Samla eller inte samla - när blir passion en besatthet?

Det kan lätt börja så oskyldigt. En samlarfigur, en fet film i cool utgåva, en handfull TV-spel, några Legobyggsatser. Men så plötsligt vaknar man upp en dag och inser att man sitter där, i ett vardagsrum som påminner mer om ett nördigt museum eller filial till en valfri spelbutik snarare än ett hem.

Hyllorna bågnar och någonstans börjar man kanske undra: är det här passion eller en regelrätt besatthet? Varför samlar jag och är det prylarna eller processen att jaga tag i allt som attraherar? Många av oss känner nog igen sig i detta beteende, vilket finns väldigt djupt rotat i nördkulturen. Att samla på fysisk media, spel och prylar - gärna äldre sådana - är helt enkelt något som många av oss vid något tillfälle gjort, eller fortfarande gör.

Är samlandet verkligen en sund hobby eller är det mest bara en nostalgisk besatthet?

Ofta är det ju så mycket mer än bara plast och papper. Vi snackar om minnen, identitet och den där glädjen av att kanske kunna äga prylarna man drömde om som liten och nu faktiskt har råd med. Det är små tidskapslar som kittlar våra själar. Men samtidigt lever vi också i en tid där mycket av detta går att få tillgång till digitalt - ofta bara något enstaka klick bort. Så vad är grejen egentligen? Är samlandet verkligen en sund hobby eller är det mest bara en nostalgisk besatthet, där man jagar känslor från förr då livet kanske ofta var enklare och mer bekymmerslöst?

Hur är din relation till samlande idag? Köper du fortfarande massa nördiga prylar? Film, musik, spel, figurer? Har ditt beteende förändrats genom åren eller har du kanske rentav slutat helt och sålt av dina gamla ögonstenar? Redaktionen tänker tillbaka och reflekterar över vår närd-konsumtion.

Jonas Mäki om sitt samlande:
Jag har kvar i princip hela min gamla samling. Jag samlade på cirka allt fram till och med kanske 2010, där jag så sakteliga styrde över mot digitalt. Eftersom jag trots allt är närmare 50 år, så betyder det fortfarande decennier av samlande. Jag har sålt av en del (främst Saturn, av oklar anledning, det ångrar jag), men resten finns som sagt kvar. Jag funderar dock på att downsiza rejält och börja samla igen men mer fokuserat, där Mega Drive lockar eftersom det kommer många nya spel och jag inte lirade Segas trotjänare så mycket när det begav sig.

Idag köper jag gärna spel fysiskt för att lättare kunna låna ut dem eller sälja vidare när jag tycker mig vara klar med dem. Passar man på vid premiärer brukar man till och med kunna få mer för spelen när man säljer dem än man faktiskt gav när man handlade dem i butik. Tänker ofta på det när folk säger att TV-spel är en dyr hobby. Oftast betalar jag mindre för ett helt nytt spel som jag sedan säljer efter en månad än vad en normal biobiljett skulle ha kostat mig.

Idag köper jag gärna spel fysiskt för att lättare kunna låna ut dem eller sälja vidare när jag tycker mig vara klar med dem. Passar man på vid premiärer brukar man till och med kunna få mer för spelen när man säljer dem än man faktiskt gav när man handlade dem i butik.

Conny Andersson om sitt samlande:
Om det finns ett sorts spektrum över samlande så ligger jag definitivt på änden över de som har alldeles för mycket. Jag har ju till och med skrivit en artikel kring detta; Min spelsamling - och det som visas upp där är ju bara en liten, liten bråkdel av allt som faktiskt finns härhemma.

Visst, jag borde rensa. Ordentligt. Men alla spel, filmer, figurer och Lego är ju sådant som gör mig glad. Det finns egentligen bara en sak kring alla dessa prylar som jag stör mig på. Det är att jag borde bo större. Ha fler rum. Fler plats. För som det är nu så tar det upp plats där jag egentligen inte vill att det ska stå. Men här är jag också stolt över att jag har sådan ordning. Allting står prydligt i hyllor, allt har sin plats och ingenting ligger löst och skräpar. Det är till och med så att jag fått ett officiellt godkännande av chef-Marcus att det "faktiskt ser helt okej ut" och det är ingenting han säger särskilt lättvindigt.

