Sonic and the Black Knight

Det betyg jag fått mest skit för som recensent är min sjua på Sonic and the Secret Rings. Inte av er läsare, men av mina elaka kollegor. Jag fick ta emot en hel flod av såväl spott, spe som hån och förakt från vad som brukar vara sympatiska medarbetare. Visserligen kan jag idag tycka att min sjua var ganska generös, men jag hade ändå behållning av spelet - något som jag dessvärre verkar varit relativt ensam om. Nu är uppföljaren här. Och även om jag hade kul med Sonic and the Secret Rings så är jag inte alls sugen på ännu ett spel stöpt i samma form.

Kritiken som riktades mot originalet är nämligen rättfärdigad. Jag gillade farten, de mysiga miljöerna och att Sonic inte behövde dela strålkastarljuset med en massa andra störiga pastelldjur. Men såhär mitt uppe i eftertankens absolut krankaske blekhet kan jag erkänna att styrningen ofta var både sladdrig och hemsk. Att luta en Wii-fjärr för att svänga medan igelkotten tjurrusar mot horisonten var kanske såhär i efterhand inte det bästa sättet att styra en plattformshjälte. Det som då kändes nytt och fräsch känns idag lite unket. Att luta en fjärrkontroll är ganska obekvämt och jag hoppas att styrningen fått sig en rejäl uppdatering.

Har ni följt med på Gamereactor ett tag så vet ni ungefär vad vi tycker om Sonic. En fallen hjälte. Idag är de bästa spel han är med i visserligen hyfsat roliga, men oftast är han reducerad till att vara stjärnan i tramsproduktioner. Han är killen som hela tiden tvingas jämföra sig med sitt förflutna och alltid kommer till korta. En av anledningarna till att Sonic inte når upp till forna glansdagar är att han nuförtiden har förbannat dålig smak när det kommer till att välja umgänge. Hans vänner är ofta tråkiga och alltid överflödiga. Vi vill inte ha rosa tjejer med hammare, tjocka fiskar-katter eller varulvar. Vi vill ha Sonic. Vi kan möjligen sträcka oss till att godkänna även en räv, men sen är det stopp.
Men hoppet är uppe. För även om Sonic numera är riddare så verkar han ha dumpat sina vanliga polare. Bland det släppta materialet kan man visserligen se Knuckles, men förhoppningsvis slipper man spela som honom. Vi håller i alla fall tummarna så att knogarna vitnar.

Inramningen är ny, men fortsätter ändå på samma sagobokstema som i originalet. I Sonic and the Secret Rings rörde Sonic sig i omgivningar inspirerade av Tusen och en natt. Nu ska han dubbas till riddare i en värld baserad på gamla brittiska sagolegender. Här kommer nyckelfrågan in. Vad i helvete ska Sonic med ett svärd till? Det är någon som ännu en gång bestämt att Sonic inte får vara Sonic. Kan en blå snabb igelkott inte bara nöja sig med att vara just blå och snabb? Att Sonic fick vara sig själv var en av anledningarna till att jag gillade originalet.

Den släppta trailern lovar delvis gott med en Sonic som springer över grönskande ängar och genom medeltida stenslott. Men möten med riddare visas också och farhågan om att Sonics sköna framfart ska stoppas upp av onödiga dueller växer. Den svarta riddaren, spelets elaking, presenteras under pampiga former. Han får mig att vilja dra fram en Mega Drive och uppleva Sonic som han bör upplevas. Snabb, blå och utan jobbigt berättande eller svärd. Finns det ingen dammig sextonbitare i din garderob kan du alltid införskaffa Sonic Rush, eller Sonic Rush Adventure till Nintendo DS. De är troligen de två bästa moderna spelen med Igelkotten i huvudrollen.

Sonic and the Black Knight kommer ut i slutet av mars. Naturligtvis gäller samma formel som alltid i plattformsspel. Ju mer plattformshoppande och action desto roligare. Ju mindre hemska skådespelarröster, sidokaraktärer och onödigt berättande desto bättre. Nästa månad tar vi fram vågskålen och bedömer hur Sonic Team lyckats.