Seb VS Hamster #7: En bortglömd plattformshjälte och en mekanisk drake

Det finns olika sorters retrospelare. En del dammar av sina nostalgiska klassiker och nöjer sig med det. Lite Street Fighter II här, lite Metal Slug där och så kanske en runda Super Mario World innan läggdags. Gott så. Men sen finns det en annan typ vi kan kalla för "GRÄVAREN". Det är de som nyfiket rotar runt längst bak i arkadspelens katalog, som letar okända guldkorn och sedan försvinner spårlöst från omvärlden i flera dagar innan de plötsligt dyker upp igen med tips och rekommendationer om gamla arkadspel de flesta inte hört talas om.

Kära läsare, den här veckan har jag varit en grävare.

Beväpnad med hinkvis med svart kaffe, en överbliven kartong juleskum och ett knippe nya arkadspel gav jag mig ut i jakten på att träffa jackpotten. Resultatet den här veckan blev en märklig blandning av slagsmål, rymdskepp, drakar och så en liten blå figur som ser ut som något en sömndepriverad karaktärsillustratör kan ha drömt fram på en snabbmatsservett.

Välkommen till veckans Seb VS Hamster, nu kör vi!

Real Bout Fatal Fury Special (1997)

SNK:s Fatal Fury-serie känns som den alltid levt lite i skuggan av mer populära slagsmål som Street Fighter eller SNK:s egen King of Fighters-serie. Terry Bogard och gänget får liksom nästan alltid stå längst bak på gruppfotot. Vilket är synd, för Real Bout Fatal Fury Special är ett förbaskat trevligt slagsmålsspel!

Animationerna är snygga, karaktärerna känns distinkta och tempot ligger precis rätt. Framförallt finns här den välpatenterade SNK-charmen som många moderna fighters saknar. Det känns helt enkelt lite stökigt, lite busigt och väldigt, väldigt mycket 90-tal.

SNK hade hunnit med ett antal Fatal Fury-iterationer vid det här laget, så de visste vad de sysslade med. Bakgrunderna är levande, karaktärerna har lika stor dos personlighet som alltid och varje slag och spark har en riktigt tillfredsställande tyngd som får en att bara vilja mangla rond efter rond.

Problemet är bara att jag är katastrofalt dålig på att få häng på Fatal Fury-seriens unika tvåplanssystem.

Mina egna barn jagar efter mig som vore jag en skadeskjuten kråka. Och spelar jag ensam och golvar några motståndare så växer självförtroendet, för att snabbt sedan decimeras igen när AI-motståndet bestämt sig för att jag blivit kaxig nog.

Real Bout Fatal Fury Special är ett spel som påminner en om varför SNK hade så många hängivna fans under 90-talet. Det är kanske inte lika ikoniskt eller lika väl ihågkommet som de största namnen i genren, men kvalitén här går inte att förneka. Ett fantastiskt spel, även om jag är en katastrofal spelare!

Blue's Journey (1990)

Det här Neo Geo-spelet må se ut som ett färgglatt plattformsäventyr för de yngsta, men faktum är att det döljer ett märkligt djup under den kulörta ytan. Och så är det svårt, svårt som satan. Tillräckligt svårt för att alla barn som testar det lär grina - om de nu inte är stöpta i skärseldens brinnande epicentrum likt mina, som jag fostrat med SNK och Taito snarare än Minecraft och Roblox.

Huvudpersonen i Blue's Journey kan ändra storlek, samla föremål och navigera genom märkligt kreativa banor som är som hämtade ur en feberdröm. Miljöerna är proppfyllda med charm och små detaljer och gameplay-hooken att man kan krympa eller växa skapar en hel del intressanta plattformsutmaningar. Det finns också en märkligt attraktiv kvinna som är hälften fjäril (??) som ropar ut "Welcome!" på engrish när man går in i hennes affär. Bara en sådan sak.

Jag hade lite svårt att komma in i Blue's Journey först, för det var inte alls vad jag hade väntat mig. Men ju mer jag spelade, desto mer uppskattade jag hur annorlunda och uppfriskande det känns. Det finns gott om härligt plattformsutforskande här i en riktigt mysig sagovärld, en sagovärld som är lika brutal som gamla tiders sagor brukade vara. Det här är exakt den typen av spel som gör GRÄVANDET värt besväret. Ett spel jag aldrig hade hört talas om som är både originellt, charmigt och framförallt oförutsägbart. Ett spel jag hade noll förväntningar på, men som visade sig vara en riktigt positiv överraskning. Vilket spel, vilken värld!

The King of Fighters 2001 (2001)

King of Fighters 2001-utgåva är inte seriens höjdpunkt, men det är fascinerande att återvända till. Slagsmålen är fortfarande underhållande och karaktärsgalleriet är lika imponerande som omfattande. Serien samlar som du säkert vet figurer från hela SNK:s universum och slänger in dem alla i en fet fighting-turnering för att se vem som är tuffast. Resultatet är, som alltid, något av ett kaosartat spektakel som lätt kan överväldiga nya spelare med snabba matcher där specialattacker och combos ibland får det att likna en fyrverkerishow.

För en arkadspels-junkie som undertecknad känns det lite som att komma hem, men för en utomstående måste det däremot se ut som fullständigt vansinne. Men, ja, SNK kan sin målgrupp?

