Sim City DS

Första intrycket är så viktigt. Om SimCity DS hade varit på anställningsintervju hos mig hade jag fort lagt dess ansökan i kanske-högen och hoppats på att något hetare spel väntade ute i korridoren. Det hade kvittat hur många goda egenskaper SimCity DS räknat upp och hur bra referenser från tidigare plattformar den hade på sitt CV. Jag skulle snabbt ha skickat iväg spelet med ett halvhjärtat "vi hör av oss" och SimCity DS hade då tagit på sig sin täckjacka och toppluva och lämnat mitt företag med tunga steg. Jag hade skrattat rått.

Ungefär när ett TV-spel klär sig i vinterkläder bör man avsluta sina metaforer och därför ska jag nu i stället utan omsvep berätta varför SimCity DS inte levererar. Först och främst ser det oerhört grådassigt och plottrigt ut. Tänk dig den rutnätade ytan av en fluffigt möglig kexchoklad så får du en bra bild av stadsvyn. Husen ser bara okej ut i maximal inzoomning men då tappar man överblicken över spelandet. Parkerna i det allra första Sim City ser lummigare än de i DS-versionen. Min medhjälpare är ritad med smala konturer, har blek hy och ser med sitt överdimensionerade huvud faktiskt ganska obehaglig ut. Jag saknar dig, Doctor Wright!

SimCity DS lider också av en spelkontroll som sviker alltför ofta för att få godkänt. När jag försöker scrolla bilden med styrkorset reagerar inte alltid knappen och när den väl gör det hackar bilden. Att bygga vägar med stylusen ger samma resultat som att anlita en pårökt asfaltsläggare. Detta är synd eftersom stylusen hade kunnat fungera oerhört bra, men någonting har tydligen brustit på vägen. Min gamla favorit SimCity till Super Nintendo hade avsevärt tajtare spelkontroll och självklart är också PC-versionerna av SimCity lättare att kontrollera.

Kan du se förbi dessa missar så finns här ett strategiskt spel med ungefär samma djup som vi har sett i tidigare delar av SimCity. Finanserna ska balanseras, landmassorna ska vigas åt lagom mycket av bostads-, finans- och industriområden och andra nödvändigheter som sjukhus, skolor, fängelser måste byggas. Stadsbyggandet har gjorts lättare på vissa sätt; du behöver inte dra vatten- eller kraftledningar för att försörja staden med vatten och elektricitet och rent allmänt behövs inte så mycket finlir.

Ett plus är att spelet under de första timmarna bjuder på många små händelser som kryddar det annars ibland lite tråkiga inrutandet av bostadsområden. Invånarna besöker mig som borgmästare och föreslår förbättringar i staden. Tomten kommer, fyrverkerier anordnas och jag får en ny sekreterare. Och de klassiska belöningarna man erhåller i takt med att staden når allt högre befolkningsantal ger en varm känsla. Till slut börjar det dock lukta lite gimmick och när jag tokpetat på tomten för femtielfte gången har det tappat all sin charm.

Sim City DS har dessutom ett trådlöst läge där man kan skicka brev till andra borgmästare. Breven finns i många färdigskrivna varianter och beskriver ens stad och hur lat eller flitig man är som borgmästare (när jag försökte stod det jag gillar att öva min golfswing). Poängen i detta förutom kommunikation är att man belönas med ett monument om man brevväxlat med någon. Jag hade hellre sett en belöning med mer användbara byggnader.

Jag har spelat andra versioner av Sim City okristligt mycket och konceptet är fortfarande mycket intressant. Lite av magin i att se befolkningsmängden ticka stadigt framåt finns kvar i Sim City DS och att kunna ta med sig sin stad i fickan är förstås skoj. Men SimCity DS är tyvärr inte anpassat väl nog för Nintendo DS. Har du som jag spelat mycket av de andra, bättre delarna kommer du att sakna dessa.

Nej, det här var ingen höjdare. Jag slår ihop min DS och lämnar samvetslöst mina tiotusentals medborgare åt sitt öde - frusna i tiden och utan ledare. Jag skrattar rått åt dem.