Så, mitt samlade består i huvudsak av framförallt fysiska spel. Och så Lego. Där det första, enligt många av mina kära kollegor, då är något man kan spela och sälja vidare så har jag istället fastnat i att jag bara behåller allt. Jag ska inte påstå att jag har en särskilt "stor" samling. Allting är väl relativt. Men det är ju ett gäng hyllor liksom. Det jag kan ångra är väl att samlandet inte är särskilt fokuserat, på något. Det är lite av mycket. Men det finns ju samtidigt några "center pieces" som den stora samlingen av Game Boy-konsoler, exempelvis.

Sammanfattningsvis så är jag väl precis en blandning av det där med passion/bessathet. En samlare som borde rensa ut, sälja av. Men en samlare som också är glad över allt han har och som ändå visar upp sin samling på ett fint vis.

Joel Pettersson om sitt samlande:
Till skillnad från mina dåraktiga hoarder-kollegor så har jag inte mer än en handfull fysiska spel i min ägo. Jag vet knappt vart de ligger dock eftersom min fru har en tendens att möblera om i tid och otid vilket leder till att jag knappt hittar gaffel när jag ska äta pyttipanna, flygande Jakob eller lasagnette. Men ett ställe där min inredningspsykotiska fru inte kommer åt mina prylar är mitt Steam-konto. Jag vet inte hur många spel jag har ackumulerat där under åren men där är de i alla fall trygga tills Valve bestämmer sig för att stänga ner servrarna till världens bästa spelbutik. Samma visa gäller givetvis Xbox-spelen som uteslutande är av digital variant.

Jag har inget intresse alls av att samla på saker. Det tar för mycket plats och rätt som det är så tappar jag intresset och grejerna står bara och samlar damm tills min fru oundvikligen väljer att flytta på dem så att jag inte ser dem förrän det är dags för någon sorts storstädning med efterföljande Marketplace-försäljning. Nej - tacka gud för digitala spelsamlingar.

Gamla spel rör jag inte. Jag behåller hellre minnena av dem och startar något nytt istället. Sån är jag.

Ska dock villigt erkänna att jag är lite avis på de som samlar. Men jag vet att det inte är något för mig då min personlighet bara bäddar för problem när det kommer till såna grejer. Men glädjande nog räcker det att titta på andras grejer och deras passion för gamla spel och sånt som egentligen inte intresserar mig nämnvärt.

Yes - "gamla spel" rör jag inte. Jag behåller hellre minnena av dem och startar något nytt istället. Sån är jag.

Patrik Severin om sitt samlande:
Jag gillade plastsoldater och små fordon. Jag hade hela uppsättningar gröna, blåa, beigefärgade trupper. Jag hade också metallfordon skalade för dessa trupper i alla former. Det var jeepar, stridsvagnar, kanoner, båtar och annat artilleri. En del av detta hade jag ärvt av min farfar och en del hade jag samlat på mig genom köp och annat. Jag var egentligen inte mycket av en samlare men jag gillade att bygga små armeer. På grund av att jag redan hade en god uppsättning blev det billigare att bygga vidare på detta som en hobby. Det bidrog också att när jag gick i slutet av högstadiet att just Warhammer var lite för dyrt att starta från grunden. Plastsoldaterna gick dock att dela i tre eller fler styrkor med tillhörande fordon. Jag och ett par vänner hade ett skoj scenario involverandes en äldre farbrors tågräls och ett fungerande pansartåg vi fick låna. Det blev ett ganska skoj koncept att spela med ett föremål som kunde åka runt. Vi såg väl mest i våra huvuden det trailern för Battlefield 1 visade för ett antal år sedan på den tiden, men kul var det.

Behövde vi en bana eller en miljö att icensätta ett miniatyrfigur spel med dessa trupper var det lätt att ta någons träddgård, gräva skyttegravar och sätta upp ganska spännande miljöer och scenarion billigt. Jag kommer inte ihåg om vi använde modifierade Warhammer-regler eller om vi hade en annan regelbok men vi hade regler med måttband och tärningar. Jag minns att jag även målade fordonen som stridsvagnar och pansarfordon mm, med korrekta historiska kamouflage-mönster. Man kunde sedan dutta på gräs, mossa och annat och skapa ganska fina minireplikor. Detta var säkert en av anledningarna bakom mitt intresse för just strategispel och datorspel av denna typ. När det blev stort för mig kunde man visuallisera allt utan att behöva ställa upp fysiska plastfigurer och fordon i metall.

