Svenska
Gamereactor
recensioner
Tactics Ogre: Reborn

Tactics Ogre: Reborn

En önation måste räddas i ett ridderligt inbördeskrig när Square Enix släpper sin 90tals-klassiker för tredje gången. Johan har dragit på sig rustningen, slipat svärdet och stormat ut i väpnad kamp för läsarnas skull...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

I dagens mycket hektiska klimat är det svårt för den enka gamern att hänga med i utbudet av alla heta spelsläpp som vi matas proppmätta med på daglig basis. Bayonetta är tillbaka, Sonic Frontiers och God of War: Ragnarök dundrar ut på marknaden med endast en dags mellanrum och i samma veva slänger Activision på något vis ut sitt andra Call of duty-spel med titeln Modern Warfare 2. Kanske är det dags att sakta ner, gå tillbaka till grunderna och andas en smula med något som inte alls är nytt och flashigt utan tvärtom har funnits där på butikshyllorna i ett årtionde utan att riktigt märkas, alternativt något som fanns där för länge sedan men som nu är bortglömt och främst existerar som en svag bris i nostalgins innersta kammare?

Jag har tillbringat den senaste månaden tillsammans med Tactics Ogre: Reborn som hade sin orginaldebut redan år 1995 och som vid det här laget ju med råge kan stoltsera med benämningen "klassiker". 2010 kom en omarbetad version till den tidens bärbara format och som en vällagrad ost är det nu tillbaka för tredje gången i en uppgraderad version som har anpassats till den nuvarande, såväl som förra generationsns konsoler och jag har inför den här recensionen låtit Tactics Ogre: Reborn gå varmt i mitt Playstation 5 för att ta reda på om den senaste tekniken har något att erbjuda en såpass gammal titel. Lite drygt 27 år har alltså passerat sedan Tactics Ogre: Let Us Cling Together som det ursprungligen hette, kom ut på marknaden och det är allt en lite märklig känsla att få sitta här och recensera ett spel vars orginalversion har lika många årsringar som jag själv.

Tactics Ogre: Reborn
Önationen Valeria. Med hjälp av den stora kartan förflyttar vi oss mellan nyckelplatser i världen.

Så till själva spelet. Man skulle kunna säga att Tactics Ogre: Reborn är en blandning av ett strategispel i realtid och ett klassiskt rollspel signerat Square Enix som utspelar sig under en fantasymedeltid på önationen Valeria som efter den förra död skakas av ett inbördeskrig där den unge hjälten Denim, som agerar huvudperson har en viktig roll att spela. Mitt första intryck av berättelsen är enkelt förklarat att det finns väldigt mycket att packa upp innan jag faktiskt kan greppa vad som händer i världen vars konflikter jag nu befinner mig i mitten av. Under mina första timmar med spelet känner jag mig mest som en skoltrött högstadieelev som skolkat sig igenom hela årets historieundervisning och nu snabbt måste proppas med information kvällen innan slutprovet för att ha en chans att komma ikapp. Men det tar sig. Så snart jag får rätsida på vilka grupper som har gjort vad och mot vem samt vid vilket tillfälle, hur Denim passar in i allt det här och varför det i hela friden finns två olika sir Lanselot, så kommer berättandet igång och skapar trots den föråldrade grafiska stilen ett narrativ som inte sällan är medryckande. Utvecklarna visar här att det inte nödvändigtvis krävs krispigt välutformade miljöer och naturtrogna karaktärsmodeller för att bygga en trovärdig upplevelse utan de traditionella pixelgubbarna, tillsammans med den välskrivna berättelsen får istället min fantasi att spela upp en lika spännande inre bild av händelseförloppet som om jag bevittnat allt i 4K-grafik.

Detta är en annons:

För berättelsen som jag faktiskt bjuds på är en blodig sådan, fylld av ondska, svek och moraliska beslut som ibland för tankarna till verk i stil med Game of Thrones och även fast det ju såklart aldrig blir estetiskt övertygande då det ju som sagt är tal om ett spel med många år på nacken så matas jag ändå med tillräckligt målande information för att jag ska tro på vad som händer. Sagan är dessutom en lång sådan och pusselbitarna som för berättelsen framåt delas sparsamt ut mellan varje sammandrabbning vilket gör att mina egna insatser på slagfältet spelar en avgörande roll för hur jag ska uppfatta min egen resa. Det är inte tal om ett spel som ständigt håller mig i handen som så många av dagens titlar gör, utan Tactics Ogre: Reborn är ett barn av sin tid och jobbar enligt den gamla skolans modell för skapandet av interaktiv media.

