Svenska
Gamereactor
artiklar
Batman: Arkham City

Spelminnen: Batman: Arkham City

Redaktionen drömmer sig tillbaka till fornstora dar och berättar om sina mest personliga spelminnen.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det var för bara fyra månader sedan som jag insåg att det precis hade gått ett helt decennium sedan Batman: Arkham City släpptes. Det spel i Arkham-trilogin som jag håller allra högst, även om det är svårt att välja mellan det och föregångaren. Kanske ligger det även i ett nostalgiskt värde i det? För jag minns trots allt hur lamslagen jag blev när jag följde med min bästa kompis hem från plugget och han visade mig demon för Batman: Arkham Asylum på Xbox 360. Jag var tvungen att ha det och jag tjatade på min mamma för att jag skulle få skicka efter det till PC från Game. Detta trots att min dator inte mötte systemkraven vilket resulterade i en laggande upplevelse men som jag som 13 år gammal fullkomligt ignorerade. Idag hade det naturligtvis aldrig hållit, men så var det.

Batman: Arkham City
Detta urtjusiga plåtfodral var riktigt ögongodis som jag inte kunde hålla mig ifrån.

Jag älskade skiten ur Batman: Arkham Asylum och det är väl kanske inte så underligt att jag därför såg fram emot uppföljaren något fruktansvärt. När Batman: Arkham City släpptes två år senare var jag 15 år (svårt att föreställa sig, jag vet). Vid det här laget hade jag Xbox 360 själv och behövde alltså inte oroa mig för en laggande spelupplevelse. Jag hade följt utvecklingen sedan dag ett och när jag ser tillbaka i backspegeln känns det som att jag tittade på utannonseringstrailern varje dag och hur jag spelade Short Change Hero av The Heavy efter att den var med i gameplay-trailern. Jag hade för första gången bokat ett spel i förväg och surfade varje dag in på Webhallen för att kolla så att ordern stod rätt till och för att se dagarna ticka ned. Steelbook-versionen med Jokern på baksidan skulle jag också ha (ett rysligt snyggt plåtfodral som jag dessvärre råkade trampa på några år senare och därför orsakade en inte så tjusig buckla).

Dagen för lanseringen var kommen. Webhallen hade redan skickat mitt exemplar och jag hade gjort grandiosa planer för dagen (ja, åtminstone i mina blåa tonårsögon). Under veckan som gått hade vi i åttan haft prao och jag hade följt med min gamla lärare en hel vecka. Fredagen kändes outhärdlig och jag kunde knappt sluta titta på klockan. Om bara några timmar skulle mamma och pappa åka i väg och det var dags att bjuda igen till min bästa kompis. Nu var det inte jag som skulle komma till honom och testa på ett demo. Nu var det han som skulle komma till mig och vi skulle laga hamburgare och spela tills vi inte orkade mer. Att avsluta praoveckan på det här viset kunde inte bli bättre. Ingenting kunde slå det.

Detta är en annons:
Batman: Arkham City
När Bruce tar på sig dräkten i början av spelet var jag helt euforisk...

När jag kom hem under eftermiddagen kikade jag ivrigt i brevlådan och där låg det ett litet vitt paket som jag nästan rev upp innan jag ens kom innanför dörren. Efter att ha slitit av mig kläderna, rev jag upp det och tittade på det länge. Jag smekte försiktigt fodralet och jag kan mycket möjligt väsande ha sagt ''my precious'' under tiden. Det var en kamp att inte börja spela med detsamma, men jag hade ju lovat min kompis att vänta. Det här skulle vi göra. Tillsammans. Istället kikade jag på Jonas recension och blev smått provocerad över att spelet bara fick en nia i betyg. Idiotiskt så det slår om det, men jag var åter igen bara 15 år (och bevisligen dum i huvudet). När min kompis väl hade slutat sin praktik cyklade han över till mig och vi rusade upp för trappan och satte igång.

