Jag vill börja med att be om ursäkt. För att jag, som helt oinvigd individ ger mig in i en franchise som har tuggat på i åratal och har mängder av fans. I synnerhet i hemlandet USA, där RWBY är en enorm företeelse, både i TV-serieformat och som spel men så är det ibland, i branschen. Man får hänga med gamla välkända ansikten och stifta helt ny bekantskap om vartannat och här på våra breddgrader är serien inte i närheten av lika stor så jag är med största sannolikhet inte heller ensam om att vara novis.
Den stora utmaningen är förstås att det kan vara svårt att hoppa in mitt i, precis som det är körigt att dyka rätt ner i säg, säsong fyra av Game of Thrones. Utan att ha sett en minut innan så är det förstås inte helt enkelt att förstå vad det är som pågår rent storymässigt och förstå olika karaktärers personlighetsdrag, historia och avsikter. Riktigt så komplicerat som i Game of Thrones är det inte här men nog finns det saker i RWBY: Arrowfells story som förmodligen flyger över mitt huvud men spelmekanik, grafik, ljud och allt annat påverkas förstås inte det minsta och som tur är finns internet. Möjligheten att läsa ikapp fanns därmed och jag valde också att göra så innan jag tryckte igång RWBY: Arrowfell.
Det skall även sägas att också bland fansen så har spelen floppat. Det är alltså långt ifrån självklart, att man skulle gilla spelen bara för att man älskar animen. De hänger heller inte ihop på ett självklart sätt utan det kan vara allt från kortspel baserade på karaktärerna till mikrotransaktionsfyllda mobilspel och rena hack 'n' slash-titlar. Arrowfell kvalar in i det sistnämnda segmentet och vi landar mitt i ett snöigt landskap. Och jag säger vi eftersom jag kontrollerar Team RWBY som består av Ruby Rose, Weiss Schnee, Blake Belladonna och Yang Xiao Long. Fyra före detta studenter från den numera ödelagda "School of Beacon." Numera går vi dock under epitetet, licenserad jägare och det är upp till oss att rädda världen från ondska. Ondska i detta fallet är diverse fiender under namnet Grimm och det börjar direkt.
Helt utan någon inledande tutorial kastas jag in i fartfyllda strider och det är till mångt och mycket upp till mig att själv förstå hur varje karaktärs specialattacker fungerar i detalj. Nu rör det inte sig om några avancerade saker utan det är klassisk hack 'n' slash Metrovania style, med ett närstridsvapen och en puffra men alla fyra har också egna egenskaper, så som kloning, möjligheten att framkalla en temporär plattform att stå på eller krossa en tjock tegelvägg. Det största problemet jag har med det här systemet är dock inte bristen på förklaring utan att det är oerhört tröttsamt att spela med. Det blir en mix som inte riktigt går att hålla ihop och att hålla på att byta mellan de fyra karaktärerna fram och tillbaka bara för att ta sig över ett hinder blir lätt frustrerande. Något som gjorde att jag till slut nästan enbart använde Ruby i strid och resten av gänget när jag var tvungen att ta mig över en vägg eller slå sönder något. Skillnaderna mellan de olika vapnen är dessutom alldeles för små för att jag skulle orka byta mitt i en strid.
Här finns också lätta rollspelselement, ett färdighetsträd jag kan uppgradera med hjälp av de skill points jag hittar i diverse kistor, utspridda över kartan. Då och då stöter jag även på en köpman där jag kan köpa mig till framgång. Enbart med in-game-valuta tack och lov. I övrigt handlar det om att ge sig ut på upptäcksfärd. Olika fetch quests som skall slutföras för att successivt kunna ta sig vidare och det inte tal om några intrikata mysterier som skall lösas som i The Witcher eller God of War utan snarare, gå hit, hämta detta och kom tillbaka. Det är exakt lika spännande som det låter. I strid är upplägget också välbekant och helt utan överraskningar. Jag har en hälsomätare och hjärtan. När jag blir träffad förlorar jag hälsa och när mätaren tickar ner till noll ryker ett hjärta. Genom att besegra mina fiender återfår jag en liten bit hälsa och ibland droppar det även ner ett hjärta som jag kan plocka upp. Då blir jag glad förstås men inte euforisk. Den nivån når jag aldrig i RWBY: Arrowfell.
I ett spel som bygger på att besegra nya fiender i varje skärm är variation ett måste och här är RWBY: Arrowfell varken bäst eller sämst i klassen. Det finns viss variation men jag kan ändå inte låta bli att känna att det här blir enformigt redan efter första timman. De olika områdena och fiendefloran är snarlika. Jag kan också strunta i det helt och bara springa förbi, till nästa skärm och nästa strid. Ända tills jag hamnar i ett bakhåll vill säga. Då låses skärmen och jag måste besegra alla fiender innan jag kan komma vidare. Det är väl ett sätt att slänga in något nytt och lite omväxling men i ärlighetens namn tillför det inte särskilt mycket. När jag är klar så vankas det cut scenes och dialog, mycket dialog. Röstskådespelare saknas förutom i just cut-scenes så det blir till att trycka frenetiskt på "A" för att ta sig igenom det som ofta känns som ren utfyllnad. Det som kunde sagts i två rutor trycks inte sällan in i tio och det är ingen djup historia det här. I själva verket är den ganska klyschig och rejält tunn. Om onda makter och magiska krafter.
Något som kan vara ett problem i den här typen av spel är att det ibland är oklart vart man skall ta vägen eller göra. Det dilemmat finns inte här. I stället är det oerhört tydligt, linjärt och simpelt. På kartan ser man alltid var nästa uppdrag finns i form av ett rött utropstecken och det är bara att ge sig av dit för att rensa nästa område från fiender och bli serverad en rejäl svada story innan det är dags att göra samma sak igen. Rinse and repeat. Då och då ställs jag inför en boss-strid. Äntligen lite utmaning tänker du nu. Nej, säger jag. Bossarna i RWBY: Arrowfell hör till de enklaste någonsin. Vi snackar inte Ornstein and Smough direkt. Snarare Baby Bowser i Yoshi's Story.
RWBY: Arrowfell är inte ett dåligt spel, det är bara mediokert. Grafiken är helt okej med stilfulla snabba animekaraktärer och en spelvärld som ändå inbjuder till utforskning. Musiken, som är komponerad av samma personer som gjort soundtracket till serien passar inte helt oväntat stilen men blir precis som spelet snabbt enformig då samma slingor mal på genom de olika områdena. Något som alltid retar mig i dessa tider, när vi lever i en tidsålder där jag som spelare tar för givet att spelet sparar mina framsteg automatiskt är när utvecklarna försöker vara så där retro-coola och tänker att vi skall minsann inte ha autosave utan bara erbjuda specifika sparpunkter. I synnerhet brinner jag inombords när dessa sparpunkter är placerade på de mest absurda ställen och innebär massiva mängder frustration för att nå. Inte för att RWBY: Arrowfell är ett särskilt svårt spel men det innehåller en hel del plattformande som är ogenomtänkt, för att uttrycka sig milt. Jag ångrar inte att jag spelade igenom det, ibland hade jag till och med rätt kul men samtidigt är det ingenting jag kommer att komma ihåg efter nyårschampagnen. Jag kan dock se att fans av serien kan ha större utbyte av berättelsen och karaktärsutvecklingen som tar vid direkt efter säsong 6 om jag har förstått det rätt. Om inte så ber jag än en gång om ursäkt.