I digitala spel var det enklare att hitta motspelare över Internet, då de flesta där jag bodde höll på med 40K eller Warhammer Fantasy Battles sett till miniatyrfigurspel. De som jag en gång spelade med flyttade eller hade inte tid när vi började gymnasiet. Det som hände var att jag övergav miniatyrfigurerna i formen av plastsoldater helt i förmån för TV-och datorspel. Precis som Joel var jag ingen storentusiast av att samla på grejor. Däremot gillar jag att spela spel, analysera spel och förstå tekniken bakom spelen. Man skulle kunna säga att miniatyrer fungerade som en tillfällighet innan jag fullt ut kunde övergå till digitala spel på gott och ont. Idag vet jag inte var samlingen är, den är förmodligen slängd eller bortgiven trots att de idag är värda lite pengar.

Jag märker även av att jag inte samlar i spel, jag jagar aldrig achievements och skippar alltid collectibles. Det enda spelet jag har försökt i är Arkham-trilogin på grund av att de vävt in berättande i detta. The Riddler är verkligen fantastisk i den kontexten i dessa spel. Jag önskar att fler spel gjorde något i stil med det om de skulle vilja fånga mitt intresse. I övrigt är jag tyvärr ingen samlare, jag gillar däremot att man bevarar saker av historiskt eller kulturellt värde. Det kan vara att möjlliggöra att gamla spel går att spela för framtida generationer. Jag landar i att samlandet inte riktigt är en aktivitet jag sysslar med idag, men jag imponeras gärna av häftiga samlingar och har inget emot att andra samlar på saker. Det är alltid spännande att beskåda hur mycket människor kan lägga ned i tid, pengar och ork för att ha en komplett uppsättning av något.

Marie Liljegren om sitt samlande:
När jag tänker på gamla Majsan så är det lite av en horder jag ser framför mig. Jag var sjukt nostalgisk och samlade på allt från stenar jag hittat på en strand en fin semester till biobiljetter på alla filmer jag såg. Som om jag utan dessa helt skulle glömma av allt det roliga jag varit med om. Något hände dock vid min skilsmässa och efter den så har jag lyckats att göra mig av med inte bara en 80 kilos make utan mycket av mina tillhörigheter som jag plötsligt fann relativt onödiga. Jag har alltid haft en förkärlek till film och hade banankartonger fulla till bredden med både DVD och blådisk. Hylla efter hylla så jag hade kunnat starta upp en egen videouthyrning.

70 procent av den skänkte jag bort när jag flyttade. Jag samlade även på CD-skivor och vinyl och även den samlingen har jag gjort mig av med. Jag har sparat pärlorna så att säga. Men ja, vad har jag inte samlat på? Mynt, frimärken, Barbiedockor och samlargubbar från spel. Ett tag samlade jag även på spel. De spel som jag inte kan slita mig i från är mina gamla NES och SNES som står i hyllan i fina plastboxar. Dom är liksom heliga.

Jag har även kvar alla mina gamla konsoler och de får stanna. Dom betyder trots allt otroligt mycket för mig. Den samling jag håller hårdast i idag är väl min Fallout-samling som började med en Pip-Boy och sen växte det på den vägen till allt från lunchboxar, bubbleheads och till kaffe. Men jag försöker undvika att komma in i den där maniska samlargrejen igen. Prylar tynger ner en och jag har känt en härlig lättnad sen jag gjorde mig av med mycket av mina grejer. Mycket tack vare Mackan här som pushat mig och öppnat upp till en värld av Tradera. Samlandet är helt klart nostalgiskt för egen del och säkert ett sätt att klamra fast vid minnen. Men det är inte i saker minnen ligger även om de påminner en om dom.

Fredrik Malmquist om sitt samlande:
Förr hade jag större samlingar av fysisk media, såsom Blu-ray, 4K Blu-ray och en mängd tv-spel. Under min studietid spelade jag även Magic: The Gathering. Både filmerna och samlarkorten har jag sålt av helt och hållet. Samlarkorten rök först, eftersom jag helt enkelt inte kände att jag hade tid att spela kortspelet längre. Magic är ett spel där man ständigt behöver hålla sig ajour för att inte hamna efter. Filmerna rök för ett par år sedan, när jag insåg att det mesta jag ser är på bio eller via streaming. Än så länge saknar jag korten mer än filmerna.Tv-spel har jag blivit mer medveten om att jag faktiskt sällan spelar om spel när jag har klarat de. Så varför spara de på hög?

