Silent Hill 2 Remake

En gång i tiden var jag en räddhare. Men jag har lärt mig, med tiden att uppskatta skräckgenren för vad den är. Med tiden har jag gått från aktiv skeptiker till skräcksugen terrorälskare. Efter att ha handlat skins i diverse multiplayerprojekt och spelat varenda singleplayeräventyr jag kommit över de senaste åren är jag tillbaka där jag kanske borde befunnit mig hela tiden - i en geggpool av inälvor i dina mörkaste mardrömmarnas skräckäventyr. Det finns idag något djupt befriande i ett spel som inte kräver onlineservrar, onlinekompisar, mikrotransaktioner, upplåsning av innehåll eller Battle pass. Just därför har också skräckgenren gått och blivit en av mina favoriter de senaste åren och även om jag var en liten snorvalp när Silent Hill 2 släpptes (2002), har jag under flertalet månader längtat efter att få chansen att uppleva det i uppgraderad form.

Denna nyversion av Konamis klassiska skräckmästerverk släpps i oktober men innan dess fick jag chansen att provspela en relativt väl tilltagen portion av det (de första tre timmarna, närmare bestämt) och även om jag bara var fyra år gammal när originalet först släpptes, hade jag noll problem med att uppskatta nyversionen för vad det är, var och vad det idag står för. För egen del kändes de tre timmarna jag fick chansen att spela lika välgjorda som jag hade hoppats på. Silent Hill 2 får här ungefär samma fenomenala behandling som Resident Evil 2 fick i Capcoms hyllade nyversion.

Medan du jobbar dig igenom de dimmiga, ljusgrå gatorna i Silent Hill 2, smyger genom nedgångna, öde hus och krälar genom skräckinjagande, monsterfyllda skolkorridorer blottar det här spelet sina allra finaste och mest olustiga sidor. Det finns en ständig känsla av kroniskt obehag här som relativt då andra skräckspel lyckas förmedla, enligt mig. Känslan av mystisk ovisshet kombinerat med den nyfikenhet och utforskaranda som väcks hos mig när jag spelar Silent Hill 2 går i grunden emot den ångestfyllda skräck som Konami en gång så stilfullt skapade, men det måste samtidigt berömmas hur känslomässigt starkt och påträngande obehagligt detta är. Pusslen är utmanande och smakfullt designade av det jag fick testa och det finns gåtor här som jag upplevde som genuint kluriga, vilket kanske inte riktigt går att säga om Resident Evil.

Skräckmästarna hemma hos Bloober Team (Layers of Fear, Observer, Blair Witch och The Medium) har gjort ett genomgående strålande arbete här med att modernisera tillräckligt mycket utan att tumma på det som under våren 2002 gjorde det här spelet till en sådan klassiker. Leveldesignen är intakt, monstren och fienderna likaså även om utvecklarna gjort själva karaktärsmodellerna mycket mer detaljerade och ofta mycket läbbigare. Det som oroar en smula nu såhär på förhand är väl att jag upplever stridsmekaniken som anonym och nästan enfaldig i sin natur och det skulle verkligen inte skada med lite fler attacker eller funktioner för att skapa en handgriplig variation som skulle passa denna ambitiösa modernisering.

För mig, som aldrig upplevde originalets storhet då det släpptes, vore det förhållandevis enkelt att förkasta denna nyversion på premisserna att 99% av alla moderna skräckspel gör det som Silent Hill 2 en gång gjorde, men bättre. Å andra sidan blir det ju för mig väldigt tydligt att Konami satte en ny standard där för 22 långa år sen som i stort sett varenda skräckspel sedan dess förhållit sig till. Originalspelet kommer såklart för evigt att kommas ihåg för att det i mångt och mycket bröt ny mark och skrämdes med mer psykologiskt effektiva manér och metoder än vad närmaste konkurrenter Resident Evil någonsin försökt med. Det nya spelet känns såklart mer modernt och riktigt läbbigt vilket tillsammans med superb atmosfär förhoppningsvis kommer att räcka.