Eller... Jag tröttnar ibland på zombierullar när de inteär läskiga, eller slafsiga. När zombierna bara används som godtyckliga "skurkar" för att filmskaparen i fråga inte orkar skriva ett riktigt, motiverat, storymässigt förankrat hot med personlighet - då tröttnar jag. Men aldrig annars. Zombier är king. Och kommande We Bury the Dead ser köttig ut. Postapokalyptiska superzombier som en bieffekt av ett minst sagt misslyckat militärexperiment. Jag gillar trailern. Go!

Så mysigt. Så läckert. Så välljudande. Retroflirten Neon Inferno är en vildsint mix av Wild Guns och Contra med en liten slurk Dick Tracy samt Streets of Rage (och Metal Slug) inslängt under själva blandningsprocessen - Vilket gör det till en av årets för mig trevligaste överraskningar. Det släpptes imorse, jag har spelat igenom det och min recension hittar du här: Go!

Torsdag nästa vecka är det dags. Då släpps Straight 4 Studios efterlängtade racingsimulator som delar DNA med Project Cars 2, Need for Speed: Shift och GTR2, vilket är tre spel som jag älskar. Jag är vanligtvis svag för Ian Bells simulatorer även om flera av dem tvingats utstå en hel del kritik och jag har sett fram emot det här under de senaste två åren. Spelet har nu anlänt hit och jag installerar det as we speak, för att tillbringa den kommane veckan i en Lister Storm. Jag får återkomma med några rappa intryck och lite Racing Dreams-videos på fredag, först, och ska innan dess vara tyst - som jag ovat utgivaren. Recensionen dyker upp först på releasedagen den 25:e. Så du vet.

Roligt-roligt-roligt... Drumeos alldeles lysande videoföljetong där de tvingar namnstarka storstjärnor till batterister att tolka låtar de aldrig tidigare hört, fortsätter att regera. Sist ut är 30 Seconds-gubben Shannon Leto som spelar en Alter Bridge-klassiker och trots trevande start gör ett riktigt, riktigt bra jobb. Mest imponerande med alla dessa videos är när trummisar är så pass skickliga musiker att de känner av låten så väl att de sätter stopp, pauser, bryggor och allt där i mellan på ett vis som ganska ofta känns som fusk (även om vi vet att det inte är så, de håller bara absolut världsklass). Go!

Ahh, Goo Goo har gästat NPR Music för att spela en liten Tiny Desk Concert och även om jag inte lyssnat aktivt på detta band på 20+ år, älskar jag verkligen Dizzy Up the Girl (1998). En fantastisk FM-rockskiva med flertalet otroliga, minnesvärda, märkvärdiga låtar. I denna unplugged-konsert har de med sig en extra slarvig pianist som spelar fel 14 gånger under Slide (som de inleder med) och Rzeznik är lite slapp ibland, skippar vissa partier men låter ändå bra. Jag gillar urvalet av låtar också, Feel the Silence är superb och Iris natuurligtvis självskriven. Go!