Med en självmedvetenhet om att jag har en samlar-ådra har jag lärt mig att kurera mina samlingar genom åren för att de inte skall växa sig omöjligt stora. För tillfället samlar jag bara på Lego och sneakers. För att det inte bara ska bli ständigt växande samlingar försöker jag varje år rannsaka mig själv kring vad som är värt att spara. Förra året gick jag nog totalt sett minus i båda mina samlingar, genom att sälja de delar som jag känner minst för. Skulle säga att jag just nu känner att jag har en mer hälsosam relation till mitt samlande.

Kenny Nordgren om sitt samlande:
Jag är en samlare av rang. I synnerhet när det kommer till film - där har jag en lång historia av samlande bakom mig. Håll i er nu, för nu kommer svammelkanonen igång.

Den började egentligen under VHS-eran, för min del var den från -96 ungefär fram till dess att DVD-skivorna slog igen på allvar. Under åren har samlandet sett olika ut - ett tag köpte jag varenda billig film jag kom över. Jag körde på kvantitet före kvalitet, om man lägger fram det så. När jag bodde själv under studietiden i Örebro, 2011-2013, så tröttnade jag på filmsamlandet. Jag varken tittade på eller köpte film. Vilket är lite halvironiskt med tanke på att jag pluggade filmvetenskap. Livet kom i mellan, helt enkelt. Jag prioriterade annat.

När jag flyttade hem till mina föräldrar efter studietiden så åkte filmerna ner i kartonger och såg egentligen inte solljus igen. VHS-filmerna som jag hade kvar åkte till med till tippen i Örebro då de inte fick plats i bilen när vi skulle åka hem. Även fast det inte fanns några rariteter i den samlingen så ångrar jag detta beslut idag. När jag träffade min blivande fru så var samlandet inte heller prio, så jag sålde av ganska mycket av samlingen. Jag krängde av så pass mycket att jag kunde köpa en soffa för ungefär 10.000 kronor - bara för pengarna jag fick från försäljningen av mina filmer. Inte lång tid efter soffköpet började jag köpa lite fina Arrow-utgåvor på skräckfilmer. "Köper jag film nu så ska det vara noga utvalda filmer, och fina utgåvor på dem också", tänkte jag. "Några stycken" blev till många, och helt plötsligt hade jag köpt en Arrow-utgåva av Zombie Flesh Eaters för 1000 spänn.

Jag har idag en mycket trevligare samling än vad jag hade tidigare. Om jag har lika många som tidigare? Jag vet inte riktigt, men det är betydligt bättre filmer

Jag började i denna veva rannsaka mig själv ifall jag faktiskt var dum i huvudet, för nu började jag ju ångra att jag hade sålt filmerna från första början. Jag har idag en mycket trevligare samling än vad jag hade tidigare. Om jag har lika många som tidigare? Jag vet inte riktigt, men det är betydligt bättre filmer och läckrare utgåvor än tidigare. Kvantitet har bytts bort till förmån för kvalitet. Även om köpandet har gått i vågor de senaste 10 åren så finns det inte en chans i livet att jag kommer sälja av dem. Gillar min samling extremt mycket, och jag har den fantastiska förmånen att ha en helt egen "mancave" i vår lägenhet. Kanske borde visa upp den i en kommande blogg?

Förutom film så samlar jag också på Lego. Eller, samlar och samlar. Jag bygger ju ihop det och ställer upp dem i Lego-hyllorna i "mancaven". Varför ska jag sälja när jag har plats att ställa upp det? När det blir platsbrist kommer jag mest troligt kränga av de seten jag gillar minst. Min fru hävdar att jag samlar på köksprylar, men jag undrar jag om det handlar om att samla då alla prylar jag har fyller en viss funktion i köket.

På det stora hela så skulle jag våga påstå att jag samlar på film. Punkt. Sedan att jag är materialist, det är en annan sak. Eller, är det verkligen det?

