Sagan om ringen: Maktens ringar (Amazon Prime)

En andra säsong av Rings of Power spelas just nu in i Storbritannien och Amazon Prime kan nog inte vara mer nöjda med sitt nya flaggskeppsprojekt, men till min besvikelse blev det inte riktigt det stordåd som jag hade hoppats på. Det hade jag ju redan på känn när jag recenserade seriens första två avsnitt, där mycket av prologens början kändes livlöst, fantasilöst och artificiellt. Resten av säsongen är tyvärr inte mycket bättre, med ett undantag: säsongsavslutningen.

Säsongsfinalen kastade in de sista pusselbitarna till det spretiga äventyret och introducerade tittarna till seriens verkliga stjärna, Sauron. Det var väntat att Sauron skulle visa sitt sanna ansikte mot säsongsfinalen och jag måste säga att jag för första gången under seriens gång blev intresserad av vad som hände i Amazons Midgård. Jag gillade gestaltningen av den manipulativa Sauron och jag tror att jag för första gången brydde mig om Galadriel - en i övrigt mycket tunn karaktär som mest mobbade sig fram för att få som hon vill. Dessvärre kan man inte säga detsamma om serien i övrigt, som inte lyckades lyfta sig från det mediokra manuset.

Det spretiga berättandet fungerade i originalfilmerna för att man började med en gemensam nämnare: Shire och hobbitfolket, som tvingades lämna sin bekvämlighetszon för att ta sig an en fruktansvärd ondska och vars brödraskap splittrades när Saurons makter tvingade isär dem. Det fanns en stark begynnelse i filmerna, vilket är ett fokus som Rings of Power aldrig hittade och jakten på Sauron var så tunt att flera av sidohistorierna hasade sig fram. Majoriteten av avsnitten var mest lösryckta scener med karaktärer som käbblade och levererade klumpig exposition till varandra. Dessutom förlitade sig säsongen alldeles för mycket på mysterie-elementet, klyschor och tillfälligheter, vilket blev tröttsamt några avsnitt in i serien.

Dvärgarna och deras nya fynd i grottorna led exempelvis av märklig logik, där alvernas öde plötslig låg i händerna på dvärgprinsen. Att dvärgarnas nyfunna metall skulle kunna bota alvernas döende ras känns som nonsenslogik hämtat från Alex Kurtzmans hemska Star Trek-produktioner och detsamma kan sägas om Orc-konspirationen, som i slutändan visade sig vara en mycket forcerad ursprungshistoria till en mycket känd Midgård-miljö (behövde vi verkligen detta?). Bara den oinspirerade scenen där den vårtige skurken Adar tillfångatog den snaggige alven och släppte honom för att han skulle "leverera ett meddelande till människobyn" får mig att kasta mig ner i närmaste vulkan.

Vad som räddar Rings of Power från ett sämre betyg är som sagt många läckra sekvenser och vyer, samt några skådespelare (dvärgprinsen är favoriten) som tog i från tårna för att leva sig in i Midgårds mystiska värld. Det finns gott om snygga actionsekvenser såsom den apokalyptiska vulkanscenen, men många andra scener saknar hjärtat och passionen som gjorde Peter Jacksons filmtrilogi så älskvärd, så minnesvärd. När karaktärer exempelvis räddas i sista sekund i Rings of Power känns det mer förutsägbart än förtjänade ögonblick och serieskaparna har svårt att hitta ett emotionellt fotfäste i sin röriga intrig.

Amazons Sagan om Ringen-show påminner återigen om fanfiction och inte något som skulle förknippas med J.R.R. Tolkiens fantastiska värld och även om jag har förståelse för att produktionsteamet inte fick rättigheter till författarens övriga verk känns den färdiga första säsongen mer som ett generiskt fantasycollage än en mäktig prolog till Ringen-sagan.