När jag tänker på att det var 26 år sedan Scream överraskade en hel generation och gav nytt friskt blod åt en trött och changerande skräckgenre så känner jag mig visserligen lastgammal men jag känner mig också härligt nostalgisk. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig smått förvirrad över att det nu finns ännu en uppföljare där ute som känns helt onödig. Vi är nu uppe i fem filmer, på ett i grunden mycket simpelt tema och då räknar jag inte ens in alla andra ironiska slasherrullar som kom i efterdyningarna från filmens populäritet. Ett tag fanns det knappt något annat att välja på från skräckfilmsrepertoaren och alla skulle vara med och norpa en liten bit av den saftiga revenue-kakan. Oavsett om det var komedi eller renodlad skräck. Scream var inspirationskällan att ösa ur och utan Wes Cravens moderna slasherklassiker hade förmodligen aldrig filmer som Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren, Faculty, Campfire Tales, Urban Legend och Cherry Falls sett dagens ljus. För att nämna blott en bråkdel. Vi hade förstås heller inte fått de pajiga versionerna av originalet, Scary Movie och Scary Video. Huruvida detta var på gott eller ont får var och en avgöra men att Scream gjorde ett monumentalt avtryck i branschen står utom allt rimligt tvivel.
Succén innebar förstås uppföljare och som vanligt blev det sämre och sämre ju mer man mjölkade franchisen och den fjärde filmen från 2011, med pinsamt låga betyg och överlägset sämst omsättning i serien såg länge ut att bli den sista. Publiken hade tröttnat på upplägget och den ständigt dalande kvaliteten. Branschen hade också svängt. Man hade helt enkelt gått vidare och hittat nya kasskossor att fokusera på. Det var nya trender och heta stjärnskott och även om man aldrig förlorade den där gruppen av hardcore fans som skrek högljutt så fanns det få incitament för att dra ihop något nytt kring den gäckande seriemördaren i spökmask. Var det ens särskilt läskigt längre? Då i början avlossade man ju den stora PR-kanonen och varenda unge gick omkring och lajvade Ghostface. På premiären hade man statister inne i biosalongen, som iklädda mask, dräkt och gummikniv hoppade fram ur mörkret och skrämde brallorna av de intet ont anande besökarna men efter fyra filmer så var ju den där magin borta. Överraskningsmomentet som är A och O i en slasher var ju vanilj nu, efter filmer som Saw och Hostel. Sedan trillade ju Wes Craven av pinn 2015 och vem skulle rent teoretiskt ens kunna axla den manteln?
Men man skall aldrig underskatta nostalgi. Förr eller senare hamnar de flesta där. När allt börjar om igen och man hoppas på att kunna vrida tillbaka klockan och leverera något publiken känner igen. Något vi kan relatera till och minnas tillbaka, "Ja just det ja. Det där gillade jag ju. Det vill jag se igen!" Problemet är bara att det väldigt sällan fungerar eftersom förväntningarna är så otroligt högt satta att de inte går att infria. Då blir det återföreningar som Arkiv X, Vänner, Sex And the City. Det rullar på som vanligt, som om ingenting har hänt men allt är bara sämre och barndomshjältarna är äldre men försöker spela exakt samma karaktärer. De gångerna det faktiskt fungerar är när man försöker addera något nytt, utvecklas. Inte bara fortsatta traska på i samma upptrampade stig. Och kort efter Michael Myers mindre bejublade comeback så blev alltså en ny Scream och även denna gång har man droppat siffran i titeln. Den här gången är det dock tydligt att det är av tematiska skäl som Ready or Not-regissörerna Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett har valt att döpa sin film till exakt samma titel som originalet.
