Samarbete: Tidernas bästa co-op

(10) Overcooked
Team 17:s Overcooked låter enkelt på pappret, tillaga maträtter på tid och det är långt ifrån det första spelet med den premissen heller. Matsimulatorer finns det snarare gott om men Overcooked är något helt annat och vi har aldrig haft lika roligt i ett virtuellt kök. Till att börja med så kan man vara upp till fyra spelare samtidigt som alla reagerar på olika kommandon i köket. Och om det som sagt låter enkelt så är det allt annat än det. I själva köket kryllar det nämligen av faror och hinder vilket gör att tillredningen av en enkel bouillabaisse kan bli rena mardrömmen. Det är ofta ett frenetiskt tempo och menyerna blir mer och mer komplexa ju längre man kommer. Att allt går på tid bidrar förstås också till att den där stressen aldrig lägger sig. Och det hade ju varit en sak om det bara var matlagning som stod på agendan men någonstans brinner det, plötsligt rasar golvet ihop och klockan bara tickar. Även om vi klarade banan så räckte inte det. Vi var ju dessutom tvungna att få ihop tillräckligt bra poäng också för att komma vidare. Vi hade otroligt kul i Overcooked och även efterföljaren, Overcooked 2 skall sägas. I grunden samma spel men med uppdaterad grafik, ännu galnare banor och fler kockar (sämre soppa?) men vi väljer det första eftersom det gav oss en typ av co-op-upplevelse vi aldrig tidigare haft.

(09) Teenage Mutant Ninja: Shredder's Revenge
Vi hade en del intressanta diskussioner innan vi spikade plats nummer nio. För just Teenage Mutant Ninja Turtles har som bekant haft en del riktigt bra co-op genom åren, både som arkadspel och i Turtles in Time. Men låt oss vara ärliga här, sommarsuccén Teenage Mutant Ninja Turtles: Shredder's Revenge är faktiskt det allra bästa Turtles-spel som någonsin släppts, och inte bara det, det är även överlägset bäst ur cop-op-synvinkel. Dels finns sju spelbara karaktärer med olika egenskaper och dels är banorna upplagda på ett sådant sätt att man verkligen bör spela tillsammans med andra. Dessutom stödjer det lokal multiplayer såväl som online, där nätkoden är så makalöst bra att det snudd på är oförskämt. Till det här kommer det faktum att det finns hemligheter att hitta, något som gör att alla uppmanas delta och kommunicera och så kan man dela liv med varandra och återuppväcka den som fått bita i gräset. Och som ett absolut underbart litet körsbär på toppen kan de som har versionerna till PC, Switch eller Xbox dessutom spela upp till sex personer lokal multiplayer, något som ofelbart leder till en skrattfest så stor att det ensamt motiverar en plats på listan.

(08) Super Probotector
Super Nintendo var fortfarande relativt ny och Nintendo var fortfarande de gamla stenhårda censurmonster de var på den här tiden. Därför fattades beslutet att européer inte kan hantera muskelknippen som på Rambo-manér med nakna, inoljade och välvaxade torsos mejar ner utomjordningar på löpande band. Därför fick vi robotar istället, vilket dock var minst lika bra som den manliga machoerotik vi så snopet snuvades på. Allra bäst var spelet tillsammans med en vän, där det hela tiden fanns olika vägar att välja, kompletterande vapen att dela på, fordon att köra och bossar att besegra. Upplägget var på flera sätt långt före sin tid och som pricken över i:et kunde du alltid låna ett liv av din medspelare om du skulle bli game over. Det gjorde det även mer spännande om liven tog slut och en ensam spelare tappert kämpade vidare mot stenhårt motstånd, för om denne krigare lyckades samla på sig nog med poäng för ett extraliv - så kunde duon återuppstå. Om man kombinerar detta genialiska gameplay med några av 16 bits-erans snyggaste pixlar och bästa musik, förstår du säkert varför Super Probotector är självskrivet på listan.

