Svenska
Gamereactor
artiklar
Sekiro: Shadows Die Twice

Sekiro: Shadows Die Twice vs Bloodborne

Jägare eller varg? Ducka undan eller skydda sig? Katedraler eller tempel? Wigert har tagit två av sina favoritspel och försökt kora vilket av dem som egentligen är det bästa...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

För min egen del är det förundran och tillfredsställelse som driver mig till att alltid grisa ned mig hårt och missbruksdjupt i From Softwares olika spel. Jag vet att någonstans i den djupaste jävla hålan, bakom någon mossig gammdörr väntar en ohyggligt stor och bortglömd dödsmaskin som rent design- och strykkraftsmässigt bara är helt perfekt. Skräckinjagande, hänsynslös - till synes oövervinnlig under ett par försök, vartefter fasaden sakta börjar spricka. Jag älskar det. Men frågan blir förstås vilken Miyazaki-titel som innehåller den bästa designen och som erbjuder den tajtaste spelbarheten... Guldkunden Carl Brännström korade år 2016 Bloodborne till vinnare efter ett handgemäng mot Dark Souls III och vi alla har förstås ställt oss själva frågan sedan april i år: Är Sekiro egentligen bättre än Bloodborne?

[1] Spelbarhet
Jag tänker inte hymla någonting i den här kategorin. Spelmekaniken i Sekiro är vansinnigt mycket djupare och så mycket större, mer definierande och löjligt omsorgsfullt skarpslipad i jämförelse med vad Bloodborne erbjuder. Den ensamme vargen behöver hoppa över svepslag, ducka åt fyra riktningar, kasta sig in i förödande Mikiri-stötar och skydda sig med minutiös tajming - gång på gång, på gång. Tre stycken olika protesaccessoarer finns till bruk under en pågående kamp, änterhakar, specialattacker - vart slutar det? Lätt och banalt sammanfattat är Sekiro "Skydda, slå", medan Bloodborne är "Undvik, slå". Det kanske är jämnt skägg fast samtidigt har Sekiro så mycket mer därtill som rent spelmekaniskt är på en annan nivå i både utbud och komplexitet. Protagonisten är inte längre den där animerade tapeten som slickar sig längs en vägg, utan en skuttande och smidig sak som också berikats med feta stealth-förmågor så att du med lite taktik och välsmorda tummar kan rensa ut ett helt asiatiskt släktträd innan du ger dig på en stackars storbödel på torgets mitt. Striderna i Bloodborne har förvisso beskrivits som en typ av välkoordinerad dans, till och med jag själv har sagt det mer än en gång. Men Sekiro är en bättre dans. En lättklädd och akrobatisk sådan som med lite finess är både roligare att utföra och mer tillfredsställande att kika på
[Vinnare: Sekiro: Shadows Die Twice]

Sekiro: Shadows Die Twice
När kände du att du började behärska spelmekaniken i Sekiro? Efter Lady Bytterfly, andra mötet med Genichiro Ashina? Kanske först efter Guardian Ape?

[2] Berättelse
"Some time has passed since I found you. Your master still lives, and they will soon make use of his bloodline. The limb you have lost will give way to something more useful. You will learn to appreciate it's worth."

Detta är en annons:

Landet Ashina är svagt. De styrande och karismatiska ledarna kommer inte kunna försvara sig länge till och letar därför efter icke-mänskliga krafter som kan rädda dem från att bli utplånade. Det är landet som är det viktiga. Ashina som kontinent, inte dess invånare. Den unga pojken Kuro blir målet. Han bär på ett gudalikt blod som ger dess bärare kraften att kunna återuppliva sig. En sådan stridsaccessoar är både ljuset och framtiden för Genichiro som både lugnt och desperat försöker övertala Kuro att dela med sig, detta medan farfar Ishin närmar sig döden.

