Spelminnen: The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Det går aldrig att nämna bara ett spel när någon frågar "vilket är tidernas bästa spel?" Lika lite som det går att nämna endast en film på samma fråga. Det finns helt enkelt för många variabler att ta hänsyn till, där framför allt tid och genre spelar en stor roll. För hur jämför man egentligen ett genialiskt men synnerligen simpelt pusselspel som Tetris med ett detaljstyrt cinematiskt äventyr som Red Dead Redemption 2? Och hur ställer man en gammal klassiker som Casablanca mot en modern dito som Pulp Fiction? De är så olika i bildspråk, handling, foto, ja allt egentligen för att kunna jämföras och hur väljer man mellan The Big Lebowski och Schindler's List? Båda kom under samma årtionde och båda är fantastiska på sitt sätt. Men okej, med knivseggen mot strupen och revolvern mot tinningen så måste man ju och när det kommer till spel då blir det The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Det är oundvikligt. Det är trots allt spelet som höll på att bli min undergång men som samtidigt fångade mig på ett sätt som inget annat spel tidigare gjort. Visst hade även jag sugits in i peka-och-klicka-spel som King's Quest och Monkey Island, uppslukande äventyr på ett par timmar här och där men det var först nu jag kände på vad effektiv speltid egentligen var. Hur det var att helt ge sig hän åt sina begär, släppa allt annat och bara köra tills man stupar.

Ocarina of Time slukade mig hel. Tuggade i sig både kropp och själ när jag spelade dag och natt och avbröt egentligen endast för arbete och av hygieniska skäl. Jag och min dåvarande sambo provade ibland ändå att gå och lägga oss. Det slutade dock alltid med att en av oss gick upp mitt i natten och smygspelade. Men ljudet var förstås på och så fort man hörde den där flöjten spela en lika vacker som förödande Epona's Song så visste man att det var kört. Efter en stunds yrvaket funderande på om huruvida melodin var en del av en av ett oändligt drömmar om Hyrule eller de facto verklighet så var det bara att kliva upp och lira vidare. Stämningen var vid dessa tillfällen ytterst dålig på hemmaplan. Det var en tryckkokare redo att explodera men vi krigade på, mot klockan och mot livet. Mot Ganondorf och mot en stökig kamera. Vårt förhållande överlevde inte den sista striden men det gjorde spelkassetten som sedan följde med i diverse flyttar, ända tills jag inte längre hade någon naturlig plats i hemmet för en grå plastklump.

Länge gick jag runt och funderade på det där. Vad det var som gjorde Ocarina of Time till något så otroligt speciellt för mig? Egentligen var det väl inget speciellt, det var ju ett spel bland så många andra. Visst, det var ett Zelda-spel med allt vad det innebär men trots att jag hade en härlig tid med A Link to the Past och det skulle definitivt hamna på en potentiell topp 10-lista så hade Ocarina of Time något mer. Det gjorde ju inget nytt egentligen men allt var samtidigt så mycket bättre än konkurrenternas bidrag på den tiden. Med en uppslukande och levande spelvärld, en fantastisk grafik, ett soundtrack som skulle komma att bli tidlöst och med en skyhög omspelbarhet stod Ocarina of Time ut från massorna. Men framför allt fanns det en spelglädje och en känsla av interaktivitet som var fullständigt unik. För första gången någonsin kändes det som om att jag faktiskt var där. Det var inte ens perfekt men ändå var det precis det det var, perfekt. Att det sedan ruvade på ett av de enskilt starkaste spelögonblicken någonsin gjorde ju inte saken sämre.

Det är klart att jag hade dragit ett svärd ur en sten tidigare i andra spel men belöningen hade aldrig varit så stor som i Ocarina of Time. Att se pedistalen lysa upp tillsammans med Triforce-symbolen var så episkt som något kunde bli år 1998. Det kändes så rätt, så stort och så mäktigt men det slutade ju inte där. Att Master Sword, när jag äntligen lyckats erövra det skulle visa sig vara både en frälsning och en förbannelse var ännu ett sätt som Nintendo använde sig av för att cementera känslan av att jag satt och rattade tidernas bästa lir. Att Ganondorf planerat det hela tiden var förstås ren och skär briljans. Jag trodde att jag låg steget före men tji fick jag. Där var jag, på gränsen till övertaggad och redo för en strid mot en tidigare oövervinnerlig fiende men nu, utrustad med spelvärldens bästa klinga var det dags att förpassa den bedräglige Ganondorf till helvetets djupaste hålor, en gång för alla och det kändes såklart fantastiskt. Ända tills jag insåg att jag hade blivit duperad, blåst, narrad och dragen vid näsan.

Där står min antagonist och skrattar mig rätt upp i ansiktet och hade jag kunnat så hade jag rest tillbaka i tiden och bett mitt tjugofem åriga jag att släppa kontrollen, ställa sig upp och applådera ett fuckery well done. Ganondorf äntrade det heliga riket och tog Triforcen och det var bara mitt fel. Jag var den skyldiga. Det var på grund av mig som det en gång så soliga och trivsamma Hyrule förvandlades till något mörkt, ondskefullt och fult. Det var mina handlingar som ledde till att Castle Town nu kryllade av syndafördärv och jag förstod ju nu att problemet var att jag var för ung. Jag var helt enkelt inte redo att vara den hjälte jag hade målat upp i mitt eget huvud. Inte ännu, inte där och då. Jag tror att jag rage quittade och gav spelet det onda ögat under flera veckor innan jag plockade upp det igen. Jag hade ju trots allt ställt till det och det var mitt ansvar och bara mitt att nu återställa freden i Hyrule. Jag kunde inte lämna det så här, inte fortsätta fly från jobbiga åtaganden i livet. Det var en sak att skolka från plugget eller strunta i att klippa gräset men att inte rädda snälla Gorgons från drakars glupska käftar eller smälta isen som hade fångat oskyldiga Zoras var uteslutet. Det var dags för mig att vara en hjälte på riktigt. Levla upp i livet, ställa mig upp, sträcka svärdet mot himmelen och vråla till världen att jag är redo.

Jag besegrade ondskan och solen sken åter i Hyrule och jag var både lättad och bedrövad. Lättad åt att Gorgons nu slapp bli drakföda och att Zoras inte längre behövde frysa. Samtidigt var jag bedrövad för jag visste ju att det här var ögonblicket. Ögonblicket jag aldrig skulle glömma. Det skulle aldrig gå och toppa. Det här kommer att vara spelminnet jag en dag tar med mig ner i graven.