Snälla tomten: Mackans önskelista

Då var det alltså dags ännu en gång för gran, must, pepparkakor, knäck och allt annat som hör säsongen till. För många av oss är det också mycket stök och stress, så det känns därmed också extra viktigt att försöka stanna upp, andas och tillåta sig själv lite paus emellanåt. I grund och botten handlar ju julen om kärlek, värme och gemenskap. Samt den där ständiga jakten på att försöka återskapa och fånga lite av den magin man själv upplevde som liten palt under december.

Vilket oavkortat för oss till ämnet julklappar. Oberoende av vad man tycker om konceptet och all köphysteri, så är det också väldigt trevligt att överraska en nära vän eller familjemedlem med något omtänksamt och kul, vilket nästan är det (för mig) absolut roligaste med julen i vuxen ålder. Ett privilegium så klart och vi ska skatta oss lyckliga som faktiskt bor i en förhållandevis problemfri del av världen, speciellt i tider som dessa.

Men vad önskar jag mig helst av allt själv då? Ja, som vanligt är det hårda klappar som gäller. Det spelar liksom ingen roll att man är gubbe med silvriga hårstrån i skägget, de mjuka prylarna är sällan fullt lika kul. Även om jag med handen på hjärtat ska erkänna att det faktiskt är rätt trevligt med strumpor och inneskor. Hur som, jag har gaggat tillräckligt - här kommer fem stycken pinaler jag hoppas kunna hitta under granen i år. Vissa rimliga, andra mindre så.

Japansk riskokare: Zojirushi NL-GAQ10
Ris är bland det godaste som finns, men jag är också en kräsen rackare när det kommer till vad som egentligen är en enkel stapelföda. Mina många resor till Japan genom åren har tyvärr fått mig att inse hur stor skillnad inte bara kornen i sig utan även tillagningsprocessen har på smaken (samt texturen). Och utan att nörda ner sig för mycket, så finns det ett enkelt men lite dyrt lifehack som löser detta. En importerad riskokare. För nej, de som tillverkas här i Europa och Norden är ett skämt i jämförelse som inte presterar ens i närheten av de sjungande, blinkande maskinerna från Japan. Överdådigt, javisst. Men sen håller de också i en halv evighet.

A Feast for Odin
Jag har redan på tok för många brädspel och borde innerligt skämmas över hur sällan de kommer till användning. Men det hindrar mig lik förbannat inte från att ständigt leta efter nya (likväl som gamla) att addera till samlingen. A Feast for Odin är ett av dessa, som trots det nu varit tillgängligt i många år inte har lyckats landa i min hylla. Kanske blir detta året som tomten slutligen kommer med den där Uwe Rosberg-designade vikingaupplevelsen? Låt oss hoppas.

Pathfinder Player Core
Brädspel i all ära men för mig är rollspelande ofta snäppet mer underhållande. Mängden timmar jag tillbringat med vännerna runt bordet, belamrat med tärningar, papper och travar av tjocka böcker, ja det vågar jag inte ens tänka på. Men kul är det, och många oförglömliga minnen har gemensamt skapats genom åren som vi kan skratta gott åt än idag. Magiska äventyr, galna upptåg, knasiga karaktärer och mäktiga skatter. Så av förklarlig anledning vill jag väldigt gärna sätta tänderna i den senaste upplagan av Pathfinder för att se vilka förändringar och (förhoppningsvis) förbättringar som har gjorts i reglerna.

Lego Optimus Prime och Soundwave
Okej nu fuskar jag en aning men det går i all ärlighet inte att äga den ena utan att också ha den andra. Och ja, jag är medveten om att Bumblebee även är släppt, men den byggsatsen borde Lego skämmas över. Optimus Prime och Soundwave däremot, där snackar vi verkligen om något som får en att bli helt kollrig av nostalgisk lycka. De är ju dessutom nästan rimligt prissatta så kanske blir detta årets julklapp till mig själv - eller förlåt - jag menar "från tomten". De två gamla robotarna hade onekligen sett skandalöst fina ut i Legohyllan tillsammans med allt annat, och det går ju trots allt inte att få "för mycket Lego".

Analogue 3D
Jag har en komplicerad relation till Nintendo 64. Det är den konsol jag längtat mest efter någonsin och min pepp som liten palt inför lanseringen visste inga gränser. Kanske hade det något att göra med det faktum att jag var en skandalös Nintendo-fanboy i min barndom, som svalde Bergsalas varje ord som om det vore sanning. Men jag tror främst det hade att göra med klivet över till 3D, samt hur det öppnade upp spelvärldarna på ett sätt som där och då kändes nästan ofattbart. Samtidigt är det också den konsol jag skaffade minst spel till och i slutändan faktiskt även något jag var rätt besviken på. Många löften rann ut i sanden och infriades aldrig, kassetterna var skandalöst dyra och den där suddiga bildkvaliteten kan vi väl diskutera. Men, lik förbannat har jag några makalöst fina minnen kopplat till konsolen och att ha möjlighet att återuppleva dem "korrekt" på en modern TV, genom modern teknik? Ja tack, säger jag. Snälla tomten ge mig en Analogue 3D så jag kan få mysa med Cruis'n USA på juldagen ännu en gång - i all dess uselhet.

Vad önskar du dig i julklapp?