Suikoden I & II HD Remaster Gate Rune and Dunan Unification Wars

Något är på gång hos Konami. I flera år har företaget fått hård kritik, en del av den förtjänad. Nu, undan för undan, återvänder företaget till framgångarna. Borta är sedan länge dagarna med pachinko-maskiner, NFT-spel och ökända lanseringar som Metal Gear Survive. Allt det där finns fortfarande kvar såklart, men det är inte längre det första vi kommer att tänka på när vi tänker på Konami. Det är visserligen sant att detta försök till återuppståndelse framför allt bygger på exploatering och återvinning av företagets mest kända varumärken, men det behöver inte vara något dåligt. Vi talar trots allt om Castlevania, Silent Hill, Metal Gear, Yu-Gi-Oh och sagan som denna recension handlar om: Suikoden.

Det viktiga här är att det finns två sätt att göra saker på, precis som det finns två sätt att återuppliva befintliga spel eller sagor: det bra och det dåliga. Och samma sak gäller för remasters: det finns bra och dåliga. Och trevligt nog hör Suikoden I & II HD Remaster Gate Rune and Dunan Unification Wars - utöver titeln som ingen lär komma ihåg - till den första kategorin.

Givetvis riktar sig den här samlingen främst till fans av en serie som länge har efterfrågats, och om du är nykomling till serien kan det vara bra att veta att det finns en bra förklaring till fansens kärlek. Konami har dessutom valt de två första - och bästa - delarna. Båda bjöd på det bästa från den tidens typiska japanska rollspel från andra halvan av 90-talet.

Eftersom det inte är möjligt att gå igenom båda spelen på djupet i den här recensionen, ska jag sammanfatta vad som kännetecknar dem. Först och främst karaktäriseras serien av berättelser med ett tydligt politiskt och militärt fokus. Och även om den också har medeltida inslag, känns allt modernt och realistiskt, särskilt på en estetisk nivå och tack vare en mycket mer japansk miljö än andra rollspel som från den uppåtgående solens land. Dessutom är det sätt på vilket det hanterar krig briljant och erbjuder ständigt dilemman och moraliska frågor i ämnet, till exempel heder eller behovet eller inte att slösa bort människoliv. Finns det verkligen en rätt sida? Är vänskap möjlig i ett sådant sammanhang?

En annan fantastisk egenskap hos Suikoden är dess förmåga att erbjuda olika typer av strider. Å ena sidan finns de typiska turordningsbaserade, men med specialfunktioner som möjligheten att vissa karaktärer kan utföra kombinationsattacker tack vare deras inbördes relation i handlingen, magiska runor eller till och med detaljer som att vi kan "släppa taget" om fiender istället för att springa iväg när vi har en högre level. Men det fina med Suikoden är att det finns andra - mindre talrika - situationer där vi kan njuta av väldigt olika strider. Det finns nämligen krig, som är strategiska minispel (betydligt bättre i Suikoden 2) och dueller, som är en kamp mellan två karaktärer. I de senare har vi bara tre möjliga åtgärder och det fungerar på samma sätt som sten-sax-påse, men med skillnaden att vi inte agerar slumpvis; utan det är faktiskt vad vår motståndare säger som hjälper oss lista ut vad deras nästa drag är, och därför gör det möjligt att svara upp på rätt sätt.

Och slutligen, pricken över i:et. Suikodens verkliga signum: de 108 Stars of Destiny. Det låter fånigt, men inget annat japanskt rollspel har någonsin så snyggt vävt in sam ma mängd kämpar i storyn. Här väntar inte bara fem eller sex karaktärer, utan 108. Alla rekryterbara, alla spelbara i strider och de flesta av dem dessutom användbara i andra uppgifter. Det senare inkluderar arbete på ett slott som fungerar som en bas för vår armé, där vissa har speciella funktioner som att öppna en butik, laga mat, göra hissar, erbjuda minispel med mera. Suikoden är alltså även ett utmärkt management-spel, vilket skänker fin variation.