Tactics Ogre: RebornTactics Ogre: Reborn
Många krigare väntar på sin tur att få dra sitt strå till striden. Det är för övrigt möjligt att se spelplanen antingen snett eller direkt uppifrån.

När det kommer till att faktiskt spela spelet så blir jag inledningsvis även där en smula överrumplad av hur långsamt tempo som Tactics Ogre: Reborn dras med. Det är ju som sagt tal om ett strategispel i realtid där varje soldat på spelplanen styrs individuellt, ett drag i taget. Baserat på klass, utrustning och en rad andra faktorer får varje spelpjäs en plats i turordningen att förflytta sig ett fåtal rutor framåt inom ramen av den valda klassens räckvidd, samt möjlighet till att utföra en handling som att attackera, kasta en trollformel eller använda ett föremål. Målet i de flesta bataljerna går ut på att antingen göra slut på alla krigare på motståndarsidan eller i vissa fall dräpa den rivaliserande ledaren för att tvinga fram en reträtt från resten av kompaniet. Då det ofta är tal om duster med ett tiotal underhuggare på varje sida som alla ska ha sin tid att göra sin grej så tar det i regel inte bara ett bra tag från det att striden inleds till att någon står som segrare, utan även flera omgångar innan det första slaget ens är utdelat. Jag som är van vid att mycket i spelvärlden ska gå fort fick snällt tänka om och anpassa mig till att istället försöka forma en strategi för att säkra mina egna soldaters överlevnad samtidigt som jag gör livet surt för mina motståndare. När en krigare är död så förblir den nämligen död även efter att segern är vunnen och därför är det viktigt att inte slösa bort sina underhuggare på att kasta dem huvudstupa in i fiendens formationer utan eftertanke. Processen att träna upp nya rekryter är både tråkig och långdragen och något som jag har försökt att undvika i möjligaste mån vilket har lett till känslan av att varenda en av mina vapenbärare har en viktig roll att spela i min armé. Snudd på identiskt pixelklädda figurer har efter ett antal timmar blivit till unika karaktärer och till slut vänner i mina ögon vilket får mig att se värdet i det utdragna tempot då jag lägger mer och mer eftertanke i var jag vill placera mina kamrater för att investera deras liv på bästa sätt.

För det är ju samtidigt ett rollspel vi pratar om här och mycket av djupet i Tactics Ogre: Reborn ligger just här. Trots att det sällan går att se visuell skillnad på krigare av samma klass så är möjligheterna att personifiera varje enskild soldat ändå hyfsat imponerande där ett varierat utbud av valmöjligheter för utrustning, taktiska förmågor och elementär bakgrund alla väger in i hur karaktären för sig på slagfältet. För att sätta ihop den perfekta truppen krävs en del tålamod och pillande i menyer mellan varven för att jag ska känna mig helt nöjd och känslan av att hitta den perfekta kombinationen av krigare, magiker, skyttar och präster kan liknas vid att lägga ett extra klurigt pussel där inget nödvändigtvis är fel samtidigt som det är klurigt att för den sakens skull träffa helt rätt. Många gånger har jag suttit och vägt för och nackdelar mellan att byta ut min helande runmästare mot ytterligare en riddare som skulle stärka min offensiva kapacitet men samtidigt göra mig mer utsatt för tufft motstånd. Utbudet av klasser växer sig dessutom bredare ju längre in i spelet jag kommer och snart måste terror-riddare samsas med drakar och bevingade män i en trupp vars medlemsnummer aldrig kan överskrida tolv vilket återigen bidrar till en hel del pusslande i menyer för att den perfekta bataljonen ska bli min.

Detta är en annons:
Tactics Ogre: Reborn
Denim må vara ung men många öden vilar på hans axlar.

Trots att berättelsen ändå gör ett övertygande, om än utdraget jobb att förmedla ett givande narrativ och att det strategiska tänket som jag sporras till att bemästra faktiskt är ganska roligt så kan jag inte annat än att uppleva Tactics Ogre: Reborn som en smula långtråkigt i längden. Visst låser jag upp ny utrustning och mina förkämpar blir allt starkare och växer som karaktärer i mina ögon men det blir ändå för mycket av samma under för lång tid för att jag ska underhållas fullt ut. Nivåerna är ofta nästan identiskt uppbyggda och inte sällan för trånga för att min armé ska kunna positioneras ut på ett tillräckligt effektivt sätt för att det ska kännas givande att hålla spelglädjen vid liv efter ett tiotal timmar.

