Rutten Retro (2)

Här hittar du den första delen av denna artikel.

Altered Beast (Mega Drive / 1989)
Om du någonsin hade en Mega Drive när det begav sig är chansen (risken) stor att du spelat Altered Beast eftersom det länge ingick med konsolen. Men... det må ha varit en imponerande arkadupplevelse år 1988, men Mega Drive-versionen från året därpå kändes mest som en trött relik redan när det begav sig. Stel spelkontroll, repetitivt gameplay och en grafik som aldrig riktigt gjorde konsolen rättvisa resulterade i ett spel som snabbt blev mer frustrerande än underhållande. Visst, det var en tidig titel och "Rise from your grave!" har kultstatus, men i ärlighetens namn finns det betydligt bättre actionspel på plattformen, och hade detta inte medföljt konsolen hade vi aldrig ens pratat om det idag.

Battle Arena Toshinden (Playstation / 1995)
När Battle Arena Toshinden släpptes hyllades det som nästa stora grej inom fightinggenren, sannolikt till stor del tack vare fräna kämpar och spektakulär grafik. Men i efterhand är det svårt att förstå varför. Redan då var spelkontrollen oerhört godtycklig, striderna klumpiga och balansen obefintlig, där vissa karaktärer kändes närmast ospelbara. Jämfört med samtida Virtua Fighter eller Tekken saknade det både djup och flyt, och det enda som egentligen imponerade var möjligheten att röra sig i 3D - en gimmick som snabbt tappade sin glans. Toshinden var aldrig något riktigt bra spel, men levde länge på hype och Playstation-svultna spelare som ville ha något att visa upp.

Final Fantasy VIII (Playstation / 1999)
Final Fantasy VIII må ha varit en teknisk bedrift när det släpptes och erbjöd något helt annat än de klossiga karaktärerna från Final Fantasy VII, men bakom den bländande ytan gömde sig ett rollspel med obalanserat gameplay och en handling som spårade ut - rejält. Draw-systemet gjorde striderna till en seg grindfest och känns idag helt outhärdliga, Junction-mekaniken bröt spelet fullständigt och Squall är en av seriens mest charmlösa huvudpersoner. Visst, mellansekvenserna imponerade och soundtracket är onekligen fantastiskt, men som helhet känns det i retrospekt mer som ett experiment än en värdig uppföljare till Final Fantasy VII och det är lätt att se varför Square Enix verkar ointresserade att göra något nytt med det.

Ice Climber (NES / 1986)
Ice Climber må vara en NES-klassiker och precis som Altered Beast medföljde det konsolen, men sanningen är att det aldrig var särskilt bra ens när det släpptes. I brist på annat spelade jag och mina bröder detta om och om igen, men ärligt talat... Hoppen var oprecisa redan då, hoppen horribla, kollisionerna frustrerande och upplägget enformigt. Popo och Nana är absolut förtjäna av sin kultstatus som de fått tack vare Super Smash Bros, men deras originalspel är och var mer en segdragen prövning än en tidlös pärla. Det finns en god anledning till att Nintendo aldrig återvänt till konceptet.

Ghosts 'n Goblins (NES / 1989)
Ghosts 'n Goblins har ett rykte som en odödlig klassiker, men sanningen är att det mest var brutalt svårt på ett orättvist sätt, i synnerhet till NES vars hårdvara inte riktigt mäktade med spelet. Klumpig spelkontroll, fiender som dyker upp från ingenstans, en hjälte som studsar så mycket av en träff att det ofta slutar med döden och ett hopplöst vapen­system gjorde att frustrationen ofta överträffar nöjet. Att spelet dessutom kräver att du klarar det två gånger för att få det "riktiga" slutet känns mer som ett elakt skämt än smart design. Visst, det har sin charm och ikoniska musik, men i ärlighetens namn var det mer plåga än spelglädje som vi genomled för att spel var dyrt och det fanns inte så mycket annat.

Turok: Dinosaur Hunter (Nintendo 64 / 1997)
Turok: Dinosaur Hunter var en tidig 3D-shooter som lockade med sin unika premiss och tekniska innovationer samt möjligheten att få skjuta dinosaurier med den svinkraftfulla Nintendo 64, men trots det var spelet långt ifrån någon pärla. Att styra Turok kändes som att köra lastbil, fienderna var mest irriterande och syntes inte förrän de stod på dina tår eftersom den ökända Nintendo 64-dimman gjorde att sikten bara var några meter. Det må ha imponerat tekniskt vid lanseringen, men redan då borde v i ha sett igenom det och Turok: Dinosaur Hunter förtjänar inte att kallas en tidlös klassiker. Det är bara nostalgiminnet som spelar oss alla ett spratt.

Twisted Metal (Playstation / 1995)
Twisted Metal kanske var en ny och spännande idé på sin tid, och jag och min bros spenderade sannerligen rejält med tid spelandes det. Redan då var det dock svårt att skaka av sig känslan att det egentligen var en bättre idé än spel och långt ifrån den revolutionerande upplevelsen många ville få det att låta som. Inget av fordonen hade fordonskänsla, banorna var genomgående tråkiga och spelet led av allvarliga balansbrister där vissa karaktärer - som Warthog och Sweet Tooth - var totalt överlägsna och gjorde hela upplevelsen orättvis. Dessutom var kampanjen menlös och den delade skärmen gjorde mer skada i detta spel än i samtida titlar som Goldeneye 007. Det var helt enkelt inte så bra som vi minns det och konceptet var före sin tid. Idag tror jag Twisted Metal skulle ha framtiden för sig.