Då ska vi fokusera på vad som är nytt i dessa remasters, som både gamla och nya spelare kommer uppskatta. Jag har redan sagt att Konami gjort ett bra jobb, men vad vi kanske inte hade förväntat oss är att båda titlarna skulle se så bra ut rent grafiskt. Om du har följt nyheterna kring det vet du redan att mycket har gjorts om och förnyats. Det betyder att bakgrundsgrafiken nu är i HD. Bäst av allt, detta har gjorts utan att ändra kärnan hos originalet. Det finns scener där det är särskilt märkbart, särskilt när det finns levande element som vattenfall eller när man upplever en solnedgång, men absolut alla element har bearbetats: hus, träd, statyer, golv och så vidare. Och utöver det är de nya effekterna för pixelanimering rent guld.

Eftersom originalspelen är svindyra att köpa idag, hoppas jag att serien äntligen kommer nå ut till fler människor och få den försäljning den alltid förtjänat. Eller åtminstone mer uppmärksamhet. Den nya tillgängligheten är utöver quality-of-life vad denna nya remaster-samling handlar om för min egen del.

Men faktum är att det finns två andra viktiga nya funktioner du bör känna till. Dels har vi konversationsloggen, som gör att du kan öppna menyn och när som helst läsa de tidigare chattarna med karaktärerna. Detta är mycket användbart när du inte riktigt vet vad du ska göra, och bör vara obligatoriskt i alla remasters av genren i framtiden. Dels finns nu även snabbspolning i strider, vilket gör att du kan påskynda dem med dubbel eller till och med trippel hastighet, vilket är hel fenomenalt.

Tyvärr saknas andra alternativ, som kanske är mer typiska för emulatorer snarare än remasters, men som borde finnas med. Till exempel möjligheten att spola tillbaka handlingen eller möjligheten att spela in mitt gameplay. Konami har visserligen en mycket användbar autosave-funktion, men det är extremt begränsat eftersom den bara fungerar när du går in i ett rum med spar-funktion. Med andra ord finns det bara autosave i situationer där vi redan har manuell sparning till hands. Nonsens. Speciellt när en boss krossar mig och jag måste spela om ett avsnitt på 40 minuter. Detta känns inte okej år 2025.

Det hade också varit trevligt att ha alternativ som finns i andra remasters av genren, till exempel möjligheten att begränsa (eller till och med eliminera) turbaserade strider. Det är inte något jag skulle använda, men med tanke på att spelet har vissa höga svårighetstoppar skulle det inte ha skadat. Speciellt eftersom många inte kommer vilja spela på Easy, men lär märka av dessa toppar på Normal eller Hard. Slutligen, även om Konami lagt ner mycket arbete på att förbättra menyerna, är det mer estetiskt än funktionellt. Med andra ord lider båda spelen fortfarande av samma problem som originalen. Till exempel är utrustningssystemet i första Suikoden irriterande.

Mer positivt är att de nya karaktärsteckningarna är perfekta. Och det märks tydligt att de gjorts av Junko Kawano, som ju faktiskt även gjorde de ursprungliga. De är förändrade, men behåller stilen och är mycket coolare. De nya ljudeffekterna är också fantastiska och ger extra realism, även i striderna.

Kort sagt, även om Suikoden I & II HD Remaster Gate Rune and Dunan Unification Wars inte nödvändigtvis är den definitiva versionen av dessa två fantastiska spel jag hoppats på, är det den bästa versionen hittills och framför allt den mest tillgängliga. Priset (49,99 euro) kanske skrämmer bort en del, men jag garanterar att det är värt det för de visuella förbättringarna och den obestridliga kvaliteten på originalen. Berättelserna kommer gripa tag i dig, soundtracket kommer göra dig glad, striderna kommer utmana dig och Stars of Destiny kommer få dig att fortsätta spela hela vägen till slutet. Dessutom har vi ju matlagningen i Suikoden II, det är nästan värt att skaffa bara för det.