Supergirl

Jag har en komplicerad relation till Superman. Vi börjar där. Det handlar inte så mycket om det faktum att karln väljer att ha kalsongerna på utsidan, vilket är ungefär lika kosher som att ha strumpor när man går i sandaler. Det handlar inte heller om att han bara behöver ta på sig glasögon för att blåsa omgivning. Nej. Det handlar om det rent ut sagt supertråkiga i att följa en superhjälte som kan flyga, skjuta laser med ögonen och dessutom är odödlig.
Eller ja. Så länge ingen har en kryptonitbit i fi ... Ja, ni fattar.

Det där upplägget dödar spänningen rätt effektivt, för det finns få saker som är så tråkigt som att se på när två mer eller mindre odödliga fiender försöker ha ihjäl varandra. Och där kom min referens till Zack Snyders Man of Steel, som var en snygg och bra rulle fram till den typ fyrtiofem minuter långa slutfighten. Jag var därför skeptisk till förra årets återkomst när David Corenswet axlade manteln. Men, förväntningarna fanns ändå eftersom jag gillar James Gunn, även fast delar av hans humor tenderar att pressas in vid fel tillfällen eller bara falla. Döm om min förvåning när filmen, efter en svag inledning på tjugo minuter, visade sig vara riktigt bra. Inte bara var Corenswet suverän i titelrollen. Humorn satt ofta rätt bra, den var rätt spännande, men framförallt bjöd den på överraskande känslosamma stunder.
Där och då kände jag ändå en del hopp inför ett Supergirl-äventyr.

Så, vad handlar den om?
När en oväntad och hänsynslös fiende hotar tvingas Kara Zor-El, mot sin vilja, slå sig samman med en osannolik följeslagare. Tillsammans ger de sig ut på en episk kosmisk resa där hämnd och rättvisa står på spel - och där Kara måste konfrontera sitt ursprung för att hitta sin egen väg som hjälte.

För regin står Craig Gillespie, som bland annat regisserat underhållande Fright Night och I, Tonya. Vi börjar där. Gillespie är en kompetent regissör, men avsaknadens av James Gunns fingrar i såväl regi som manus känns av. Det är snarlik stämning bitvis, men det är betydligt mindre känslosamt och humorn är så gott som bortskalad.

Milly Alcock är suverän i titelrollen, Eve Ridley tuff som Ruthey och Jason Momoa stjäl showern som Lobo, även om han gärna hade fått ta lite mer plats. Jag vill också ha en flygande motorcykel. Sedan har vi Mattias Schoenaerts, känd från bland annat Red Sparrow och The Old Guard-filmerna. Han spelar filmens skurk Krem (insert Krem de la Kreml-skämt here), en karaktär som är ungefär så intressant som man förväntar sig av superhjälteskurk. Schoenaerts spelar över rätt rejält och det skaver riktigt på ett par ställen. En liten kantboll här: Seth Rogen lånar ut sin röst till en karaktär. Det är omöjligt att missa.

Supergirl är en rätt snygg film. Miljöer, effekter, CGI-karaktärer. Fighterna är snabba men dessvärre ofta ganska mörka och stressigt klippta. Det dödar lite av spänningen.
Det är inget ovanligt någonstans med superhjältefilmer som utspelar sig i rymden, men jag uppskattar ändå att det inte bjuds på klassisk "nu flyger vi rakt igenom femton skyskrapor och ödelägger en till stad"-action. Slutstriden är heller inte lika bombastisk och uttömmande som de kan vara. Den är rätt underhållande och den minst sönderklippta actionsekvensen. Men visst, jag suckar lite när den där jäkla kryptoniten håller på att slå ut Kara ännu en gång.

Vi bjuds som sagt inte på samma känslococktail som i förra sommarens Superman, humorn kommer inte fram och det finns en del som skaver. Jag har också läst mig till att väldigt mycket av filmen klippts bort efter svala reaktioner från förhandsvisningar. Det märks på sina ställen, för ibland känns det som att saker fattas. Fördjupning av relationer, ett visst momentum. Vi får ändå lära känna Kara och hennes sorg via flashbacks och det funkar rätt bra. Man får också lite Mad Max-känsla på sina ställen. Ni kommer fatta.
Supergirl är ganska underhållande. Men jag hade väntat mig mer.