hjärta. De har skapat ett plattformsspel som, tack vare Playstation Vita, förvandlats till ett av de senare årens absolut bästa. Det är en förtjusande saga, en unik upplevelse, och sann spelglädje för alla som vill ta en paus från verkligheten.