2001-versionen är som sagt inte en av mina favoritårgångar, men den är ändå lite av ett intressant tidsdokument. Det här var första King of Fighters-spelet efter att det ursprunliga SNK stängde ner, så det är utvecklat istället av sydkoreanska Eolith och Brezzasoft (grundat av gammalt SNK-folk). Presentationen är inte lika polerad och spelet ger överlag en känsla av att vara framhastat, men den råa King of Fighters-energin finns ändå kvar i grunden. Det räcker ändå hyfsat långt.

Splatterhouse (1988)

Splatterhouse, ack ja! Det här har man ju spelat tidigare i form av Splatterhouse: Wanpaku Graffiti, en alldeles lysande actionplattformare till gamla Famicom (japanska NES). Wanpaku Graffiti var en parodi av det ursprungliga Splatterhouse som släpptes först som arkadspel, och det är alltså arkadspelet vi avhandlar här.

Splatterhouse är... lika subtilt som att bli träffad i huvudet av ett flygande kylskåp. Monster exploderar i kaskader av blod. Kroppsdelar flyger. Miljöerna ser ut som något som borde undersökas av hälsomyndigheten - eller helst brännas, med ELD.

Jag tänker att när det här släpptes 1988 måste det ha framstått som smått skandalöst. Än idag finns det något nästan charmigt provokativt i hur hårt det går in för sin skräckfilmskänsla. Varje bana är en bisarr blandning mellan gammal 80-talsskräck, hemsökta hus på tivoli och de blodigaste serietidningarna. Splatterhouse bygger helt på att man köper in i spelets atmosfär, för under den groteska ytan är det annars ett ganska medelmåttigt och halvdant actionspel.

Kontrollerna är enkla och upplägget simpelt. Du går framåt och slår sönder saker. Det är i princip hela konceptet, och spelet gör väldigt lite för att variera sig från detta. Speldesignen var inget fantastiskt ens 1988 och känns föråldrad idag. Bitvis kommer en del frustrerande partier. Men eftersom presentationen är så stark räcker det längre än det borde.

Splatterhouse är ett spel för dig som vill återuppleva känslan av att se en grynig, obskyr gammal skräckfilm på VHS. Det är kantigt och stelt, smutsigt och oborstat och framförallt väldigt charmigt.

Lightning Fighters (1990)

Lightning Fighters är ett lysande exempel på shoot 'em up-genren kring skarven mellan 80- och 90-tal. Det är ännu ett i raden av bortglömda Konami-spel som borde ha fått mer uppmärksamhet. (det börjar bli något av ett återkommande mönster i den här artikelserien nu, alla bra spel Konami skickat ut som INTE heter Contra, Gradius eller Castlevania)

Lightning Fighters är den typen av spel som omedelbart sätter spelaren i rätt sinnesstämning. En snygg (men kort) introduktion. Inget snack och ingen handpåläggning som förklarar hur man spelar. Här är istället ett stridsflygplan och nu är det dags att rädda världen, liksom!

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men det finns något djupt tillfredsställande i att lira Lightning Fighters. Presentationen är läcker, varje bana är varierad i miljö och fiender och även vapenuppgraderingarna är få men meningsfulla. Det är ett spel som kanske inte är varken överraskande eller banbrytande på något sätt, men det har ett bra flow som kan ge även de mer namnkunniga konkurrenterna en match om femkronorna.

Saint Dragon (1989)

Och så har vi Saint Dragon.

En mekanisk drake som flyger genom rymden och pangar sönder allt i sin väg. Till exempel en ståltjur. Med en speltid om typ 20 minuter.

Ibland behöver spel inte vara mer komplicerade än så.

Det som gör Saint Dragon unikt är den långa svansen som fungerar både som skydd och vapen. Det skapar en extra taktisk dimension där spelarens positionering blir lika viktig som själva skjutandet. När jag först började spela det tänkte jag att det var ett ganska traditionellt shoot 'em up med heavy metal-tema. Sedan började jag experimentera med svansen och insåg att hela spelet egentligen kretsar kring den mekaniken.

För i Saint Dragon handlar det inte bara om att undvika fiender. Det handlar om att placera sig rätt, vinkla kroppen korrekt och använda svansen som den rörliga sköld den är. Detta, tillsammans med en ganska särpräglad design och ljudbild, gör att Saint Dragon står ut ifrån mängden av shmups.

Visst, det är hårt som granit och ungefär lika förlåtande som en parkeringsvakt med dåligt humör. Men det finns något tilltalande i speldesignen här.

Jag må ha dött ofta, men jag startar om precis lika ofta.

Veckans bästa arkadspel: Blue's Journey

Favoriten den här veckan måste ändå sägas vara Blue's Journey. Inte för att det är det mest välpolerade spelet ovan eller det mest tekniskt imponerande. Utan för att det överraskade mig mest. Det är ibland lätt att glömma hur många märkliga, kreativa och smått konstiga spel som gömmer sig bakom de stora klassikerna.

Men man kan hitta mycket spännande, bara man orkar gräva lite.

Lärdomen från veckans arkadgrävande blir alltså som följer:

Ibland hittar man ett mästerverk.
Ibland hittar man nåt konstigt.
... Och ibland hittar man en mekanisk drake med aggressionsproblem.

Men vet ni? Alla tre alternativen är helt okej.