Som frilansare var det här naturligtvis ett stort steg. Att åka på utlandsuppdrag för Gamereactors räkning för första gången. Läskigt? Nej, det vill jag inte påstå - roligt? Som fan - och ett minne jag alltid kommer bära med mig.

Att inte hysa ett mått av respekt och ödmjukhet för situationen vore givetvis oprofessionellt. Jag är glad över att jag fick förtroendet efter att ha legat på om evenemanget som en svältfödd parasit sedan årsskiftet - där jag i slutändan också växte som människa (inbillar jag mig), då detta var en upplevelse som för mig var helt ny och unik. Resan i sig handlade om Logitechs nya supermus som jag även recenserat och har använt dagligen sedan början av februari. Den har agerat högerhand åt mig sedan dess för att göra vardagen drägligare.... räkna med inslag av kassa grabbskämt, då jag mycket riktigt är en grabb med brister, men har även distans och humor. Det finns såklart andra möss där ute som är okej (nej, det här är inte public service - men jag är fortsatt ödmjuk inför min grannes förbehåll - även om jag vet var jag står). Jag gillar Superstrike, genuint - där dess HITS-teknik är revolutionerande och jag är numera augmenterad och 25% mer effektiv än du som läser detta. Sucks to be you, helt enkelt - och jag välkomnar alla strider 😉

Teknikmekanisk revolution. Jag körde Razer Deathadder innan, en bra och klassisk pjäs som funkade - ja, fram tills dess att jag slog ut en öl av misstag på den förra sommaren. Den blev aldrig riktigt sig själv efter sin första fylla, och det ska den naturligtvis också ha viss förståelse för, vilket alla som antingen varit tonåring eller gjort sitt bästa för att forma en har inblick i. Vi har alla varit där, det finns inget facit för livet oavsett vilken tråd du läser på Familjeliv.se. Razern fungerade ok men presterade flyktigt efter incidenten med alkohol involverat, men aldrig på den rena nivå som en gång utlovades. Kalla det bakfylla - men dess oskuldsfulla identitet var körd. Nåväl, Razer - ni har mycket att jobba på framöver, alkohol eller ej…

Jag åkte upp till Stockholm redan 3:e februari då flyget gick tidigt från Arlanda dagen därpå den fjärde. Närmare bestämt 08:45 efter att Effie Karabuda (?!) bokat ett tidigt flyg åt mig där jag slapp mellanlandningar - tack Effie, och stort tack för ditt professionella bemötande i all korrespondens - high five. Raka spåret mot Genève, alltså. Eventet ifråga sträckte sig över tre dagar där jag tänkte dela med mig av intryck från min resa - där vistelsen var fantastiskt trevlig och intressant till 85% - resterande 15 tillbringade jag genom att svära på svenska, engelska och även svengelska när tålamodet tog slut. Uteslutande i princip på all form av transport som inte ville spela boll med mig - vare sig det var tåg, buss, flyg eller bil. Allt strulade. Franska är heller inget språk jag behärskar annat än via en handfull kärleksfraser och Merci, då det var just den franska delen av Schweiz som var regionen ifråga som stod på dagordningen samt agerade slutmål - en stad intill en sjö där skylinen bestod av Toblerone. De sista 15 procenten och svordomar kommer i en blogg framöver, oroa dig inte. Nu ska vi nämligen gå på museum istället - närmare bestämt det olympiska muséet i den officiella OS-staden, Lausanne.

Logitech sparade inte på krutet, det är ett som är säkert. Vi var 80 journalister från världens alla hörn, där eventet pågick i en vecka fördelat i två omgångar (á 2,5 dagar) - Spanien, Italien, USA, England, Kina, Bulgarien, Rumänien… you name it. Jag var ensam svensk, men sprang på en dansk jag valde att tala engelska med då jag anser att man inte ska tala med mat i munnen. Det är oförskämt. Kasper var dessutom en hejare på engelska, så vi kom överens tids nog. Första dagen handlade om att landa, ta det piano, chilla på hotellet och gå all in på “networking”, fritt översatt: fri bar, dricka öl, vin och skratta gott, samt äta tapas på flådiga silverfat. Surrealism, som sig bör - antar jag? Det här var första gången som sagt.

