Taiko no Tatsujin: Rhythm Festival

Jag vill börja med att säga att jag i princip lever och andas musik, det är en grundpelare i mitt liv och utan det så fungerar jag inte på optimala nivåer, så enkelt är det bara. Jag måste lyssna lite varje dag och inte minst så måste jag spela lite varje dag, antingen plinka lite på någon av gitarrerna eller leka runt lite i Logic med MIDI-paddan och bara göra ljud. Det är nog det närmaste jag kommer meditation i mitt liv skulle jag tro. Med det sagt så har jag aldrig varit något stort fan av spel där musik ska spelas. Dels tycker jag att det är ganska svårt och mycket av det beror på att gitarristen i mig blir vansinnig av att stå och trycka på en massa knappar på en liten plastgitarr. Av den anledningen gillade jag aldrig Guitar Hero, sätt en riktig gitarr i knät på mig eller sätt mig framför ett trumset så löser jag det, musiken har jag i blodet. I spelform däremot får jag kämpa avsevärt mer och det känns bara fel på något vis. Men där spel som Guitar Hero och Rock Band dog ut så har Taiko fortsatt att trumma på de senaste tjugo åren och det är förstås beundransvärt, kanske för att man valde att nicha sig med just trummandet på vad som ju är en traditionell japansk wadaiko har jag förstått det som. Men ju mer jag dyker in i Taiko desto mer förstår jag hur det hängt med i alla år, för det är ju mycket mer än att bara spela trummor.

Jag kastar mig förstås ut i den fiktiva staden Okimo och möts direkt av ett flertal spellägen. I Taikoland finns hela tre olika lägen att välja på, Great Drum Toy War där det kort och gott är dueller mot antingen datorn eller någon online, Run! Ninja Dojo där det ska tävlas mot tre andra och komma först i mål och mosa så många noter och toner som möjligt så snabbt som möjligt och Don-cha band där man spelar en låt ihop med fyra andra spelare, antingen med fyra vänner om man har så pass många eller så offline med AI-spelare. Det är det klart roligaste spelläget, man vill ju inte vara den som förstör för resten av bandet med sitt dåliga spelande och det ger det hela en lite extra nerv. I Taiko Mode spelar man själv och kan välja fritt bland de 76 låtarna i den ordning man själv önskar samt vilken svårighetsgrad. Slutligen så finns även Dondoko Town som är onlineläget där det går att matchmakea med spelare från hela världen förstås. Det är dock värt att poängtera här att det går att spela mot andra i samtliga lägen och inte bara Dondoko Town även om det är det mer renodlade onlineläget.

Inför varje spelläge så får man välja att antingen spela med handkontrollen eller den specialdesignade trumkontrollen, den sistnämnda har jag dock inte tillgång till så det fick alltså bli handkontrollen även om spelkänslan garanterat är bättre med det andra alternativet. Det ska dock sägas att det funkar alldeles utmärkt med handkontroll men det hade antagligen varit lite smidigare med den nämnda trumkontrollen. Jag tror dock inte en sådan kontroll ens finns till Xbox utan att det alternativet har nog helt enkelt bara hängt med när man portat spelet från Nintendo Switch.

Vid en första anblick kan ju detta tyckas rätt enkelt, det är egentligen bara två knappar som behöver användas då det bara är två noter som ska spelas. Inledningsvis är det också väldigt enkelt och efter att ha värmt upp på lättaste svårighetsgraden så kände jag mig redo att öka lite grann. Då blir det förstås genast svårare, det är fortfarande bara två knappar att hålla reda på men tempot ökar avsevärt och då blir det helt klart en redig utmaning att hinna med och hålla fingrarna i styr, jag hade behövt vassare reflexer här är känslan.

Till att börja med finns det 76 olika låtar att spela som ingår, det går även att köpa till låtar separat eller så finns även Taiko Music Pass med över 700 låtar extra ifall man känner att det inte skulle räcka. Av de 76 låtarna som finns så rör det sig kanske inte om några vi nödvändigtvis har på topplistorna här i västvärlden utan om Namco original-låtar och vad jag antar är japanska popdängor eller kanske lite K-pop, jag är väldigt oinsatt i den genren så ta inte mina ord för det. Jag trodde mig en kort sekund känna igen en låt när "Bad Guy" dök upp men det var inte den med Billie Eilish kunde jag ganska snabbt konstatera. Där jag istället känner igen musik är från den klassiska delen där bland annat Beethovens femma finns med samt ett gäng andra klassiker. Det finns också en hel del spelrelaterad musik för den nostalgiske ifrån i synnerhet den japanska spelvärlden så som Super Mario Bros. Theme och även exempelvis Mega Man, vilket ju är trevligt men tyvärr är det i övrigt väldigt få melodier jag känner igen.

I den här typen av spel är det förstås viktigt att spelkontrollen är tajtare än cykelbyxor på en sumobrottare och glädjande nog kan jag bara klaga på min egna oförmåga och sega reflexer när jag spelar. När jag kör easy och normal så går det i regel ganska bra men drar jag upp svårighetsgraden så blir det som tidigare nämnt avsevärt tuffare att hinna med att träffa alla noter. Inte på något vis orättvist dock som tur är. Det hade dock gissningsvis varit enklare om det varit låtar jag faktiskt känt igen och kunnat, men med lite nötande så tror jag nog att jag kan bemästra detta hyfsat så småningom. Det är som med mycket annat enkelt att plocka upp och börja spela med det simpla upplägget men svårt att bemästra. Det kräver ingen introduktion heller, det är bara att lära sig vilka knappar som gäller och sen köra igång och spela.

Det finns ju en story med i bilden också såklart, men det är absolut inget märkvärdigt eller direkt djupt, men det är heller inte något jag hade förväntat mig. Det är ett ganska enkelt upplägg och i rollen som Don-chan så beger du dig till den fiktiva staden Omiko där du helt enkelt ska bli den allra bästa Taiko-mästaren. Mycket mer än så är det egentligen inte och ibland är det alldeles tillräckligt, det blir dock lite spretigt och rörigt eftersom det inte finns något renodlat story-läge, min känsla är att det hade blivit lite bättre flyt om man valt att köra på det spåret istället. Men detta är så fyllt av charm och spelglädje att det inte spelar någon större roll, det är inget jag överhuvudtaget fokuserar särskilt mycket på.

Taiko no Tatsujin Rhythm Festival har potentialen att roa i vad som känns som oändligt många timmar. Inte minst tack vare att det går att köpa till minst 700 låtar om man så önskar men även tack vare att det finns så många spellägen att välja på där alla underhåller på sina egna premisser. Jag blir verkligen charmad av det och det är lekfullt i alla lägen, plus att det är precis lika roligt att spela själv som att spela med vänner i soffan eller online. Jag har aldrig tidigare spelat något av Taiko-spelen trots att spelserien existerat i över 20 år, men det känns onekligen som att detta sätter ribban ganska högt. En mycket positiv överraskning för min del, men det är dock fullt möjligt att gamla fans av serien inte har lika mycket nytt att hämta här.