Martin Carlsson om sitt samlande:
Jag är något sorts halvblod här, då jag hoardar både fysiskt och digitalt. Framförallt spel. Film har jag gett upp sedan länge men äger en diger samling på Bluray (efter att ha bytt ut mina DVD). På något sätt såg jag det som ett sätt att "patcha" mina filmer till högre upplösning, men nej - det höll naturligtvis inte i längden, även om jag behållt upplevelserna som definierat mig sedan 80-talet. Spel å andra sidan är en dubbeleggad dolk, jag föredrar fysiskt - rynkar lite på näsan åt digitalt, men anser att varken eller egentligen håller måttet i dagsläget. Digitala spel är till låns - fysiska är många gånger knappt kompletta på skiva/kassett och kräver nedladdning. Det är dagens sanning om rådande klimat.

Äldre spel däremot... där finner jag en tjusning i att kunna ta på äldre Nintendo-spel, eller för den delen PS1-titlar. De var nämligen mer kompletta från scratch förr, det fanns inte utrymme för misstag när samhället inte var uppkopplat. Online och digitalt idag innebär en ökad felmarginal, kanske p.g.a. crunch - kanske p.g.a. deadline, men lovar guld och gröna skogar på sikt. Att "gå guld" idag innebär inte per automatik en färdig produkt för slutkund, där utvecklaren över tid lovar bot och bättring. Men, jag älskar äldre spel, jag samlar inte - men det händer att jag klickar hem en äldre pärla när priset är rätt och lusten faller på. För de fungerar ju än idag utan patchar och handpålägg.

Men, jag älskar äldre spel, jag samlar inte - men det händer att jag klickar hem en äldre pärla när priset är rätt och lusten faller på. För de fungerar ju än idag utan patchar och handpålägg.

Peter Westberg om sitt samlande:
Jag vill inte ens tänka på hur många tusenlappar jag lagt ut på dvd- och blu-ray-filmer genom åren.

MÅNGA. Flera kartonger. Och de är inte värda något. Några få har jag kvar.

Och det får mig att tänka på mitt förhållningssätt till spel.

Jag har aldrig varit någon hoarder när det kommer till spel. Inte sedan jag blev vuxen (blir man någonsin vuxen - på riktigt?).

I dagsläget köper jag ett spel helt sprillans nytt en gång av tio. För det mesta väntar jag, köper begagnat på Tradera eller Blocket. Man får svindel när man ser nypriserna på spel. Men å andra sidan ser jag det mer som att jag hyr snarare än köper. Jag köper bara digitala utgåvor av spel som endast ges ut så (Alan Wake 2, någon?).

Jag vill inte ens tänka på hur många tusenlappar jag lagt ut på dvd- och blu-ray-filmer genom åren.

Jag är alltså en miljövänligt jävel. Jag köper ett spel. Jag kör igenom det en gång. Jag lägger ut det på Tradera. Oftast äger jag ett spel i allt från en vecka till tre månader, beroende på hur mycket tid jag har över till spelande.

De enda spel jag faktiskt behållt, av rent sentimentala anledningar, är The Last of Us och The Last of Us 2. Remaster-versionerna till PS5. Varför? För att det är mina favoriter. Och för att det är spel jag kan köra om och om igen. Med det här förhållningssättet till spel blir det ju inte en särskilt dyr hobby. Ett par hundralappar per spel i genomsnitt.

Johan Mackegård om sitt samlande:
Någon samlare av rang skulle jag egentligen inte utge mig för att vara. Jag äger förvisso en liten uppsättning samlarkort från Magic the Gathering och Yugioh, har en skaplig mängd spel från Gamecube/Playstation 2-dagarna och även ett par samlarutgåvor från diverse storsläpp genom åren. Samlandet i sig har dock aldrig riktigt lockat, utan jag tycker bättre om att värdera de prylar jag har efter deras individuella egenskaper, snarare än att betrakta dem som delar av större helhet.

