Nu har jag klarat några stycken episoder av Dispatch. Ett spel jag haft på radarn länge men inväntat Xbox-versionen utav. Jag har hört mycket, mycket gott om detta och eftersom jag älskade The Walking Dead-serien så kändes det ju på förhand som att detta skulle passa mig - och nu efter några spelade timmar så börjar jag förstå alla hyllningarna.

Det är alltid lite svårt det där med spel som kretsar mycket kring dialogval. Att veta hur mycket av det jag väljer som faktiskt påverkar. Jag vet heller inte om när jag klarat spelet sedan har vare sig tid eller lust att gå tillbaka och se ifall andra val faktiskt skulle förändra handlingen. Men det spelar egentligen inte så stor roll. Jag känner ändå att jag formar och upplever berättelsen på det viset jag då väljer. Valen kanske inte får några större sekvenser egentligen. Men de gör åtminstone att dialoger och den övergripande berättelsen går åt det hållet jag väljer att de ska göra.

Men det jag framförallt gillar allra mest med Dispatch är faktiskt hur det ser ut. Denna form av tecknad stilen är inget helt nytt inom spel men den är så otroligt välgjord här. Det blir verkligen som en animerad TV-serie som jag också har en aning kontroll över. Alla karaktärer blir otroligt levande och det är givetvis också tack vare en riktig stark ensemble med röstskådespelare. I huvudrollen har vi ju Aaron Paul (Breaking Bad) som faktiskt låter på ett helt annorlunda sätt än jag är van att höra honom. Bland övriga roller har vi tungviktare inom branschen som Laura Bailey, Jeffrey Wright och Erin Yvette. För att nämna några.

Men det är just då animeringen som dröjt sig kvar. Jag känner verkligen som om jag sitter och kikar på en riktigt välgjord serie. Många sekvenser är helt fantastiska och eftersom man också lagt in själva "Dispatch"-mekaniken (ni får spela eller googla för att förstå vad den handlar om) som ju ger ett större interaktivt spelmoment så finns det ju också en ganska hög nivå av interaktivitet, också. 

Under de första episoderna finns det flera fantastiska scener som dröjt sig kvar. Roberts första möte med Blonde Blazer, eller varför inte ett möte med en enorm superhjälte vid en pisoar och jag minns mitt bråk i ett lunchrum med Invisigal. För att nämna några få. Det finns så mycket liv ingjutet här. Så mycket, ursäkta utrycket, karaktär i hela framställningen.

Nu har jag ett gäng episoder kvar att spela och jag är övertygad om att det är mycket annat som kommer lämna ett fantastiskt intryck när jag spelat genom allt. Men för tillfället tänker jag vara lite ytlig och främst lovorda Dispatch för hur fantastiskt tjusigt det är att kika på.

Har du spelat Dispatch och vad tycker du om det?

Vi pratar ju ibland om det här med optimal längd på ett spel. Jag tror att de allra flesta är överens om att så länge ett spel är roligt, så spelar det i grund och botten inte så stor roll hur långt (eller kort), det är. Det är lite som med en film helt enkelt. Tre timmar på en riktigt, riktigt bra sådan kan kännas som att det susar förbi medan en betydligt kortare usel rulle är en plåga att ta sig genom. Fler exempel finns. Men ni förstår förhoppningsvis poängen.

Oftast läser jag att runt 15-20 timmar är perfekt för en single player-kampanj. Jag håller i stort med om detta. Är det en linjär upplevelse så brukar detta vara alldeles lagom. Att starta ett rollspel, eller för den delen ett äventyr i en öppen värld, är dock ofta synonymt med ett rejält projekt. Nu snackar vi om ett äventyr som utan problem klockar in på (minst) 50 timmar. Ska man göra sidouppdrag och utforska varje del av den enorma världen - ja, då kan man med enkelhet dubbla den där siffran.

För många blir detta alldeles alldeles för långt. Mycket handlar om några enkla faktorer; dels tålamod. Men också om att man har ett liv med jobb, familj och vänner. Vilket gör att man helt enkelt vare sig hinner eller då orkar. Personligen är ju den typen av rollspel kanske det jag älskar allra mest när det kommer till just spel. Att starta ett (framförallt) episkt japanskt rollspel är mycket av vad hela denna formen av underhållning handlar om, för mig när det kommer till ren glädje.

