Shaun White Snowboarding

Shaun White hälsar på mig. Han är glad. Shaun vill att jag ska bli en sjukt fett grym brädåkare. Självklart antar jag utmaningen. Efter en lite smårasistisk presentation av Shauns etniska polare får jag möjlighet att åka omkring bland fyra enorma bergsområden kallade Europe, Japan, Alaska och Park City. Utspridda på bergen finns olika utmaningar att anta och skickliga åk i dessa ger poäng och pengar att köpa nya brädor och kläder för. Möjligheten att bara glida omkring, utforska och öva trick utlovas. Ett bra och öppet koncept, allt bådar gott än så länge, och jag spänner förväntansfullt på mig pjäxorna.

Så får jag mitt första uppdrag. Jag ska samla mynt. Tre enorma, snusdosformade slantar ligger utspridda på berget och jag ombes att leta upp dem. För ett första uppdrag där man lär sig grunderna är myntsamling kanske överkomligt, men denna simpla aktivitet fortsätter genom hela spelet och behövs för att låsa upp nya, essentiella förmågor. Åker jag uppför ett helt berg med helikopter vill jag dundra ned för backen och göra coola tricks; hade jag velat samla slantar i flera timmar hade jag spelat Super Mario Bros eller stulit Amnesty-bössor på stan i stället.

Snabbt märker jag av Shaun White Snowboardings största svaghet, den dåliga översikten och de otympliga transportsträckorna. Jag missar nämligen ett hopp till ett hustak där ett av mynten finns. Jag stannar upp i backen och kollar kartan (där mynten för övrigt inte syns) och ser att jag kan warpa mig till en punkt högre upp i backen, men det är långt bort och skulle innebära säkert en minuts åkande för att få chans på ett nytt hopp.

I stället tar jag av mig brädan och pulsar långsamt uppför backen. Andra brädåkare svichar förbi mig. Tur att någon har roligt. Så kommer jag till en inte alltför hög snövall. Jag försöker hoppa över den men Ubisoft har uppenbarligen haft andra prioriteringar vad gäller åkarens färdigheter till fots. Med A-knappen spelar jag luftgitarr. Med B kastar jag snöboll. En enorm omväg senare är jag riktigt irriterad.

Myntsamlandet är inte de enda uppdragen, lyckligtvis. Här finns kappkörning med andra åkare (här kommer snöbollarna till användning) och freestyleåkning, grinds med klassisk/uttjatad balansmätare och utmaningar där det gäller att få upp tillräckligt hög hastighet. Jag får mest bottenplaceringar, men det har inte med skicklighetsbrist att göra utan snarare att de första brädorna är ganska dåliga och att åkaren tenderar att sakta ned kraftigt på ytor med mindre lutning.

Bergen är alltså höga, ytorna vidsträckta och lite överallt finns utmaningar. Precis som vi vill ha det. Tyvärr är det alltför ofta mest en pina att ta sig omkring. Visst, här finns såväl helikopter som skidliftar, men de tar en inte hela vägen fram. Jag känner aldrig att jag har någon riktig översikt. Min mini-karta i skärmens hörn är rätt meningslös eftersom den inte visar avstånden till mina mål och kartan är riktigt dålig. Här finns ingen markör att exakt peka vart man vill med, utan vi tvingas använda den analoga spaken för att bläddra mellan alla platser värda att besöka och ofta missuppfattar spelet vilken ikon jag vill åt. Min snowboardåkare har dessutom gått lös på kartan med en röd spritpenna och klottrat ned spännande platser med enorma bokstäver, som skymmer andra symboler.

Shaun White Snowboarding har valt den analoga vägen i utformandet av spelkontrollen och överlag är det ett klart godkänt, men kanske inte suveränt upplägg. Högra triggern får din åkare att hoppa, och i luften styr den vänstra analoga spaken rotationer och den högra får honom att greppa tag i brädan. Kombinationer aktiverar olika tricks och det är, åtminstone i början med skräpbrädorna, inte jättelätt att få till det.

Men den som hade hoppats på ett kontrollschema med samma precision och känsla som den i Skate lär bli besviken. Shaun White Snowboarding växlar mellan att vara fartfyllt lockande och frustrerande trögt. Att sätta ett svårt trick är roligt, men ger inte samma känsla av att man åstadkommit något, vilket exempelvis SSX 3 och nämnda Skate gör.

Snyggt är det, åtminstone. Assassin's Creed-motorn ligger och puttrar under Shaun Whites Snowboardings huv och ritar upp ett skönt vinterland som även köldhatare som undertecknad skulle vilja besöka i en verklig version. Utsikten är riktigt tjusig och ritavståndet imponerande.

Varje berg har sin unika designmässiga touch, men samtidigt är det av naturliga skäl ofta bara snö vi ser på skärmen. Att trigga en lavin är riktigt läckert; kameran zoomar ut och vi blir förföljda av naturens krafter i en häftig jakt. Misslyckas man åka ifrån den vibrerar handkontrollen och skärmen täcks av snö. Efter att ha blivit snöbegraven några gånger blir lavinerna dock rätt irriterande, särskilt då man är nära ett uppdrag och de tvingar en till ännu en omväg. Off pist kan göra en pissed off...

En annan grafikdetalj värd att nämna är kameran, som i sin grundinställning inte är den bästa. Känslan blir oerhört mycket tuffare och fartfylld när man ändrar till ett nära perspektiv, där åkaren ligger längst till vänster i bild. Det ger faktiskt också aningen bättre kontroll på brädan vilket underlättar för bland annat landningar. Shaun White Snowboarding har faktiskt även en förstapersonsvy, vilket är ett annorlunda men intressant experiment. Självklart sabbar det finliret i hopp och tricks men det ser riktigt läckert ut, särskilt då åkarens armar i bästa Mirror's Edge-anda stundvis syns i bild.

Soundtracket bjuder på en skön blandning av nytt och gammalt, skejtigt och rockigt. Totalt borta i modern musik som jag är uppskattar jag att få lyssna på gamla gubbrockdängor och psykedliska klassiker, men visst blir det lite av en märklig krock när jag rusar ner för berget till de långsamt tassande tonerna av Jefferson Airplanes White Rabbit. Don't Fear The Reaper är en annan låt som förstås är riktigt bra, men genren skriker inte direkt utförsåkning. Passar inte musiken kan man alltid med ett tryck på styrkorset komma åt en meny där man snabbt kan växla låtar.

Shaun White Snowboarding kan spelas online med upp till 16 brädåkare samtidigt och även vissa av enspelarlägets utmaningar är renodlade multiplayer-banor och kan bara spelas med andra. Online går det att delta i tävlingar, men man kan lika gärna bara susa omkring i backarna bland andra för skojs skull. Snöbollskrig är kul... ett tag. Med hjälp av styrkorset kan man kommunicera via enklare kommandon och även det är en charmig men lättglömd sysselsättning.

Det är inte bara spelmotorn och springa-runt-i-limbo-under-laddningstid-sekvenserna som Shaun White Snowboarding har gemensamt med Assassin's Creed. Ubisoft Montreal har upprepat många av det spelets positiva och negativa sidor. Visst, det är snyggt och här finns en enorm frihet som gör planlöst springande/åkande stämningsfullt. Men här finns också repetitiva uppdrag, samlande av trista, malplacerade objekt och en överhängande känsla av att slutresultatet kunde bli så mycket bättre.