Till Kuros försvar har den unge vargen tillika protesagonisten Sekiro trolovat sig som beskyddare för resten av sitt liv och han tänker göra allt i sin makt, oavsett hur många lemmar det kostar. Efter att hotet har blivit avstyrt ett par gånger bestämmer sig Sekiro och Kuro för att hitta ett sätt att bryta förbannelsen så att odödlighetens gåva inte längre finns tillgänglig för någon. Med mer sammanfattande ord är Sekiro (från mitt perspektiv) en historia om att förverkliga den unge vargen som en ärofylld beskyddare som låter sin egen moral gå före plikten. Det presenterar sig nämligen ett val mellan traditionell pliktkänsla och just moral där det förstnämnda kan ses som att Sekiro fått en outtröttlig törst för blod och våld (Shura), medan om du väljer det mer känslomässiga alternativet fortsätter berättelsen mot ett förhoppningsvis gott slut.

"Fear the old blood."

I ett annat land, i en annan tid, i ett annat spel, hittar en akademisk samling människor spår av en stad och ett samhälle - rakt under deras fötter. Även om civilisationen är uråldrig visar den spår av att dess folk var på en helt annan nivå rent intellektuellt och på något sätt hade de hittat ett sätt att höja sitt egna medvetande och evolutioneras till något större, något för mäktigt för att ruttna kvar i ett simpelt människoliv i vår egna dimension. En av de gudakraftsvälsignade blev dock kvarlämnad. Hentai-monstret Ebrietas. Akademin börjar ta hennes blod och märker då att omänskliga krafter börjar ta form inuti dem. Ett beroende skapas. För kraftfullt och för berusande för att kunna tämjas oavsett hur förkroppsligande och avskyvärda konsekvenserna var. Åtminstone för vissa.

Detta är en annons:

Akademien splittras in i två grupper. Den ena av dem vill tro på blodets kraft då vinsterna är desto mer tydliga och mot ambitionen att likställa sig en gud känns det inom räckhåll, medan den andra tror på en mer teoretisk väg för att lämna det simpla människolivet. Vad som egentligen var rätt och fel är än idag diffust, för konsekvenserna av de olika lärorna går att se både i Yarnham och i de mer öde platserna som vår huvudkaraktär besöker.

Vad som börjar som ett begär efter ett simpelt botemedel på sina sjukdomar växer sedan för jägaren vi kontrollerar. Han blir insvept i den pestsmittade världen, men för varje best som han besegrar växer förståelsen för allt runtomkring - och till slut, drar han bort kulisserna och ser världen för vad den verkligen är, och hur de som var gömda i det dolda har försökt interagera med människorna för att skapa sig en avkomma.

När det kommer till själva narrativet föredrar jag Sekiro då händelserna slår mig rakt i ansiktet och finns i nuet, till skillnad från Bloodborne där vi råkar vara slutet på en enda lång och ond spiral. Jag kan inte supermycket om berättelsen i Sekiro, för spelet är fortfarande nytt och "lore"-forumen fylls fortfarande med ny information. Men ärligt talat ryser jag fortfarande av hur stenfräck berättelsen är i Bloodborne, bara själva konceptet om att mutera sin kropp för att höja sitt eget medvetande. Det hade mycket väl kunnat vara den bästa berättelsen jag någonsin har tagit del av - om det inte vore för hur fruktansvärt otillgänglig den är och att Vaatividya måste förklara vad tusan som egentligen försiggår för att spelets storhet ska blottas för mig. Det förändrar dock inte saken. Jag vill ha en Bloodborne-uppföljare för berättelsen, mer än för själva spelbarheten som visserligen är superb den också.
[Vinnare: Bloodborne]

Sekiro: Shadows Die Twice
Staden Yarnham blomstrade då det var den enda platsen i världen där alla sjukdomar kunde botas. Dock visade det sig att medicinen de använde hade ett par retliga bieffekter.