Det var något surrealistiskt att äntligen få spela som Batman i en öppen värld. Vi satt båda två fastklistrade framför TV:n och fascinerades över hur mörkt det var när Bruce Wayne satt fast i förhörsstolen och vi senare fick stiga ut i denna laglösa del av Gotham City där det inte fanns någon trygg punkt. På min redaktionssida har jag skrivit att mitt bästa spelminne är när ''Bruce Wayne tar på sig masken i Arkham City och spelvärlden blir din''. Tack vare kombinationen av denna outhärdliga längtan, min bästa vän som kom över och den bisarra fanboyism, kunde ingenting toppa detta. Jag minns hur vi häpnades över den frihet som omedelbart öppnade upp sig när Bruce kostym skickades ned på hustaket och därefter vänder sig om med dräkten på, blickandes ut över den kaotiska stadsdelen. Vad fasen skulle vi göra först? I Batman: Arkham Asylum kunde vi ju bara glida nedåt i en oerhört begränsad spelvärld, men nu var ju alla dörrar öppna. Möjligheterna var enorma. Vi klämde lite på de nya funktionerna och begav oss kort därefter till tingshuset för att sätta stopp för Two-Face innan vi begav oss mot kyrkan där vi väntade oss en rejäl överraskning, signerad The Joker.

Min polare fick dessvärre aldrig stanna för sent hos sina kompisar och utan att vi märkte det hade några timmar passerat och det var dags för honom att kila hem igen. Nu var det bara jag och Batman. Jag satt nog upp halva natten och fortsatte spela. Ibland spanade jag bara in de olika delarna av Arkham City och gjorde därför saker som helt saknades substans medan jag ibland gjorde framsteg i berättelsen eller tog mig an något sidouppdrag eller Riddlers utmaningar. Aldrig någonsin har en spellansering varit så mäktig för undertecknad vilket samtidigt inte är så konstigt i och med min då unga ålder. När jag ser tillbaka på denna upplevelse kanske inte City nödvändigtvis är det absolut bästa spelet av de tre (eller fyra, om man räknar med Origins) men det är just på grund av denna oslagbara kvällen/natten som jag har ett särskilt nostalgiskt band till det. För mig var det ett klockrent exempel på hur uppföljare kan utvecklas något enormt i jämförelse med föregångaren. Jag kunde efter den dagen känna att jag kunde dö lycklig. Väntan på spelet kändes som att varje dag var som julafton för en unge som bara väntade på att tomten skulle komma på kvällen och dela ut julklappar. Varje dag var väntan enorm och jag hade blivit frälst.

Detta är en annons:
Batman: Arkham City
Jag satt i flera timmar och spanade in varenda liten grej som fanns att se. Än idag har jag sällan upplevt sådan spelglädje.

Vid det här laget har jag hunnit att spela igenom spelet över tio gånger. På Xbox 360, på Playstation 3, på PC, På Wii U och den upphottade (vilket man kan diskutera) versionen på Playstation 4. Det är få spel jag lirat så många gånger men varje gång jag hjort det har jag slungats tillbaka i tiden och återupplevt den där dagen i mitt huvud. Minnandes den totala glädjen och mitt livs våtaste dröm (vid det laget, åtminstone).

Relaterade texter

Batman: Arkham City - Armoured EditionScore

Batman: Arkham City - Armoured Edition

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Ett av denna generations bästa spel kommer till Wii U redan såhär på premiärdagen. Jonas Mäki har hårdtestat Armoured Edition av Batman: Arkham City och satt ett betyg...

Batman: Arkham CityScore

Batman: Arkham City

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Uppföljaren till ett av 2009 års bästa spel är äntligen här. Redaktör Jonas "Rakastan" Mäki har slängt på sig Batman-dräkten...

7
Stor Warner Bros-rea på PSN

Stor Warner Bros-rea på PSN

NYHET. Skrivet av Fredrik Säfström

Idag är det 75 år sedan som Batman fick se dagens ljus för första gången och det firar man genom att erbjuda en rad olika Warner Bros-spel till ett mycket bra pris via...

3
Stor vårrea på Xbox Live Marketplace

Stor vårrea på Xbox Live Marketplace

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Om du är sugen på något nytt att spela till Xbox 360 så rekommenderar vi att du raskat surfar över till Major Nelson som lagt upp en diger lista över spel och DLC som är...



Loading next content