Snuten i Hollywood: Axel F

Det är en aningen bisarr tanke, att originalfilmen från 1984 ursprungligen skulle vara en hårdkokt polisthriller med en ärrad Stallone i huvudrollen som luttrad, vildsint Detroit-snut som drar till Los Angeles för att hämnas mordet på sin kollega. Det vi fick... Var naturligtvis en helt annan film även om ramverket var detsamma. Istället för en mumlande, inoljad, roid-pumpad 80-tals-Stly klev stand up-komikern Eddie Murphy in och i samförstånd med regissören Marty Brest förvandlades Beverly Hills Cop till en komedi.

För den som vill vara cynisk går det såklart decimera Snuten i Hollywood (1984) till en väldigt typisk actionkomedi om kontraster, där en flamsig huvudkaraktär dräller omkring och skrattar konstigt, hela filmen. För mig är originalet hårt förknippat med 80-talets charm och karisma, som jag fortfarande tycker att Axel Foleys första Beverly Hills-besök är dyngfullt av. Jag älskar den. Jag har sett den säkerligen 25 gånger genom åren, skrattar alltid lika mycket åt Axels upptåg och åt karaktären Serge med hans tramsiga engelska uttal. Uppföljaren är bra, också. Tony Scotts tvåa är dränkt i atmosfär och karaktär och fungerar i stort sett lika bra som det strålande originalet med en Eddie Murphy i absolut högform. Den ganska sorgliga tredje filmen däremot är svår att tycka om då den vare sig känns som en "Snuten i Hollywood"-film eller som något som Murphy vid den tiden verkligen ville göra. Oinspirerat, splittrat, trist på ett sätt som Axel Foleys bestyr aldrig torde vara.

30 år har passerat sedan Snuten i Hollywood III och med Netflix ekonomiska assistans har Axel Foley nu återvänt till Hollywood och detta på grund av ännu en av hans nära och kära hamnat i trubbel med lejda hejdukar. Axels dotter Jane arbetar som försvarsadvokat i Los Angeles och i arbetet med att försvara en kartellmedlem som häktats för ett mord han inte begått. Innan Jane Foley vet ordet av har maskerade ruskprickar hotat henne till livet på det mest teatraliskt dramatiska av vis vilket får farsan Foley att ta morgonflyget från Detroit till LA, igen.

Väl på plats snubblar Axel över en komplott där en del högt uppsatta poliser verkar vara inblandade och med hjälp av sina gamla LA-kumpaner Taggart & Rosewood samt den nya förmågan Abbot (Joseph Gordon-Levitt) ger han sig ut på skurkjakt för att täppa till de som försöker döda hans dotter samt sätta dit poliserna bakom konspirationen han precis snubblat över. Storyn är, som du såklart märker, i stort sett identisk med de två första filmerna med tillkomsten av Jane. Detta hade kunnat vara en bra sak (simpelt och icke-konstlat) om den skrivits med finess och om karaktärerna runt om Axel fungerat bättre än vad de gör. Istället känns berättelsen i sig som en enda lång upprepning av något som tack vare karaktär, charm och karisma fungerade utmärkt i mitten på 80-talet men idag bara känns fantasilöst och dumt.

Hela Snuten i Hollywood: Axel F känns väldigt mycket som när ett gammalt 80-talsband, 30 år efter de gått i pension, gör storslagen comeback med allt vad tuperat pudelhår och eyeliner heter och jobbar hårt och icke-ironiskt för att vara lika snygga, fräna och coola som de var 1987, med noll procents framgång. Manuset är dumt. Karaktärerna känns som covers på sina gamla jag och dialogen är bedrövlig. Murphy är bra, dock. Det märks att han saknat karaktären Axel Foley vilket innebär att han här kämpar med näbbar och klor för att få nyckelscenerna att fungera, vilket de aldrig gör. Regin känns hopplöst slö, utan tempo, stil eller någon slags dynamik och i slutändan känns hela filmen som ett dåligt avsnitt av NCIS, ungefär. Vilket är skamligt med tanke på att Axel Foley-fansen gått och väntat 30 (!) år på denna uppföljare.