Sly Cooper: Thieves in Time

Under min första timme med Sly Cooper: Thieves in Time slås jag av två saker; dels hur trevligt det faktiskt är att återbekanta mig med Sly och hans vänner; dels att jag fram tills nu inte vetat hur mycket jag saknat att se en patrullerande stork i kalsonger. Nu vet jag, och jag vill aldrig se ett spel utan dem igen. Storkar gör sig riktigt, riktigt bra som vakter. Hideo Kojima borde överväga att använda dem i Metal Gear Solid: Ground Zeroes. Jag ska maila honom så fort jag skrivit klart den här recensionen.

Fastän det inte är Sucker Punch som ligger bakom Slys senaste äventyr känns allting väldigt familjärt redan från den inledande Paris-banan. Musiken är sådär jazzigt skön, stämningen mysig och den karaktäristiska gummibandsljudeffekten som spelas när Sly smyger bakom någon sitter där den ska.

Utvecklaren Sanzaru Games har använt silkesvantarna när de plitat ihop alla beståndsdelar. Här har man minsann inte gjort några utsvävningar eller försökt pressa konceptet i någon ny riktning bara för att det anses vara kutym idag att ha co-op, förstörbara omgivningar, regenererande hälsa och hundratusen fiender som måste sprängas med raketgevär för att låsa upp en trophy. Sly Cooper anno 2013 ser ut och känns som Sly Cooper anno 2005. Något som kanske förargar vissa och som i jämförelse med plattformskusinen Ratchet & Clank - vars vapenarsenal bara växt för varje nytt spel - känns stagnerat, men som jag faktiskt uppskattar.

Efter att ha sett Lara mörbultas, misshandlas, spetsas och krossas cirka femtonhundra gånger i Tomb Raider och dessförinnan massakrerat lika många cyborgninjas i hysteriska Metal Gear Rising: Revengeance, har mina drygt tio timmar med Sly Cooper: Thieves in Time varit rena rekreationskuren. Sanzaru har behållit originalingredienserna från de tidigare spelen när de kokat ihop Thieves in Time. De har tagit en stor skopa äventyr, drämt till med en generös näve utforskande, spritsat med charmiga dialoger och toppat med lättsamt smygande. Ett klassiskt och väl beprövat recept som i dagens actionorienterade klimat lustigt nog bjuder smaklökarna ett stygn av fräschör.

Den här gången kretsar handlingen kring tidsresande. Någon knycker värdesaker från Slys släktingar under olika tidsepoker, vilket får innehållet i Slys familjehandbok, Thievius Raccoonus, att börja suddas ut. Med hjälp av en tidsmaskin som Slys sköldpaddekompis Bentley snickrat ihop beger sig det gamle tjuvgänget ut på en resa genom historien för att styra upp saker.

Tidsresandet är en perfekt ursäkt för att ösa på med vilt spretande miljövariation. Under det förvånansvärt långa äventyret får jag besöka platser som feodala Japan, medeltida England, ett härligt kulört Vilda Västern och en trivsamt pudervit istid. Varje epok har en hubvärld som är fri att utforska med vilken karaktär i Slys gäng man än föredrar. Som i tidigare spel finns det en hel del att samla. Själv blev jag mest stressad över vetskapen att det fanns 23 flaskor på kartan jag fortfarande inte hittat, så det slutade med att jag uteslutande fokuserade på story-uppdragen.

I varje tidsepok stöter vi på en ny släkting till Sly. I Japan har vi Rioichi; ninja och ursprunglig skapare av sushi. I Vilda Västern träffar vi Tennessee; skarpskjutande "outlaw" som är efterlyst av sheriffen. Alla Slys släktingar är spelbara och besitter sina egna speciella förmågor. Bland annat kan Tennessee använda sin käpp som pistol. Totalt kommer du att hinna spela som nio olika karaktärer. Det tillför en hel del variation i spelet, men jag hade gärna sett att man lagt större fokus på Sly. En bit in i spelet känns han nästan som en birollsinnehavare själv och de ständiga rollbytena gör upplevelsen en aning splittrad.

Den enskilt mest irriterande faktorn i spelet är dock laddningstiderna. De. Förbannade. Laddningstiderna. Som. Aldrig. Vill. Ta. Slut. Jag har stirrat på laddningsskärmar förut och jag brukar inte störa mig så mycket på dem. Men det var länge sedan jag behövde vänta såhär länge, och se dem med så täta intervall.

Ett exempel: På en bana spelar jag som Bentley. Innan uppdraget börjar - laddningssekvens. Jag hinner sedan spela cirka 2 minuter innan det är dags för Bentley att hacka en dator. Ny laddningssekvens. Efter att jag hackat datorn har jag klarat uppdraget. Kort filmsekvens. Sedan en till laddningssekvens. Jag hinner gå in i köket och bre mackor innan det är dags att spela igen. Eller nåja, nästan. Jag hinner i alla fall hämta mjölk.

Med Playstation 3-versionen följer det med en kod som gör att du kostnadsfritt kan ladda ner spelet till PS Vita också
Som tur är glömmer jag snabbt bort att jag precis suttit och svurit över laddningstiderna när jag kastas tillbaka in i spelet. Det räcker med att lyssna dialogerna mellan Sly och Bentley för att ett leende ska börja sprida sig över läpparna. Röstskådespelarna gör ett superbt jobb och levererar underhållande gnabb och putslustiga iakttagelser i var och varannan rad dialog.

Scenen när Murray dansar iförd geishakläder framför ett gäng upphetsade svin är både väldigt rolig och smått absurd. Men till skillnad från de patrullerande storkarna är det dock inget jag vill se igen. Någonsin. Synen av en tjock, rosa flodhäst som dansar sensuellt på en scen är något ingen människa ska behöva uppleva mer än en gång.

Med Sly Cooper: Thieves in Time bevisar Sanzaru Games att de är fullt kapabla att styra skutan efter Sucker Punch. Spelet är ingen utveckling av serien, utan mer som en best of-samling av det vi gillar mest. Det är ett variationsrikt, härligt kulört äventyr som känns uppfriskande old school. Som bjuder på många leenden och karaktärer att fästa sig vid. Dessutom säljs spelet redan från start till ett rabatterat pris. Är du - som jag - i behov av ett lite mer skönt lir efter att ha avverkat tio våldsspel på rad, tveka inte. Det innehåller ju faktiskt också patrullerande storkar. Bara en sådan sak.