Jag startade för några dagar sedan Switch 2-versionen av Xenoblade Chronicles. En spelserie där jag länge haft samtliga spel i hyllan men som jag aldrig dragit igång. Det kändes redan på förhand som ett massivt projekt och 10+ timmar in i det första spelet så har jag flera gånger fått den där känslan att "ja, det är det ju faktiskt".

Japanska rollspel är inte utformade för att vara simpla på något vis. Egentligen kanske inte ens särskilt välkomnande. Spelar man med premissen att ett spel inte får ta fem, kanske tio, timmar på sig att bli riktigt, riktigt bra så är det ju inte en genre för en, alls. För oss som orkar med det där så är det dock helt fantastiskt. Det är karaktärer, spelmekaniker och en värld man behöver lära känna och när man gör det så exploderar de i hur makalösa de är. Den lite tröga början är helt enkelt något som till slut faktiskt adderar till upplevelsen, hur konstigt det än kan låta.

Förutom Xenoblade-serien, som jag nu då äntligen startat med, så är Trails-serien min andra sådana storslagna rollspelsserie som blivit något av ett projekt. Jag har klarat det första Trails of Cold Steel, är halvvägs in i del två och klarade Trails in the Sky 1st Chapter-remaken förra året. När september nu närmar sig är det dags att börja peppa för fortsättningen där då Trails in the Sky 2nd Chapter anländer den 17:e. Och förutom nyss nämda spel är det sen serie som består av många ytterligare äventyr. Sen har vi ju då ett par Dragon Quest-spel jag inte klarat och det kom ju en Suikoden remaster förra året som jag spåklart måste köra framöver...

Men innan Trails 2nd anlängder eller jag hoppar på en annan serie så fortsätter jag helt enkelt plöja Xenoblade Chronicles-serien. Vilket då är vad jag kommer fokusera en hel del på under den kommande hösten och vintern (Med jämna avbrott för alla nya efterlängtade spel som jag inte kommer kunna hålla mig undan).

För mig som spenderade 94 timmar med att klara Elden Ring på nio dagar, klarade Tears of the Kingdom efter tio dagar med dryga 100 timmar speltid - så förstår ni ju bara av de två exemplen att jag är en spelare som både har tålamod. Men också gott om tid. Helt enkelt två skäl som gör, förutom min enorma fascination av fantasy, som gör att denna genren blivit så perfekt för mig, på alla vis. För, Japanska rollspel är lite som en fantasybok - det skla vara storslaget. Och det ska vara långt. 

Det var bästa kompisen Magnus som en dag skickade; "Har du läst Dungeon Crawler Carl? Fick den beskiven precis och det låter som något du skulle gilla"

Och det hade jag ju inte. Jag kände inte ens till bokserien som tydligen blivit ett fenomen. Men fem minuter senare var första boken i serien beställd. Den anlände kort därefter men jag har i många år befunnit mig i en enorm svacka när det kommer till att läsa. Svacka, är dessutom att utrycka det snällt. Jag har inte läst något, alls. Men för några veckor sedan så var det som att något klickade. Jag började beställa böcker, i mängder. Något jag tidigare bloggat om. Det blev en stor drös och högen (som ni kan se nedan) växte sig snabbt stor. Det saknas dessutom några stycken i denna då jag ville ta en bild på det som kom vid ungefär samma tillfälle.

Men nåväl, Dungeon Crawler Carl var alltså den första av alla dessa nyinköp. Det passade därmed bra att det var just den. Plus att det var en bokserie jag verkligen ville dra igång.

Det är ganska enkelt att förstå varför det som Matt Dinniman skapat blivit just ett fenomen. LitRPG-genren är ingen jag har enorm koll på som stort - men jag är ju en gammal rollspelare när det kommer till det klassiska med pappar & penna så äventyret i sig passar ju mig, såklart. Dinniman lutar ju sig starkt mot allt det där. Väldigt starkt. Stundtals försvinner lite av berättelsen, galenskapet och äventyret i stort för att handla mer om statistik, achivements och "name drops". Men det är svårt att inte dras med. I grunden finns där ju två fantastiska karaktärer i Carl och katten Donut - och äventyret de dras in i är hysterisk från första sidan till sista.

Även om jag läste ut boken relativt snabbt (vilket alltid i sig är ett bra betyg) så tycker jag framförallt att boken främst tog sig ordentligt i andra halvan. Jag tycker också att själva äventyret i sig är mer underhållande än Dinniman egentligen är en bra författare - vilket kanske låter konstigt när han då skrivit det hela. Vad jag menar är att världen och äventyret är fantastiskt, men det beskrivs kanske lite simpelt. Han är ingen direkt ordkonstnär. Men det behövs heller inte riktigt när det är så underhållande som det faktiskt är.

