Den sista riktigt bra parodifilmen? Ja, jag skulle nog vilja påstå detta ändå och det står jag för, det har faktiskt gått 16 år sedan den släpptes och även om genren mer eller mindre dött ut så står den sig oerhört väl. En hejdlös drift med framförallt Walk the Line i grund och botten men det är imponerande hur mycket mer man också lyckades klämma in utan att det någonsin känns som för mycket. Sen är filmens musik närmast orimligt välskriven, samtliga låtar håller väldigt hög klass. Det finns oerhört gott om scener här som ger mig akut andnöd, men när Dewey träffar The Beatles med Paul Rudd som John Lennon så brister det fullkomligt för mig. Ikväll är det dags att se den igen. Paul is a big fat c*nt.

<bild>

"I wonder if your songs will still be shit when I'm 64."

Vi har nu avverkat två tredjedelar av april och vädret levererar förstås i vanlig ordning i denna något kaotiska månad. Inte sällan så får man ju uppleva inslag av samtliga årstider under loppet av en och samma dag och i år har inte varit något undantag. Idag när jag tog ut Elliott på en liten promenad så inledde vi med strålande solsken, något som snabbt övergick i hagel för att följas av snöblandat regn och sedan kastvindar från tomma intet. Elliott var inte nöjd, insinuerade att vädret nog var mitt fel och krävde därefter att jag bar hem honom omedelbart och så fick det bli. Alltid lika nyckfullt i april men den som väntar på något gott väntar åtminstone i vårt avlånga land kanske ofta för länge, men snart så är det sommar och det ska bli så förbannat skönt. Årets "vinter" på västkusten har varit riktigt avskyvärd. 

Är du taggad på sommar nu?

<bild>

Elliott var här väldigt nöjd, sen kom haglet. 

Harry och Lloyds kaotiska resa till Aspen är odödlig för mig. Det är en film som producerat ett orimligt antal hysteriskt roliga scener som förevigt sitter på min näthinna. Inte minst den där Lloyd ger Harry en liten dos laxermedel och när denna sedan börjar verka och toaletten han därefter sprutlackerar stenhårt inte fungerar… Då skrikskrattar jag lika högt varenda gång så saliven praktiskt taget flyger ur käften på mig, tidlös scen i en tidlös komedi och en av alla tiders bästa om du frågar mig. 

När det gäller film så är jag verkligen ingen finsmakare för det allra mesta, de flesta av mina favoritfilmer är förmodligen sådana som av många nog anses vara direkt värdelösa. Men, det bryr jag mig mycket lite om, jag vill bara bli underhållen eller må lite gött en stund och fly undan världen lite. Först ut i den rykande färska bloggserie blir då Eurotrip som sågs om så sent som igår kväll. 

När det kommer till Eurotrip så behöver jag väl egentligen bara säga Scotty Doesn’t Know? Filmen som idag i det närmaste har kultstatus var ingen dunderhit när den kom men har under de senaste 20 åren fått en ganska stark fanskara. Jag minns att vi hyrde den på VHS när den var färsk och sedan dess har den följt med mig genom livet. Jag ser den åtminstone en gång per år och det finns inga planer på att sluta med detta. Scenen när Scotty slåss mot den franska roboten är precis lika hysteriskt dumt rolig idag med. Att man sedan till filmen mer eller mindre råkade skriva en av tidernas bästa poppunk-låtar i Scotty Doesn’t Know där Matt Damon av alla människor frontar bandet i filmen är fantastiskt bara det. Underbar film som jag aldrig, aldrig kommer att tröttna på. 

Vi kan verkligen inte säga något annat än att det var en ordentlig holmgång mellan Leksand och Frölunda över de sju matcher som jag och många andra på förhand tippade. Två väldigt jämna och bra lag som tog ut varandra i den ena intensiva matchen efter den andra, slutspel när det är som bäst. Självklart skulle det hela komma att avgöras i förlängning i den sjunde matchen, det var praktiskt taget givet. 

Väl där så slutade det ju dessvärre i moll för mitt älskade Leksand, släkten är värst brukar det ju heta och när ex-leksingen Mikael Rohouma prickade in avgörandet så infann sig förstås en massiv tomhet. Dels förstås för att säsongen nu var över men också för att den här kvartsfinalen gärna fått pågå i sju matcher till. Två otroligt bra lag som bjöd på strålande underhållning, mycket mer kan man inte begära. Det är bara att gratulera Frölunda och tacka för sju extremt underhållande, nervkittlande bataljer. 

Trots uttåget så är jag otroligt stolt över mitt Leksand, så här bra har jag inte sett laget sedan 1997. Det känns såklart oerhört trist att det tar stopp redan i kvarten men det är samtidigt en påminnelse om hur långt laget kommit. Jag åker ju hellre ut i en kvartsfinal än i ett negativt kvalspel som ju till stor del var vardag för oss förr, det är ett som är säkert. Ont gör det förstås ändå, det bör poängteras. Att förlora i sudden i den sjunde och avgörande matchen är bland det värsta som finns, samtidigt finns det inget som slår att vinna en sådan heller. Det är små marginaler som avgör och nästa gång studsar det förhoppningsvis Leksands väg istället.  

Vilket lag tar guldet nu när Leksand är ute ur leken?