Star Wars: Tales of the Empire

Det är ofta krig och andra hemskheter som ligger bakom karaktärers beslut och öden. Det som sker definierar dem och även om det knappast är djupa karaktärsporträtt så är det ändå spännande att få se motiven till varför karaktärer är som de är och hamnar där de hamnar. I denna sex avsnitt korta miniserie är det, som namnet antyder, den mörka sidan som ska få fokus till skillnad från den andra Tales of-serien som kom 2022. Det är väl också där man finner ett av seriens största problem när det inte alls känns särskilt djupt eller genomgående. Visst, en del bakgrund finns och en del karaktärer man känner igen dyker upp, men det fokus som ligger på Morgan Elsbeth och Barriss Offee blir tyvärr rätt tunt och intetsägande.

För, det är dessa karaktärernas fall till vad vi inom Star Wars refererar till som den "mörka sidan" som då alltså ska berättas. Men sex avsnitt på drygt femton minuter var är väldigt lite tid, speciellt när man ska få in actionsekvenser i varje avsnitt för att hålla intresset uppe. Morgan Elsbeth, som vi ju känner igen från både The Mandalorian och Ahsoka-serien får de första tre avsnitten. Det går väldigt mycket undan, där just det jag pratade om ovan gällande hemskheter då är delar av det som formar henne. När det efter dessa tre avsnitt skiftar fokus till Barriss Offee undrar jag lite vad som hände. På samma vis är sedan denna forna Jedi-riddarens historia också en studie i att försöka hinna berätta något på kort tid. Visst, man kan argumentera för att dedikerade Star Wars-fans fyller i luckor själv, att vi inte behöver för mycket bakgrund. Med all rätt, kritiken mot just detta har vi sett i onödiga saker som hur Han Solo fick sitt efternamn eller annat överflödigt berättande i andra serier. Men samtidigt, ska man göra en serie gäller det ju att karaktärer och berättelsen har något att säga.

Det blir således inte så mycket att hurra över gällandes just det. Men, det finns som tur är ljusglimtar ändå. Animationen och ljuddesignen är strålande. Jag älskar hur det stundtals ser ut som en fin vattenmålning och hur välgjord seriens action är både i animationer och sett till koreografi. Karaktärernas ansikten är lite stela dock så känslor förmedlas inte särskilt bra och tillsammans med lite lamt röstskådespeleri lyfter just karaktärerna aldrig. Men miljöer och mycket annat är strålande rent visuellt så inga klagomål där. Dessutom är ljudeffekter och musiken en fröjd för örat. Jag ska inte gå så långt som att säga att framförallt animationen gör detta till något bra. Men det gör det åtminstone värt att se.

Skaparen Dave Filoni kan ju sin lore gällande Star Wars. Det finns det liksom ingen tvekan om och det är väl mycket därför han kan plocka fram två sådana här karaktärer och ge dem lite rampljus även om det blir rätt anonymt. Istället blir det rätt ironiskt att det känns roligare att att se små gästspel från andra karaktärer vi älskar, men det känns egentligen också trist att ett sådant framträdande är vad som ska behövas för att det ska pirra till lite. Jag tycker liksom att det bör fungera ändå. Det gör inte riktigt det när höjdpunkterna på en kort speltid är just att en namnstark figur får några sekunder, eller att en actionsekvens får några minuter och upplevs som det häftigaste i ett avsnitt.

Ibland pratar man om en axelryckning kring något man sett. Något som absolut inte är uselt till den grad att man börjar kritisera massor av aspekter. Det är ju dock den "lyx" man har att göra när man skriver en text och kan lyfta fram allting. Om jag istället skulle berätta lite snabbt för en kompis huruvida serien är värd att se så skulle jag nog reagera så; en axelryckning och ett snabbt tillägg om att det är väldigt tjusigt rent visuellt vid sina stunder. Så, precis som Obi-Wan och Qui-Gons strid mot Darth Maul åtminstone lyfter The Phantom Menace ett rätt ordentligt snäpp, så är det tack vara tjusig animation, bra musik och några enstaka scener så det blir även i detta fallet.