För det är just att det är ett helt vansinnigt äventyr som blir själva grejen här - man slutar aldrig att förvånas över hur mycket galenskaper som får plats. När jag hade dryga 50 sidor kvar av första boken (som är den enda av de hitills 8 publicerade jag läst) så började jag känna en hel del tomhet. Ni vet det där att man känner att man kommer att sakna det man upplever och egentligen inte vill att det ska ta slut.

Nu är i alla fall bok två och tre beställda. Medan jag väntar på dessa har jag påbörjat en annan bok (som det också blir ett blogginlägg om framöver) och jag ser otroligt mycket fram emot att fortsätta. Bokhösten och vintern har helt enkelt startat. Lite tidigare än beräknat faktiskt - vilket bara känns roligt.    

En av de mest omdebatterade sakerna i spelvärlden, sedan Sony rapporterade att de slutar med att producera skivor 2028, är det här med fysiskt kontra digitalt. Flera av mina kollegor har gjort tänkvärda inlägg kring det hela - och jag som samlare och stor förespråkare av just fysisk media kan ju inte vara sämre. Med något (möjligt) enstaka undantag är jag förmodligen den på redaktionen som köper mest spel på just skiva - och även om min (fysiska) spelsamling inte kan mätas med de där “riktiga” spelsamlarna så är den åtminstone helt okej och tjusig att kika på. Om jag får säga det själv.

Nåväl, mycket har redan sagts och jag tänkte främst beröra just en sak som jag sett flertalet inlägg om på nätet under den gångna månaden. Det är det här att folk basunerar ut att “Då blir Playstation 5 min sista konsol från Sony”. Jag är absolut en person tycker att det här med ideal och värderingar är en bra grej. Jag skulle hellre aldrig få för mig att kalla någon annans sådana för dumma - om det inte handlade om rent hat kring saker (Men det är en annan diskussion). Nu tror jag kanske att både Microsoft, men framfrörallt Nintendo, ser en liten öppning här. Att de håller kvar vid skivor/kassetter åtminstone ett tag till. Liksom för att profiliera och särskilja sig från Sony. Visst, “Code in Box” och Nintendos “Gamecard” finns ju, redan, men där är den sistnämnda åtminstone något som eliminerar några av de där sakerna som folk nu i lite över en månads tid varit sura på Sony över.

Dagarna på Gamestop var ett fint minne. Hur de sista dedikerade spelbutikerna nu ska klara sig blir något framtiden får utvisa.

Game Card kan lånas ut. De kan säljas vidare. Detta är ju två faktorer som, åtminstone i dagsläget, det heldigitala inte kan erbjuda. Jag tror heller inte man ska underskatta det här. Att kunna låna ut ett spel till polaren eller, när man känner sig färdig med det, kunna sälja spelet är viktigt för många. Köper du ett spel till fullpris kan du faktiskt få tillbaka en rätt bra slant - så du har i slutändan kunnat köpa spelet billigare. Samt att den som köper det av dig gör detsamma. Det här att prata om folks ekonomi är ju inget roligt ämne - men det finns ju såklart folk som har gaming som intresse som också har det lite tuffare än andra rent ekonomiskt. Att veta att man kan få tillbaka kanske hälften på det dyra spelköpet är givetvis en fantastisk sak.

Personligen säljer jag, i princip, aldrig spel - så sådant spelar väldigt lite roll för mig. För mig handlar det istället om det fysiska spelsamlandet. Något jag i början av den här (och förra) generationens livslängd var mer principfast kring. Själva planen var att alla storspel skulle stå i hyllan. Sen betalade jag 899 digitalt för Resident Evil Requiem detta året och insåg att även sådant där egentligen hade börjat ruckas på för längesedan. Jag köper fortfarande en hel del på skiva, sitter och väntar tålmodigt vid postlådan på att spelet ska anlända och tycker om att ställa fodralet i hyllan sedan. Flera av årets storspel; Crimson Desert, Pokopia, First Light, Lego Batman, Black Flag och många fler - är köpta fysiskt och hamnar i spelhyllan när de är genomkörda.