(07) It Takes Two
Josef Fares CV börjar minst sagt se imponerande ut nu. För varje titel han varit med och släppt så har det hela tiden blivit lite bättre och It Takes Two är verkligen en fullträff. Det är utan tvekan ett djärvt drag att satsa enbart på co-op-titlar i en spelvärld där det definitivt inte alltid är prioriterat. Att det då dessutom inte finns något enspelar-läge sätter desto mer press på att det ska bli en njutbar upplevelse. Men It Takes Two levererar, det är Fares hittills mest ambitiösa projekt och det märks verkligen i alla spelets moment. Det känns välgjort ända från grunden och gentemot Fares tidigare spel så är gameplay, grafik och mekanik ett par snäpp bättre. Samarbete är förstås A och O och nästintill varje moment kräver att man hjälper varandra på olika vis. Det går helt enkelt inte att komma särskilt långt utan sin partner och det gör ju att det skiljer sig från de flesta andra co-op titlar där man inte sällan kan låta sin partner göra det mesta av jobbet och sen bara glida med. Det funkar inte i It Takes Two, pussel måste lösas tillsammans, man behöver hjälpa varandra uppför avsatser och dylikt hela tiden. Lägger vi då också till en välskriven historia som berör på toppen av allt detta så står vi där med något som blev mycket lyckat. Perfekt att spela med bästa vännen, barnen eller varför inte med sin partner?

(06) Resident Evil 5
Resident Evil 5 fick ett något svalt mottagande när det kom ut 2009 och mycket var för att folk inte kunde sluta jämföra det med den fjärde delen som var och är ett av de bästa i hela serien. Men spelet hade något som saknats i de tidigare delarna och det var förmågan att uppleva skräcken och äventyret med en vän i soffan. Någon som kunde sitta bredvid och hålla dina darrande händer och vara din krycka, din räddande ängel och ditt sunda förnuft. Andra kanske fick någon som ständigt stal all ammunition även till vapen de inte ens hade i sina ägor som en sann kleptoman. Som även snabbt och girigt la vantarna på alla nya grymma vapen som dök upp? Men, nej ingen ska hängas ut och få bära hundhuvudet men vi vet alla vem denna någon var. Men vad säger vi? Självklart ska hon hängas ut, Dammsugar-Marie som roffade allt i sin väg där hon drog fram genom de afrikanska kåkstäderna med tunga fickor med blykulor och krum rygg av för mycket packning och som lät sin partner endast försvara sig med en ynklig M92F, "La pickadoll de la ynk".

Denna gång tog oss Capcom över Atlanten till Afrika, långt bort från mörka knarrande herrgårdar och Raccon city. Spelet lyckades med kontrasten att ta med skräcken ut i solljuset, att jaga bort mörkret där läskiga spel ska utspelas och de lyckades med bravur. Med solen som värmde oss i ansiktet blev vi jagade av galningar smittade med Las Plagas genom både kåkstäder, oljefält och träskmarker och dagsljuset gjorde inget för att lindra stressen och hjärtklappningarna det minsta. Men det som dämpade den mest var kompisen bredvid. Med en kompis vid sin sida kunde man även lura döden på sitt byte och bli omplåstrad och leva för att se en annan dag, tills nån motorsågsnisse med en Mcdonaldspåse på huvudet sågade tankenöten av dig så inget första hjälpen-spray i världen kunde hela dig. Och allt är trots allt roligare när man är två, om de så är att dela på notan eller slakta zombiemonster. Riktigt bra co-opspel växer inte på träd och detta var fenomenalt att spela ihop. Så till den milda grad att det spelades om och om igen här tills den stora magnumpickadollen blev våran och ett skott räckte för att fälla en snubbe som vaknat på fel sida av sängen och som var sugen på en Chris-sandwich till frukost. Vissa spel blir bara bättre i co-op, precis som en iskall öl och jordnötter och så var det med Resident Evil 5. Det blev komplett.