Det är ju dock i grunden en 27 år gammal titel vi pratar om och mycket av den kritik jag har kommer från att min egen spelvana är något mer förankrad i nutiden än din, som kanske njöt av Tactics Ogre redan under 90-talet? Jag har ju som sagt suttit med Playstation 5-versionen och kan säga att jag faktiskt är riktigt imponerad över vad Square Enix lyckats med när det kommer till att baka in ett så pass gammalt spel i en modern spelkonsol. Utöver att det har lagts till alternativ för både engelskt och japanskt röstskådespeleri och en något uppdaterad spelmekanik så är det en positiv överraskning att märka hur mycket stöd som lagts på att integrera Dual Sense-kontrollens omfattande funktioner med gameplayen. Den haptiska feedbacken är ständigt närvarande och sätter mig i konstant direktkontakt med vad som händer på skärmen där varenda utdelat och mottaget slag, tillsammans med utförda besvärjelser känns tydligt i handflatorna bara för att nämna ett fåtal exempel. Jag uppskattar också hur de adaptiva avtryckarna är konstant aktiverade vilket skapar en känsla av premium trots att det egentligen inte tillför speciellt mycket mer än att kontrollen registrerar knapptryck mycket högre upp på avtryckaren än vad som annars kunde varit fallet.

Tactics Ogre: Reborn
Gregory såg aldrig blixten komma....

Själva spelkontrollen känns dock väldigt bökig och trots att jag i början av äventyret får ta del av en hel del matnyttig information om hur jag på bästa sätt manövrerar spelet så tar det många timmar innan jag fullt förstår vad alla knappar och knappkombinationer faktiskt gör. Detsamma gäller egentligen mekaniker i spelet som jag ofta har svårt att förstå mig på till fullo. Vissa funktioner beskrivs till exempel endast med en okommenterad förkortning och andra med en otydlig symbol. Att RT skulle tolkas som Recovery Time var således något jag helt enkelt fick googla mig till efter att jag gått bet på alla möjliga olika förklaringar i huvudet. Tactics Ogre: Reborn förväntar sig ibland att jag som spelare ska förstå saker som jag inte alls anser är så uppenbart som utvecklarna verkar göra och det bidrar till att jag ofta känner mig lite utanför spelupplevelsen där jag sitter i soffan, förvirrad av min egen okunskap.

Sen har vi ju musiken som ständigt är närvarande med pampiga stråkar som vittnar om ett storslaget medeltida äventyr, fyllt av liv och häftig action, vilket kanske hade varit något jag hade peppats igång av om Tactics Ogre: Reborn var just fyllt av liv och häftig action. Nu är det ju som sagt ett spel med ett väldigt lågt tempo och det får de svängiga tonerna att slå snett vilket inte sällan landar i att ljudspåret stressar upp mig snarare än något annat och jag väljer ofta att sänka ljudet ett flertal hack för att behålla min sinnesro när jag ska noggrant planera mina kommande drag.

Slutligen får jag ändå säga att även fast Tactics Ogre: Reborn har överraskat mig med ett spelkoncept och en berättelse i klart högre klass än vad jag väntat mig av ett så gammalt spel så är känslan just den att det är en föråldrad produkt jag sitter med. Hade jag vuxit upp med samma äventyr under 90-talet så skulle min bild av spelet däremot vara en helt annan. Square Enix har tagit orginalet och återskapat det, inte såsom det var utan såsom fansen minns det och för mig är det självklart att det är just de som följde serien för snart 30 år sedan som är den huvudsakliga målgruppen här. Har du däremot aldrig hört talas om Tactics Ogre tidigare så skulle jag trots en del positiva överraskningar säga att din tid är bättre spenderad på något annat.

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Överraskande djupt, givande berättelse, mycket valmöjligheter, bra stöd för Dual Sense-kontrollen
-
Långsamt tempo, stressig musik, krångliga menyer, enformigt i längden
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

2
Tactics Ogre: RebornScore

Tactics Ogre: Reborn

RECENSION. Skrivet av Johan Mackegård Hansson

En önation måste räddas i ett ridderligt inbördeskrig när Square Enix släpper sin 90tals-klassiker för tredje gången. Johan har dragit på sig rustningen, slipat svärdet och stormat ut i väpnad kamp för läsarnas skull...



Loading next content