Jag tilldelades mitt rum på Mövenpick i hamnstaden Lausanne tre timmar innan jag skulle på cocktailparty med branschkollegor från IGN, Gamesradar och folk jag aldrig någonsin hört talas om - än mindre träffat face-to-face. Samt eliten på Logitech. Det här var som hämtat ur en sketch från Papphammar - tro mig. Jag fick mitt rum tids nog (exakt 15:00) med Queen Size-säng och egen Nespressobryggare. Det var väl ungefär här som farsen började utspela sig, då jag aldrig laddat en kapselmaskin med kaffe tidigare och mitt sug efter koffein efter flyget var outhärdligt. Men hur svårt ska det vara?

Jag laddar en ampull i apparaten jag aldrig interagerat med tidigare - varpå den hamnar på trekvart och jag tvingas vända upp och ned på den, där den faller i sex olika delar jag aldrig pusslat ihop eller sett tidigare. Jag fick ihop kaffemaskinen till slut och lyckades även brygga mig lite själslig ro (dubbla kapslar Espresso och en Lungo) - då tarmen efter flygmaten och diffus dygnsrytm pockade på mig med hård mage. Problemet just nu var snarare att klockan var 16:09 och det olympiska muséet väntade, där vi stämt träff i foajén vid 17:30 i en intern kanal på WhatsApp signerad Logitech - där jag ännu inte öppnat min packning jag släpat med mig från Tranås i Småland. Cirka här insåg jag att cocktailparty med journalisteliten är något jag sällan utövat och bör stryka min skjorta. Tur då att jag är svensk och har med mig en steamer - strykjärn och jag, vi är inte kompisar, oavsett om de ingår på hotellrum. Vem fan använder dem, de är väl för syns skull? Tror ni för en sekund att den jordade runda stickproppen existerar i rummet som är kompatibel med min steamer? Det hade ju varit smidigt om den gjorde det, åtminstone fullt synligt.

Fyrstjärnigt hotell - och eluttaget sitter bakom en jävla spegel. Den socklade stickproppen, en döende standard, precis som jag och nu börjar klockan dra ihop sig. Jag hängde upp min knölade skjorta, kavaj och mina byxor på skrivborslampan i nära anslutning till elen bakom spegeln då där fanns få alternativ - jag satt på knä halvnaken i fillingar, omgärdad av Schwezisiska chokladpraliner utplacerade i rummet och strök kläder med steamer när klockan nu var 16:52.

Kasper (Recordere, Danmark), Tabitha Miller (Gamesradar, England), Martin (Gamereactor), Laura Luna (Spanien) + tillhörande landskamrat jag aldrig uppfattade namnet på. Vi var få gamers, mest hårdvarufolk - men Laura hade full koll på Shinji Mikami och har gett ut flertalet böcker om Resident Evil och Devil May Cry och spelar i skrivande stund Silent Hill f.

Gott om tid - varpå kvällen som utspelades var fantastisk, intressant och givande på alla sätt och vis med E-sport i fokus. Dagen därpå? Den tillbringades i Logitechs högteknologiska katakomber.

Gillar du plattformsspel och äventyr, en dos utmaning som aldrig blir orättvis - med en släng av Metroidvania? Då måste du ge det här en chans.

Jag har sett fram emot The Eternal Life of Goldman sedan det utannonserades 2024, jag lade till det i min bristfälliga minnesbank och därefter glömde jag bort det. Efter att ha spelat det demo som finns tillgängligt på Steam (efter påtryckning av Joel) har väntan övergått i abstinens. Jag är vansinnigt imponerad. Musiken, ljudet - men framförallt; den handtecknade grafiken och stilen är unik i sitt slag. Bakgrund och förgrund har aldrig känts så levande, detaljrikedomen saknar motstycke, precis som animationerna. Allt är gjort för hand, och det märks. 

https://www.youtube.com/watch?v=ws0AYKM6YjY

Det har varit under utveckling i många år, och det kommer utan minsta tvivel vara värt väntan, det törs jag utlova redan idag. Jag råder dig att testa. Klicka hem och låt dig hänföras av ett fantastiskt spel på länken nedan.

https://store.steampowered.com/app/2254950/The_Eternal_Life_of_Goldman/

Ikväll avgörs det. Den svenska kultureliten med bl.a. Tobias Bjarneby och Joel Pettersson i spetsen har fått i uppdrag att agera jury inför den stora spelgalan.