(05) Gears of War 2
En lista över tidernas bästa samarbetsspel är naturligtvis inte komplett utan spelvärldens absolut främsta motorsågsmassaker, självklart titulerad Gears of War 2 och i seriens andra del höjdes insatserna något enormt när Marcus Fenix och Delta Squad isolerades helt från omvärlden i ett äventyr som tog oss djupt ner under jordskorpan till fiendens egna hemvärld. Med en kompis bredvid oss i soffan minns vi hur påtaglig känslan av att vara helt utlämnade till de okända farorna som lurkade bland grottorna och allt vi hade att förlita oss på var varandra och våra väloljade motorsågsgevär. Det var vi mot underjorden. Vad underjorden inte räknade med var dock att detta var en enastående samling galningar som gjorde precis allt för att säkra våra vänners överlevnad i de mest brutalt bisarra situationer. Med en förtvivlad insikt om att miljontals liv förlitade sig på våra kvicka avtryckarfingrar och en berättelse som flera gånger fick oss att tappa andan i ren chockartad sorg var Gears of War 2 mycket mer än bara ännu ett actionladdad co-op-spel. Vi fick känna på sann vänskap, livsviktigt samarbete och fruktansvärda förluster som gav perspektiv på vår egen tillvaro framför skärmen. Vi har det ju ganska bra ändå. Främst fick vi uppleva allt detta tillsammans och även fast existentiella insikter sällan är vad som förknippas med blodiga actionspel så sitter vi här idag och minns fortfarande Gears of War 2 som ett av de samarbetsprov som utöver att vara en brutalt hårdkokt vapenfest, lät oss ta ett steg utanför oss själva och samtidigt komma varandra lite närmare.

(04) Borderlands 2
Även om det första Borderlands var ett briljant spel på flera sätt, så känns det i retrospekt som en slags uppvärmning inför vad som komma skulle. För med Borderlands 2 föll precis allt på plats med ljuvliga karaktärer, ännu ljuvligare fiender och helt underbara bossar samt en spelvärld som var en fröjd att få utforska. Och det allra bästa var såklart att göra det tillsammans med goda vänner. Att tränga ihop sig alldeles för många i något slags buggy och göra vansinniga stunts (medan ni ärjagad av Skags!), eller tillsammans utkämpa svinhårda bossfighter där endast ett väloljat co-op-maskineri till vanvettig musik kan leda till seger, är precis sådant som gjorde Borderlands 2 så fantastiskt. Men det hade även mer än så, bara känslan att tillsammans i en grupp skratta åt Claptraps oväntade imitation av Double Rainbow-killen (RIP!) eller slåss om eftertraktad loot, gör att det var och är bland det roligaste du kan ha i ett spel tillsammans med andra oavsett kategori.

(03) Left 4 Dead 2
Zombieapokalyps för väl kanske inte tankarna till ordet hysteriskt roligt men detta spel var faktiskt precis just det. Om nu panik och stress och ond bråd död kan vara roligt. Men sällan har det gapskrattats så mycket och samtidigt skrikits i ren panik i ett och samma spel som det gjordes i Valves splatterfest när vi på redaktionen stred sida vid sida för att överleva mot massorna av odöda. Left 4 Dead 2 hade verkligen omfamnat co-op på bästa sätt, för utan varandra var man snart lika död som zombierna som jagade oss och ville mumsa på våra kroppsdelar. Här var samarbete A och O och det fanns liksom inte plats för egospel för att själv glänsa, här gällde det att verkligen se till att hålla varandra vid liv varje minut emot inkommande faror som lurade bakom varje hörn och skrymsle.