[3] Design
Det är inget snack om att samtliga av From Softwares titlar är extremt väldesignade, vare sig det handlar om fantasy-miljöer, 1500-talets Japan eller katedralsmockade städer. Fountainhead Palace och Hirata Estate må vara vidrigt läckra rent designmässigt men de slår inte Bloodborne på fingrarna när det kommer till att bygga atmosfär. Ta bara Cathedral Ward, Cainhurst Castle och Mergos Loft som exempel och skjut på med den rena perfektion i bossdesign som From Software visade upp med Bloodstarved Beast, Amygdala, Vicar Amelia och Moon Presence. Med kilovis av blöt kullersten och ett stänk med mardrömmar skapade Miyazaki och gänget en kuliss utan dess like som jag utan att tveka korar till vinnare i den här ronden.
[Vinnare: Bloodborne]

[4] Ljud
Musikmässigt finns det en otroligt hög lägstanivå i båda liren. Varenda ton går i dystopiska molltoner med mycket stråkar som vackert mixar dova rytmgångar med högt skrikande, sylvassa toner. Approaching Forces är en höjdare med sitt fiolriff, likaså bossmusiken till yeti-apan och Corrupted Monk och den där psykiskt skärande flöjtlåten i Fountainhead Palace är strålade från ett stämningsperspektiv. Kvalitetsmässigt har jag svårt att välja en vinnare, även om stridsmusiken blir ganska irriterande att höra om och om igen när det ska smiskas karatesparkande munkar i Senpou Temple. Valet landar på Bloodborne, enbart utefter genre egentligen. Gotiska dödskörer som vrålar medan en enorm katedral töms på blodmissbrukare är så bra det kan bli spelmusikmässigt. Det är bättre än E-strängspumpande metal i ett actionspel och det är nästan bättre än när Make it Bun Dem spelas i Far Cry 3 medan ett gäng med kryddor får smaka eldkastare.
[Vinnare: Bloodborne]

[5] Återspelningsvärde
En grafikduell brukar vara mer eller mindre standard i versus-artiklarna. Jag tycker själv de är ganska intressanta då liren ofta jämförs utifrån när de kom och hur de stod sig mot andra spel för just den tiden, men när det gäller From Software-titlar är det mer bataljkompatibelt att ta med återspelningsvärde som rond, för där skiljer sig Bloodborne och Sekiro ganska mycket åt.

I båda spelen finns det ett antal olika slut, tre i Bloodborne, och totalt fyra stycken i Sekiro. Men den stora skillnaden är att ett av dem i Sekiro kan nås ganska tidigt. Uppe på taket i Ashina Castle kommer du få välja om du vill fortsätta vara trogen mot Kuro, eller följa The Iron Code och göra precis som farsgubben säger. Om du kör på det sistnämnda väntar det två bossdueller och sedan är spelet slut, medan om du väljer Kuros sida fortsätter äventyret en bra stund med desto fler slagsmål och nya områden. Valet i sig är inte helt värdelöst heller då Iron Code-slutets två bossar inte går att möta annars och båda två är högt rankade av spelarbasen enligt Thedemodcrazy.
[Vinnare: Sekiro: Shadows Die Twice]

Sekiro: Shadows Die Twice
När Sekiro drar efter sitt svärd innan den första matchen mot Genichiro missar han sabeln med handen. Andra gången går rörelsen smidigare, och tredje gången flyger stålet fram. Ett subtilt litet berättartrick från From Software om hur trygg både vargen och du som spelare har blivit under den i snitt 27 timmar långa resan.

Vinnare: Bloodborne
En versus-artikel utan en kategori för bossar? Vad i helvete? Jo, jag håller med. Jag började skriva om briljansen hos yeti-apan, Lady Butterfly, Genichiro Ashina, fick ihop en rejäl bunt med text om bara Sekiro och bestämde mig då för att göra en separat bossartikel om Bloodborne- och Sekiro-bestarna vilken kommer inom kort. Så hittills står Bloodborne starkt efter att ha mött både Dark Souls 3 och Sekiro. Med all rätt, enligt mig.

Relaterade texter

Sekiro: Shadows Die TwiceScore

Sekiro: Shadows Die Twice

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Kim Orremark har dött fler än två gånger (mycket fler) under sin vecka med Sekiro: Shadows Die Twice och berättat om det i en gigantisk recension...



Loading next content