Jag för i skrivande stund kommunikation med en Joel som försov sig i morse - han anser precis som jag att tid är ett relativt begrepp. Men han är på plats i Stockholm, han har fått sitt hotellrum och är oerhört taggad inför en helkväll på Berns efter att den årliga helkroppsduschen med badbombslavendel vaggat in honom i trygghet.

Det här får ni naturligtvis inte missa. Poppa popcornen och missa för allt i världen inte kvällens show där Fares Fares är show host.

Sändningen ser ni på nedanstående länk med start 18:30.

Swedish Game Awards 2026

Vilket spel tror du blir den stora vinnaren under kvällen?

Green light, go flight - en blogg från ovan. Men alltså INTE (Boeing) 747 - det hade ju annars passat in fint i sammanhanget. Jag befinner mig just nu på 11km höjd med riktning mot Genevé och ska på ett litet event och flyger hem på fredag. Vad det blir av detta får vi se - men jag är taggad på trippen.

När jag ändå är på plats i Schweiz hade jag även tänkt lägga ett stående motbud på Trumps dumheter, tänker ju någonstans att ett handslag och sunt förnuft kan trumfa den herren på obestämd tid.

Ni får ha det så fint så länge - ikväll blir det cocktailparty på Olympiska Museet i Lausanne, men förfesten är givetvis redan igång.

Du är värd att dö för, ni kan skratta om ni vill, håna oss vi rör oss, ni står still...

https://youtube.com/watch?v=N1fZtCLfWx0

Jag vet, jag vet… jag är varken den första, andra, tredje eller sista att poängtera detta. Men Nintendo - snälla ni: Nintendo Switch 2 saknar just nu ett spel. Kanske två, eller tre.. men jag syftar givetvis på nästa stora plattformsspel med Mario i spetsen. The killer-app to rule them all.

Vi satt ikväll och snackade om Marios eskapader, där jag hävdade att Super Mario 64 för Nintendo 64 var vad Super Mario Bros 3 var för NES och Super Mario World innebar för Super Nintendo. Jag har varit allmänt uttråkad och trött idag (som sig bör efter att ha jobbat natt en vecka). Under tiden jag satt och väntade på en bekant som skulle komma förbi och lämna av en semla från Bageri Hamilton från Vadstena, som ju hör lördagar till - passade jag på att kompilera en PC-port på ett spel jag äger till alla format där det lanserats i olika utgåvor: Nintendo 64, Nintendo DS, Super Mario 3D All-Stars samt ingår på mitt abonnemang via Nintendo Switch Online.

Super Mario 64 har givetvis aldrig sett bättre ut än till PC. Abstinensen efter Mario uttrycker sig på märkliga vis, exempelvis med ray-tracing och andra bjällror som klämtar i allsköns toner. Jag behöver ett nytt 3D-Mario, nu - men helst igår. Mario Kart World i all ära, men tiden då “flaggskeppstitel” stavades plattformsikon tycks vara förbi. Fram tills dess att mina böner besvaras får jag helt enkelt slipa mina skills i klassiker som Super Mario 64, Super Mario Galaxy, Super Mario 3D World och Super Mario Odyssey… i väntan på vad jag hoppas ebbar ut i Super Mario Galaxy 3 till Nintendo Switch 2. Vilket även hade linjerat fint med den kommande filmen, The Super Mario Galaxy Movie - eller?

https://www.youtube.com/watch?v=yP5RGz_CRFM

Vad är din drömutannonsering, om du får önska fritt? Är det Super Mario Bros 4, Super Mario World 3 - kanske Super Mario Odyssey 2 eller något helt nytt?