Jag har nog aldrig stött på ett spel som varit svårare att skriva om än Spore. Det handlar inte så mycket om att det är komplicerat, eller speciellt djupt. Det handlar inte om att jag är så emotionellt engagerad att jag har svårt att få ner mina tankar på papper. Det handlar helt enkelt om att Spore är både ett väldigt speciellt spel och ett väldigt vanligt spel samtidigt.
Spore handlar inte om evolution. Spore handlar om en allmäktig skapares nycker, om att som spelare kunna ändra om sina varelser när som helst och hur som helst. Det handlar om att leka Gud, att genom fem olika stadier leda en ras från encellig organism till rymdfarande civilisation. Men det är ingen naturlig utveckling som följs, inga Darwinistiska lagar som styr åt vilket håll livet utvecklar sig på.
Vill du spela ett spel som handlar om evolution får du leta fram Sim Earth istället. Din varelse i Spore får inte längre hals för att bladen på träden sitter för långt upp eller fler ben för att kunna jaga sitt byte mer effektivt. Du bygger och bestämmer helt själv, hela vägen fram tills din ras bestämmer sig för att bli bofast och utveckla ett stamsamhälle, hur varelsen ska se ut och hur den ska uppföra sig. Var det inte roligt att spela snäll och bli vän med alla andra? Byt då ut din skönsjungande mun och pilla dit huggtänder istället.
Det här är synd. Fram tills dess att jag äntligen får lämna min planet bakom mig har jag, helt ärligt, inte speciellt kul. De olika stadierna har förvisso sin charm, allt från cellstadiets meditativa lugn till stamstadiets realtidsstrategi-liknande upplägg. Men de bryts alltid av, man påminns alltid om att det är en övergående fas. Ingenting man gör i början känns som det har en egentlig mening, förutom att samla på sig nya delar att använda för att bygga om sin varelse, och man vet alltid att man snart kommer lämna det bakom sig och gå vidare i utvecklingen genom ett enkelt knapptryck.
Nej, Spore handlar mer om hur ditt framtida samhälle kommer att utveckla sig. Du har friheten att skapa en varelse som ser ut precis hur du vill och erövra din värld med den, genom religion eller krigsföring. Beroende på hur du uppför dig under utvecklingen låser du upp olika specialförmågor som kan visa sig vara livsnödvändiga i ett senare skede. Men hur du ser ut, vilka kroppsdelar du har, kommer att kvitta när du väl lämnar planeten. För vem bryr sig om att du kan spotta gift när du sitter i ett rymdskepp?
Men det är ute i rymden som Spore plötsligt vaknar till ordentligt liv. Det är här alla dina val, vilken sorts civilisation du valt att bygga upp från den kladda ursoppan och framåt, verkligen får en mening. Rymden i Spore är gigantisk, du kan skicka runt ditt rymdskepp för att utforska, terraforma och kolonisera ogästvänliga planeter, handla eller kriga med andra civilisationer och utföra olika uppdrag. Det är här, i den sista fasen, som Spore visar sitt sanna ansikte.
För Spore handlar så mycket om skaparglädje. Du har inte bara friheten att formge exakt hur din ras ska se ut utan även hur deras hus, fordon och rymdskepp ska vara uppbyggda. Variationen är i princip oändlig. Och när du dessutom kan ge varje koloni, som du kan ha hundratals av, ett individuellt utseende är cirkeln sluten. Universum ligger för dina fötter och Spore kan, i teorin, fortsätta i all evighet. Genom att dessutom kunna konstant ladda ner nya varelser från den centrala servern dit alla användares skapelser skickas har spelet, ännu en gång i teorin, aldrig slut på nytt material att överraska dig med.
Och då har vi inte ens börjat prata om att börja terraforma planeter, höja och sänka terrängen, eller färga dem hur du vill...
Det är en rätt lustig känsla av att gå upp mot varelser du själv eller dina kompisar skapat och jag hade svårt att hålla mig för skratt när en ras som en av mina vänner skapat med hjälp av den tidigare släppta Creature Creator och döpt, i en sekund av brist på fantasi, till "EvilDudez" anföll min by med sina sex armar vilt viftandes i luften. Det må egentligen inte vara en skillnad på de varelser som Maxis har skapat och de du själv sätter ihop rent speltekniskt, men upplevelsen blir så mycket större när du själv ligger bakom innehållet i ditt spel.
Problemet med Spore är dock att det försöker lite för mycket. Det känns ofta fragmenterat och aldrig speciellt djupt, speciellt innan man når den sista fasen. Det blir för många genrer samtidigt, man påminns alltid om andra spel som gör saker bättre än Spore. Det hade man kunnat ha överseende med om summan var större än sina beståndsdelar, men så blir det aldrig riktigt. Oftast känns det tafatt, förvirrat och alldeles för ofta enformigt.
Det här blir speciellt påtagligt under stam- och cilivisationsfasen, då det helt ärligt inte finns speciellt mycket att välja mellan och det inte finns så stor skillnad mellan hur du väljer att spela. Vare sig du spränger din motståndares stad eller tar över den med religös propaganda är slutresultatet detsamma.
Dessutom så spelar det inte mycket roll hur du bygger din ras. Du kan som sagt byta mellan blodtörstig köttätare, charmig växtätare eller semi-aggressiv allätare när du vill under de första faserna. Och när du väl börjar bygga hus så spelar det heller ingen roll hur de ser ut eller hur många delar de har - de har en roll och vad du än gör så utför huset den rollen. Även stads- och koloniplaneringen är lika simpel och kräver inte mycket tankeverksamhet från din sida.
Det betyder absolut inte att Spore är ett dåligt spel. Missförstå mig inte. Det finns en inneboende charm i det, en hög ambitionsnivå, och att se sina skapelser sprida sig genom galaxen ger en viss känsla av stolthet. I jämförelse med andra spel skapar du helt din egen historia, din egen berättelse om din ras framfart, öden och äventyr. Det må finnas rymdspel som är mer komplicerade och har ett mycket större djup men ofta saknar de den personliga prägel som är Spores centrala beståndsdel.
Spores grafik imponerar inte speciellt, den imponerar faktiskt inte alls om jag ska vara helt ärlig, och ljud och musik lämnar en hel del att önska (även om du kan komponera din helt egna nationalsång). Lyckligtvis så är inte Spore ett spel som behöver förlita sig på bländande grafiska framsteg utan klarar sig bra som det är. Den tar igen allt med sin känsla för detaljer, hur det som från början enbart är ett landmärke i bakgrunden senare förvandlas till något av yttersta vikt för ditt fortsatta spelande.
En snabb känga bör dock ges till de som fått i uppdrag att översätta spelet till svenska - översättningen är helt enkelt vidrig och stinker lång väg. Självklart vill EA och Maxis nå ut till så många som möjligt, inklusive yngre spelare, men det känns fruktansvärt att slutresultatet måste vara så här dåligt. Det här är väl tyvärr något man kommer tvingas att leva med i framtiden, The Sims 2 fick samma behandling, men det betyder absolut inte att jag måste leka snäll och acceptera det utan gnäll. Ska vi ha svensk textning i våra spel förtjänar vi bättre, EA.
Dålig svensk översättning eller inte så kommer Spore att hålla länge, med hjälp av användarnas material och framtida expansionspaket, och jag lär återvända till det gång på gång. Men det är långt från den odödliga klassiker som många av oss väntade på.