Aldrig har vänskap varit i mer svajning som när en i gänget blev bortförd av Jockeyn och ingen märkte det för än det var på tok för sent trots skrik på hjälp, och nu snackar vi falsettskrik. Eller den gången någon väckte The witch så vi alla blev slaktade när vi var en meter från ett safehouse. Så detta blev en apokalyps där vänskapsband sattes på spel, där hjärtinfarkter ständigt knackade på dörren och kalsonger behövdes tvagas efter varje nytt kapitel. Men vi segrade tack vare grymma vapen och ett samarbete som skulle gjort musketörerna gröna av avund. Spelutvecklaren Valve levererade en uppföljare som gav oss fem hårresande kapitel och än idag minns vi speciellt kapitlet på nöjesparken med värme i bröstet och en och annan bröstsmärta. De gav oss fiender som vi än idag kommer ihåg med skräckblandad förtjusning, alla som hade sitt speciella sätt att göra vår tid med dom så minnesvärd som möjligt. Vem kan glömma The Boomer som med sina välluktande gröna spyor lockade till sig hela zombiehorden om man hade otur och kom i hans väg? Eller The Tank som jag föreställer mig att antagligen Arnie Schwarzenegger skulle förvandlas till under ett zombieutbrott, stor, stark och tunnklädd? Eller ljudet av The Witch när hon gråtande och läskigt gömde sig bara för att bli väckt av ditt klantiga klampande och fumlande i mörkret? Detta och mycket annat gör att vi idag ser tillbaka på Left 4 Dead 2 som ett av de bästa och roliga co-op spelen vi spelat.

(02) Halo: Combat Evolved
Det finns många aspekter gällande utvecklingen av Halo som gör det till ett ytterst fascinerande spel. Som vi alla vet påbörjade det sin livsbana som ett strategispel till Mac men efter många, långa om och men styrdes det om till ett Xbox-exklusivt actionspel sett ur ett förstaperspektiv och att ett 30-mannateam fick ihop det och dessutom fick ihop ett av tidernas bästa spel, är i sig sådär gruvligt imponerande. Att man dessutom pulade in ett co-op-läge där två spelare kunde hjälpas åt genom hela äventyret, utan uppoffringar rent grafiskt, utan märkliga specialuppdrag enbart för samarbetsdelen - Gör ju Halo: Combat Evolved ännu mer fantastiskt.

TIDERNAS BÄSTA CO OP-SPEL:
(01) Portal 2
Inte en sur min, inte ett frågetecken eller så mycket som ett litet finger höjdes angående vilken titel som skulle knipa förstaplatsen här. Portal 2 var en oerhört värdig uppföljare till det redan fantastiskt nyskapande, om än väl koncisa originalet, och byggde ut portalmekaniken till hisnande pussel som trumfade föregången med över tre gånger så mycket speltid. I singleplayer, det vill säga. Men så fick vi ju multiplayer också. Där vi inte trodde att Valve kunde nyskapa mer gav de oss ett sex timmar långt, separat äventyr helt ägnat åt pusslande i Co-Op. Och här var det verkligen tal om tveeggat samarbete. I och med att samtliga, urintelligenta pussel nu krävde lika delar uppmärksamhet av bägge spelare, uppstod inte sällan den sällsamma dynamiken mellan en själv och ens co-op-partner som bygger på lika delar ömsint kärlek som förtäckta mordhot. Det är ju en sak att vara långsam i fingrarna, det är en annan sak att bli beskylld för att vara långsam i huvudet. Och Valve visste om detta; co-op är beroende av kommunikation, uppmuntran och symbios. Med några få knapptryck var det enklare än någonsin att förmedla vår idé om vart portalerna skulle placeras och vart vi skulle sedan, utan att det knappt ens behövdes röstchatt. Med gester kunde vi sedan applådera våra partners och göra tumme upp för att visa vår uppskattning eller släta över ett bråk. För såklart visste Valve att Co-Op i sin renaste form även är konstanta slitningar och nerver på gränsen till sammanbrott. Inte en bana i Portal 2 passerades utan att guideroboten Wheatly, fantastiskt röstskådespelad av Stephen Merchant, lade en syrlig kommentar om en spelares blygsamma insats på föregående pussel. Det spelade ingen roll om det i nio fall av tio var helt taget ur luften, ofta fanns det en gnista av sanning stor nog att hålla igång det fyrverkeri av svårhanterliga känslor som Portal 2 tvingade oss att handskas med.

Vilka är dina samarbetsfavoriter?