Synduality: Echo of Ada

Är det någon marknad som inte saknar titlar är det så kallade extraction shooters. Så är det nån vits med att försöka sig på att utmana de populära titlarna krävs något speciellt. Vi gör väl ett försök, tänkte Bandai Namco. Med mechs! Och animetjejer! Synduality: Echo of Ada är nämligen baserat på anime- och mangaserien Synduality.

I en framtid inte alltför långt borta (2099 för att vara exakt) har ett regnväder dragit in. Ett regn som inte ville sluta och på bara några dagar hade översvämningar tagit livet av 92 procent av hela jordens befolkning. Som om detta inte var nog fortsatte detta blåa regn att falla oregelbundet därefter och alla som rörde vid det dog omedelbart. Detta fick folk att fly under jorden och en storstad kallad Amasia byggdes därefter. Men vi är fortfarande nära 100 år ifrån startpunkten för spelet. När vi kommer in i berättelsen har denna stad kollapsat efter en mystisk olycka. Som tur är hann de uppfinna cradles (vilket helt och hållet är mechs med ett annat namn) vilket gör att människor nu kan gå ut och utforska världen igen.

Tillsammans med vår AI-assistent tar vi hissen upp till ytan och får se världen som för länge sedan förstördes. Här bor nu istället monster kallade Enders, en evolution av djuren som en gång bodde där, men som istället för att dö av regnet blev aggressiva och banditer i sina egna cradles. Och vad är ett bättre sätt att ta hand om dessa än i en beväpnad maskin? Maskiner som är roliga att kontrollera. Spelmekaniken i denna PvPvE är det inget fel på. Din cradle har två vapen (vapentypen är upp till dig. Jag föredrog ett prickskyttegevär för att ta hand om fiender på avstånd samt något som kunde peppra på med skott om jag kom i närstrid) och är utrustad med en specialattack baserat på hur du designar din Magus, det vill säga AI-kompanjon. De har bra respons oavsett om det kommer till att hoppa, skjuta eller använda jetpaketet för att fly fort som attans därifrån.

Men en extraction shooter behöver riktiga spelare för att verkligen ge en puls till spelet. På många uppdrag jag gav mig ut på stötte jag på åtminstone en annan spelare. Det var alltid ett spänt ögonblick för att se om någon ville ha ihjäl mig eller inte. Oftast blev det ett hej från varsin sida med en emote och sedan gå skilda vägar. De allra flesta verkade inte speciellt sugna på att strida. Men det händer. Jag såg en annan spelare i strid med spelets AI-styrda banditer och bestämde mig för att hjälpa till. När de väl besegrats tänkte jag ge mig iväg, men blev istället skjuten i ryggen. Och om du dör blir du av med allt ditt material, inklusive din maskin. Så har du använt en del som kom med förhandsbokning är den förlorad och vem som helst kan plocka upp den från marken. Jag är inte riktigt ett fan av detta system även om jag kan förstå varför det är inkluderat.

Det ska sägas att jag tycker om gameplay-loopen som ges här, trots att den snabbt känns väldigt upprepande. Jag förbereder min maskin, bestämmer utrustning och tar mig en titt på diverse utmaningar som för spelets berättelse framåt. Sedan samlar jag på mig allt litet krimskrams jag kan hitta för att använda i byggande av min bas eller för att lämna in i uppdrag. Tittar i kikarsiktet för att skjuta ner nåt flygande monster. Glider runt och säger hej till en annan spelare. Borrar stora AO-krystaller, som är en energikälla i den fiktiva världen och den största inkomstbringaren. Och när jag samlat vad jag behövt, batteriet börjar ta slut (alla maskiner har ett batteri, vanligtvis mellan 20 till 30 minuter, så du får inte vara ute och utforska längre än så), eller jag är på gränsen till död beger jag mig till en hiss och åker ner i den lugna basen. Det är en upplevelse jag tror dagens ungdomar kallar "chill".

Något jag däremot inte tycker om är hur Bandai Namco har valt att inkludera mobilspelsliknande saker i ett spel som faktiskt kostar pengar. Det finns inga lootlådor eller gatcha, som tur är, men det finns nedräkningar - och säsongspass. Och det går att betala en valuta om du inte orkar vänta. Dessa kommer när du uppgraderar din bas, vilket i sin tur ger olika fördelar, eller försöker koka ihop medicin eller ammunition. "Vänta 18 minuter på dina patroner eller betala för det!" Är du inte nöjd med hur du skapade utseendet för din AI-kompis? Synd. Du kan nämligen inte ändra det, förutom kläder, utan att betala för det. Allt detta är också en del i att spelet tar sig fram i snigeltakt. Det tar en väldigt lång tid att föra spelet vidare. Jag tycker inte heller att fiendevariationen är särskilt bra, och de dyker alltid upp på samma ställe på kartan. Det går inte att ändra utseende alls på din cradle när du väl har valt de olika delarna. Inga färger, inga mönster, du får ta vad du ges. Spelet lider också av diverse tekniska problem som att fiender helt plötsligt försvinner i tomma intet för att dyka upp någon annanstans, och gevär som inte skjuter. De har också tagit ett snedsteg gällande co-op. Det går att spela tillsammans med andra, men bara genom att slå sig ihop med folk du möter i spelvärlden. Du kan inte gå in i spelet med ett kompisgäng samlat i samma grupp.

Synduality: Echo of Ada försöker slå sig in på en trång marknad med nya idéer, men det känns inte som att det gräddats tillräckligt länge i ugnen. Det tar inte en lång stund innan det börjar kännas upprepande och fienderna känns mest trista. Bandai Namco kommer behöva uppdatera live service-spelet regelbundet för att hålla spelarna intresserade. Grunden finns där, med responsiv och rolig mecha-action, men tyvärr räcker det inte hela vägen fram då problemen snabbt börjar hopa sig.