Att kika på, och samla, på DVD och Bluray, är fortfarande ganska populärt. Men också något som försvann mer och mer när streamingtjänster gjorde intåg i var persons hem.

För mig stavas den här kombinationen av att blanda digitala köp med att köpa skivorna ofta plats. Den är begränsad och jag får helt enkelt välja vad som ska finnas på en hårddisk kontra i mina Bestå-hyllor.

Men, nu blev det ett rejält sidospår. Det var ju det här med att folk skulle sluta spela som egentligen var kärnan här. För egen del förstår jag det inte riktigt. Även om jag respekterar det. Det vore otänkbart för mig att ge upp mitt största intresse för att jag inte kan köpa spelet på en skiva. Visst, det är inte lika roligt med digitalt. Jag tycker inte det. Men när spelet väl startar så spelar det ju mindre roll. Just då blir ju också det digitala snarare något som är smidigare. på PC har vi ju inte köpt spel på år och dagar och det vore konstigt att läsa från någon att “Nej, jag spelar inte på PC av just skälet att jag inte har en skiva att stoppa i min dator”. Visst - konsol har i många år varit något annorlunda här. Som sagt, jag förstår det hela fullt ut. Vill man också då bojkotta Playstation 6 så fine. 

Retrospel kommer förmodligen i all tid vara otroligt åtråvärt att samla på sig.

Jag tror väl, personligen, att detta är en sådan där lite “spontan” reaktion från folk. Jag har svårt att se att folk som älskar spel faktiskt skulle göra det. Och om Microsoft och Nintendo en dag följer efter - så innebär ju det att man måste fortsätta med sin princip även där. Jag tror heller inte att de som säger att de ska sluta aldrig någonsin köpt ett spel digitalt. 

Så, precis som rubriken lyder. Det kommer bli trist att inte ställa Playstation 6-fodral i hyllan framöver. (Även om det kanske då fortsätter finnas just fodral och lite olika samlarutgåvor). Men det är för mig inget alternativ att inte uppleva alla kommande fantastiska spel bara för att jag “tvingas” skaffa dom online.

Det finns också ytterligare en, avslutande faktor, som jag tycker är lite trist. Nu kan jag personligen inte besöka spelbutiker på grund av fysiska förhinder. Men jag beställer ofta från vissa av dem. Det finns inte särskilt många kvar i landet och jag ska inte name-droppa reklam här för någon specifik - utan mer konkludera med att jag förstår deras oro och frustration kring det hela. För de kommer såklart få det (mer) kämpitgt under kommande åren. Vilket ju både för personal, och samlare, inte är någon rolig utveckling alls, såklart. 

Till sist tips på lite övrig läsning kring det hela från mina kollegor; Maries krönika, Jonas krönika, Joels blogg, Olivers blogg  Muris blogg, Sebastians blogg samt Marcus blogg. 

Vaknade strax efter klockan 5 imorses och hade svårt att somna om. Började skrolla lite på telefonen, hamnade som så ofta på Amazon och eftersom begäret är som det är över att skaffa böcker så köpte jag några, till... Jag skrev ju en blogg senast igår om att jag handlat ett ganska stort gäng böcker - och de tretton nya till antalet har nu då istället växt till sjutton stycken.

Så, vilka blev det då? Först ut var det de två böckerna som utgör Six of Crows-serien. Jag införskaffade även Bookshops & Bonedust samt Brigands & Breadknives som hör ihop med Legends & Lattes-serien där jag redan har första boken. Mer att läsa alltsp men glädjande nog är jag lite över hundra sidor in i Dungeon Crawler Carl så läsandet har startat bra.

Allt detta shopppandet av böcker har dock skapat ett problem som jag ju egentligen såg komma för längesedan - men kanske inte att det skulle ske så snabbt.

Och det stavas plats.

Jag har redan lekt en hel del Tetris i de två bokhyllorna jag har och nu helt enkelt insett att jag måste köpa två till, vilket i sin tur innebär att jag måste möblera om i sovrummet. Jag har ännu inte helt förlikat mig med denna tanken men det måste nog "tyvärr" ske. Om jag ska fortsätta med detta boksamlandet i fysisk form (vilket egentligen är himla dumt eftersom jag har en superfin läsplatta men jag läser inte lika duktigt på den) så innebär det ju oundvikligen att plats måste fixas.

Nu har jag åtminstone bestämt mig för att jag ska läsa hälften av dessa böcker innan det införskaffas nya. Vi får se hur det går med det.