Det har nu gått 25 år sedan morden chockade den lilla staden Woodsboro och Ghostface är såklart tillbaka, med besked. Den nya mördaren bakom masken börjar med att återskapa titelscenen från första filmen. Ni vet ju vilken. Ung tjej ensam hemma. Telefonen ringer, hon svarar. "What's your favourite scary movie?" Nu är det Tara (Jenna Ortega) som är ensam hemma och förbereder en fest när telefonen ringer. Det är samma typ av frågor men nu kretsar allt kring filmserien STAB, som i sin tur är baserad på Gale Rileys (Courteney Cox) bästsäljande bokserie om händelserna i Woodsboro. Åtta stycken är de till antalet men den sista heter bara STAB, precis som originalfilmen och precis som tidigare kretsar mycket kring meta. Till skillnad från det tydliga popkulturella spåret som gällde då, med referenser till filmer så är det nu mer sociala medier, streamingplattformar, YouTubekanaler och hashtags. Vilket leder till en oerhört irriterande och ofta skrattretande dialog. Visst, det passar rådande tidsålder men det innebär inte att det är en bra utveckling. När Netflix nämns tre gånger i en dialog längtar jag tillbaka till Tjock-TV och statlig television. Det är inte heller gamla klassiska slashers som är Taras favoritrullar. Inga Fredagen den 13:e eller Elm Street. Nej, hon och hennes generation har helt andra referensramar. Det som brukar kallas elevated horror, där den psykologiska aspekten med sina dramatiska element och teman väger tyngre än det visuellt brutala. En subgenre där filmer som It Follows, Hereditary, The Witch och The Babadook, brukar räknas som banbrytande, och just Babadook är också hennes favvo. Det gör förstås att hennes chanser att kunna besvara den okända röstens frågor är små. Det är klart att hon känner till STAB, det gör alla precis som att även generationer som aldrig har sett Fredagen den 13:e ändå känner till Jason Vorheees men hennes detaljkunskap är begränsad och det fäller också hennes öde. Hon överlever dock attacken och nu försöker hennes stökiga syster, Sam (Melissa Barrera) tillsammans med ett antal mer eller mindre enerverande ungdomar att ta reda på varför Tara blev attackerad och av vem. Ungdomarna är också barn till flera karaktärer från originalfilmen, något som har påverkat deras olika val i livet och nu har fört dem samman.
Nu är Scream rent tekniskt en uppföljare och ingen reboot, även om det där helt klart går att diskutera. Hur som helst, ingen återförening utan att alla huvudrollsinnehavarna från förr dyker upp för en gemensam sak. Det är en skriven regel och man kan därmed se fram emot en återförening för Dewey (David Arquette), Sidney Prescott (Neve Campbell) och Gale. Tyvärr hjälper inte det nämnvärt, mer än för nostalgin då för resten av ensemblen är horribel och det är trots allt den som står i fokus. Det är ett skådespeleri som smärtar och som sagt, en dialog som är rent själadödande. Filmen är också alldeles för lång, som vanligt. Två timmar för en simpel slasher är definitivt i överkant. Ett annat problem är att det är helt uppenbart vem som är mördare här. Det är överlag ett otroligt antiklimax till final, där ingenting skakar om. Visst, ett par scener med övervåld slängs in här och där för att dölja det faktum att det egentligen står rätt uselt till, rent manusmässigt.
Någonting som däremot fungerar alldeles utmärkt är, precis som tidigare referenserna till andra filmer. Det är både smart och ibland till och med lite småkul. Det är också en rejält våldsam film, vilket jag personligen tycker att en skräckfilm skall vara. Då menar jag inte att det skall ösas på med blod, inälvor och hjärnsubstans bara för sakens skull utan mer för att filmen inte skall behöva begränsas för att kunna tillmötesgå en PG-13-publik. Det här är en film som skall vara intensiv, blodig och over-the-top. Det är själva själen i en slasher. Så har det alltid varit och så måste det förbli.
Scream är inte på något sätt usel men den är inte heller särskilt bra. Den är medelmåttig men underhåller för stunden men å andra sidan, har man redan sett originalfilmen så finns det verkligen inte mycket nytt att hämta här. Det är i mångt och mycket en moderniserad men sämre version av filmen från 1996.