De senaste tre åren har jag emellertid börjat spela rollspel med en grupp vänner. En sorts "homebrew"-variant av Dungeons and Dragons närmare bestämt, vilket har öppnat upp mina ögon för olika sorters tärningsset som förstås används i spelet för att mäta ens framgångar på olika sätt. Istället för att nöja mig med vanliga varianter i plast har jag bestämt mig för att lyxa till det med tärningar i metall, vilket i min värld ger en klart lyxigare känsla i rullandet. Eftersom jag vill behålla någon sorts individuellt värde i varje set av tärningar och inte falla för begäret att köpa nya så fort jag ser en ny uppsättning jag gillar så har jag kommit fram till ett knep. Varje karaktär jag spelar ska ha sitt eget unika set som fungerar som deras personliga ankare i den verkliga världen och jag får därför bara skaffa fler när en karaktär har dött eller när en ny kampanj ska startas.

Det gör att jag noggrant måste tänka över varje inköp så att det verkligen passar individen som tärningarna ska kopplas till, både sett till personlighet och egenskaper. I dagsläget är jag inne på min fjärde rolltolkning, en självutnämnd piratkapten som arbetar mycket med blodsmagi, vilket har lett till att jag i dagsläget rullar med ett set av blodsröda metalltärningar med små korsade benknotor på, i klassisk sjörövarstil. Förhoppningsvis kan jag hålla god ton med Korpdrottningen, så att jag kan fortsätta spela min bandit och således slippa handla nya rulldon på ett bra tag. Inte för att jag egentligen inte vill köpa nytt, utan snarare för att jag uppskattar mina samlingar mer ju mindre de är.

Samlandet i sig har dock aldrig riktigt lockat, utan jag tycker bättre om att värdera de prylar jag har efter deras individuella egenskaper, snarare än att betrakta dem som delar av större helhet.

Marcus Persson om sitt samlande:
Som många andra på redaktionen har jag varit en samlare av rang. Det började väl egentligen först på gymnasiet i samband med inhandladet av en Xbox (på releasedagen dessutom). Femtusen spänn där och då, fy bubblans vad det var mycket pengar. Men med den kom köptes även en DVD-kontroll och min allra första film: den första säsongen av The Simpsons.

Inte för att jag jobbade eller så, men mina föräldrar hade gjort så att jag fick ta emot hela barnbidraget och därmed också plötsligt, sedan några år tillbaka började jag få in betydligt mer pengar på mitt konto än jag var van vid. Någonstans där och då föddes också min besatthet med samlande.Och vad som började med DVD-filmer, gärna då de allra billigaste som såldes för 50 kronor styck på dåvarande CDON (kvalitet spelade ju ingen roll, man skulle bara ha mycket), spillde snabbt även över till annat. Begagnade spel inhandlades i drivor utan speciellt mycket eftertanke kring om det fanns tid att spela, eller om de ens var bra.

Detta följdes av japanska mangatidningar i amerikaniserad form från Tokyopop, ifall någon nu minns dem, och sedermera även CD-skivor. Massor av CD-skivor. Vet inte hur många hundra jag släpade hem från butiker i Japan under de många resorna till det fantastiska landet under 2000-talet. Olidligt mycket skräp, men också en del genuina pärlor så klart. Sen bara fortsatte det. Berget av DVD-rullar växte, som blev till Blu-rays och sedermera 4K. Vanvettet skruvades dessutom upp genom att jag upptäckte SteelBooks och dyra importrullar från USA med skräck och action som ingen normal människa skulle betala de priserna för.. egentligen. Sen har vi ju även min period av samlande på kassettband och retrowave, likväl som en massiv kollektion av vinylskivor med fokus på soundtracks.

Men någonstans tog det stopp. Vet inte hur eller varför men det är väl ungefär sex år sedan nu. Jag stirrade på allt och insåg att jag ägnade mer tid åt själva samlandet än att konsumera och njuta av det jag köpte. Otroligt mycket förblev inplastat och därmed bara svindyra prydnader i hyllan. Det blev som en blöt, tung filt som hängde över mig och inte minst så blev sparkontot brutalt lidande. Det höll helt enkelt inte och över två års period sålde jag av rubbet. Livet idag ser långt annorlunda ut och jag köper i princip inga samlarprylar. Brädspel har jag ett antal, och rollspelsböcker. Men utöver en handfull Legobyggsatser så är kollektionen av prylar hemma obefintlig. Minimalism? Ja, jag är nog villig att påstå det men det fungerar för mig. Mentalt mår jag bättre och tillvaron känns lättare, även om det kanske låter dumt.

Hur ter sig ditt samlande idag och hur har det förändrats genom åren?