Star Fox: Assault

Star Fox historia började på Super Nintendo där spelserien kom till genom ett vågat experiment då Nintendo genom att bygga in en processor spelkassetter gav deras 16-bitare kapacitet till avancerad tredimensionell grafik. Star Fox kom, såg och segrade och blev en naturlig del i det digra universumet av klassiska Nintendo-figurer. Segertåget fortsatte på Nintendo 64 med mäktiga Lylat Wars som bjöd på lika delar mästerligt shoot'em up och grafisk uppvisning. Det var dock snart tio år sedan och det har varit pinsamt tyst sedan dess. Enda undantagen är ett inhopp i Super Smash Bros Melee samt det medelmåttiga Star Fox Adventures som var ett hopkok av Star Fox-element, det nedlagda Dinosaur Planet och hopstressat av Rare som precis blivit uppköpta av Microsoft.

Men nu är det äntligen dags igen för ett traditionellt Star Fox-spel. Det hela började faktiskt för två år sedan då det utannonserades att Namco skulle få ta hand om rymdrävens nya äventyr. Under förra E3 visades gott om bilder samt filmer från spelet, men möttes av dålig kritik. Namco ville såklart inte släppa något halvdant och försenade spelet så mycket som de behövde för att få till ett riktigt bra actionspel, värdigt en av Nintendos mest legendariska figurer - Fox McCloud.

Star Fox: Assault rivstartar med att man som spelare kastas rakt in i stridens hetta mot den onde Andross och hans aparméer. Detta är rälsskjutare när den är som allra bäst och fiende efter fiende sprängs i läckra explosioner. Efter den sköna rymdstriden tas man ned på marken där man får flyga i hög fart genom en grönskande dalgång skjutandes på allt som rör sej, på ett sätt som nästan för tankarna till Panzer Dragoon Orta. Sedan vankas två riktigt sköna bossar som måste överlistas och såklart pulveriseras, varpå en hänsynslös insektsliknande ras kallade aparoids introduceras.

Kontrollen känns intuitiv, jag flyger i cirklar runt mina fiender och mejar ned allt i min väg. Rollar, loopar och flyger i turbofart medan min knastrande komradio avslöjar vilken panik fienden drabbats av. Visserligen låter smällar och lasrar mer än lovligt mesigt, men det uppvägs av den klassiska Star Fox-musiken. Ungefär så här långt är spelet riktigt underhållande och jag på väg att tuppa av över den starka återkomsten. En ren fröjd, tänkte jag för mig själv och såg framför mig en recension fullständigt gödslad med superlativ.

Men när vi för första gången på åtta år åter får spela Fox McCloud och hans tappra gäng av piloter i ett riktigt actionspel är det inte mycket som stämmer. Praktiskt taget resten av spelet, förutom det starka introt, håller inte tillnärmelsevis lika hög klass. Den största delen av tiden får man nämligen inte flyga överhuvudtaget, utan springa omkring med McCloud på marken i vad som mest känns som en tafflig tredjepersonsskjutare. Tänk Ratschet & Clank, men utan de klockrena animationerna, de finurliga vapnen och de smart designade banorna. Fox McCloud går nätt och jämt att styra, banorna är direkt tråkiga och då och då blir det ännu värre när man måste köra den bångstyriga pansarvagnen Landmaster. Det hela är makalöst stelt utfört och jag kan för mitt liv inte begripa hur Nintendo kunde låta Namco skända varumärket såhär.

Precis som i Lylat Wars finns ett multiplayerläge, men inte heller det är speciellt bra. Flygningen är rörig, markspelandet lika uselt som i enspelarläget och förvånansvärt mycket måste låsas upp för att det ska vara värt att spela. Sistnämnda har jag väldigt svårt för, varför ska man få begränsad tillgång till allt kul i början så man hinner ledsna innan man ens hunnit testa det som eventuellt skulle kunna var bra? Nå, några matcher kan det vara värt att ge Star Fox: Assault i multiplayer, men förvänta er absolut inget extra.

Att det allra första Star Fox var ett 16-bitars Super Nintendo-spel gör sig fortfarande påmint. Främst syns detta på det numera patenterade kantiga utseendet på allt från Arwings till fiender. För den som inte spelat föregångarna upplevs det troligtvis som lite fattigt, medan fansen kan gotta sig i nostalgi. Sammantaget har Namco gjort ett gott jobb med grafiken och så länge man är i luften ser spelet ut precis som ett modernt actionspel ska göra med en orgie i läckra färger, gigantiska explosioner och myriader av fiender. Under markbanorna förvandlas spelet dock till en rörig soppa av fantasilöshet och blaskiga texturer där kameran gör allt för att skymma hål i marken eller fiender.

Jag undrar hur Namco och Nintendo ens kunde komma på tanken att de skulle ta bort det som gör Star Fox till Star Fox och till stora delar ersätta det med en riktigt dålig kopia av Ratchet & Clank? Nu har man tre underhållande timmars flygtid framför sig, men för att få ta del av dem måste man lida i fyra timmar. Både Namco och Nintendo kan naturligtvis mycket bättre än såhär och framför allt förtjänar en gammal legendar som Fox McCloud ett bättre öde.