Låt oss börja med att lägga korten på bordet. Jag, Majsan älskar fan glass. Isglass, mjukglass, kulglass och sorbet. Enda sedan min far Jörgen med ett J hade glasskiosk i anslutning till sin lunchrestaurang så ser jag mig själv som en självutnämnd glassommelier. Nej, inte Somalier din dummer, sommelier. Glassexpert. För ska vi vara ärliga så är det mycket glass som passerat dessa läppar genom åren. Vinter som sommar, så jag kan det här med glass.

Och ja, jag vet att glassåret precis börjat men jag kan ärligt säga att jag smakat på årets godaste glassnyhet i glassdisken. Nu snackar vi om kulglass och denna avsmakades på ett gammalt stamställe, nämligen Triumf Glasscafé i Sävedalen där kulorna alltid är stora. Varje gång när jag var liten och vi var hos mormor Evy och morfar Percy på Hisingen så satt vi i hopp om att pappa skulle ta avfarten som ledde till Triumf Glass.

På den tiden var det allt annat än ett café. Då var det som en liten byggbod som hade en husvagnstrappa och kön ringlade sig alltid lång för alla visste att det var här man fick bamseglassar. Glädjen de få gångerna pappa styrde bilen rätt var svårslagen, och gångerna han inte gjorde det så kunde man skära i stämningen i bilen med en kniv. Mamma som stirrade ut genom rutan tyst och surande på samma sätt vi kvinnor har tjurat i generationer och sedan vi tre barn som upprepade hennes tystnad och surade i baksätet. Och så har vi då Jörgen med ett J som alltid så överraskat frågade vad det var för fel. "Du körde ju förbi glassen" skrek vi i kör. Förutom mamma då som alltid svarade det klassiska "Inget".

Men tillbaka till årets glassmak era gottegrisar! Det var inte meningen att försvinna in i nostalgiska minnen så där. Den stående glassen i mitt rån är alltid Himmelsk röra. Den är bara så god så den måste alltid väljas. Men denna gången fick jag syn på att en av mina favorit pinnglassar blivit kulglass och det är ingen mindre än den gamla klassiska Ananas-Splitt. Och ananas är ju aldrig fel tänkte jag och trodde de bara gjort en ananasglass med lite chokladbitar i. Men oj så fel jag hade. Ni vet den där goda ananasisen som är på pinnglassen?

Den är det små bitar av i den nya glassen. Så satans god. Så det slutade med att glassgrisen Majsan satt smått besviken i baksätet hem bara för att jag inte tog tre kulor av Ananas-Splitt i stället för Himmelsk Röra och Polka. Nu håller vi bara tummarna att de har den goda smaken att släppa denna i kyldisken i matbutiken för denna vill jag ha mer av. Och det är trots allt lite långt till Sävedalen från Alingsås för att glufsa denna nån gång i veckan i sommar. Så ska du testa en glass i sommar och du råkar gilla smaken av ananas så är denna given. Varför? För att Glass-Sommelieren sagt det.

Har du testat Triumfs Ananas-Split i kulglassform än?

Världen har verkligen blivit en ding ding värld. Förut såg vi upp på de som gjort stordåd eller var stora filmstjärnor och rockstjärnor men idag är det verkligen tvärtom. Idag är det obetydliga, ytliga influenser med blont hårsvall där inte en endaste lock ligger fel, uppklädda i de dyraste plagg och vars enda dagsuppgift är att inte bryta en nagel som startar hysteri om de mest meninglösa grejer och den stora massan av får följer snällt efter och måste självklart ha vad dom har för kanske blir man lika framgångsrik och snygg då.

För de kan ju inte ha fel. Att dom får betalt för allt som kommer ut ur deras välspacklade och injicerade läppar verkar ingen riktigt förstå. Kommer ni ihåg när alla skulle göra fetaost med körsbärstomater i ugnen? Eller den förbannade lasagnesoppan? För att inte tala om kaffeburken med blå blommor på som folk knuffade och försökte trampa ihjäl personen framför sig på ICA för att lägga vantarna på? Eller den förbannade Yoshipopcornskålen på SF-bio?

Nu är det den rosa mjölken från Arla som är på tapeten för att nån söt influenser förklarat att det är den godaste som finns och swish så flyger mjölken från hyllorna som sedan gapar tomma samtidigt som Arlas fickor blir tyngre. Fatta att folk säljer tomma rosa mjölkpaket på tradera nu? Och fatta att de finns dom som köper. En kollegas dotter har letat överallt efter mjölken och jag har inte letat överhuvudtaget för jag kunde inte bry mig mindre. Men så idag när jag var inne för att köpa en yoghurt på Hemköp så stod den där ensam i hyllan brevid.

Ett paket rosa mjölk. Och den åkte självklart ner i korgen för jag vill se vad hypen är om egentligen. Så hur smakade då den rosa mjölken? Smakade den mjölk med nyplockade jordgubbar i? Är den värd att brottas för på Willys hårda stengolv med småbarnsmammor i mysbyxor? Det blir ett nej på den frågan. Kanske är den god om du är i dagisåldern och färgämnen och socker är det godaste du vet. Vissa har sagt att den smakar jordgubbsmilkshake.

Gör den det? Nej. I allafall ingen milkshake jag smakat. Den smakar precis som det där Oboy-wannabepulvret som min mamma brukade köpa på tysklandsfärjan på 80-talet, sötsliskigt, syntetiskt och grisskär. Vanlig Oboy är då att föredra. Eller varför inte den goda mjölken precis som den är. Så sitter du där hemma och drömmer om att hitta ett mjölkpaket i färgen rosa så finns det bättre saker att trakta efter. En kall öl. Eller en påse grillchips. Listan kan göras lång.

Har du testat den vedervärdiga rosa sörjan?

Den krönte deckarkungen från Norge, Jo Nesbøs kriminalromaner har sålt i fler än 60 miljoner exemplar och fått de flesta av oss som älskar mord och elände i bokformat att sitta bänkade i soffan under läslampans dova sken och sluka sida efter sida. Men aldrig har väl en bokkaraktär och nu seriekaraktär haft ett namn som missförståtts så in förbannat i uttal. Ja, jag pratar förstås om Harry Hole. Jag som är så där tantsnuskig och inte passerat kiss & bajsåldern än har haft förjäkla roligt sen jag läste första boken och inte visste om att det norska uttalet var Harry Hoooole.

I mitt huvud har jag alltid sagt det med en amerikansk brytning som så kul blir Hairy Hole vilket fört mina tankar till ett kön som behöver en ansning och inte en försupen bad ass snut som löser brott på sitt egna vis utan tanke på regler och förordningar. Jag är ett fan av nordiska kriminal TV-serier, det ska jag inte sticka under stolen med. Jag lapar i mig danska och svenska och jag tror nog jag sett det mesta bra som finns där ute. Norskt har jag på något sätt ratat, varför vet jag inte men jag misstänker att det är för att dialekten alltid haft så svårt att övertyga mig att det är på allvar. Eller kanske bottnar det i min barndoms traumaprogram Doktor Drövels Hemlighet som min generation blev sondmatade med?

Men det är något särskilt med den dialekten som jag inbillat mig inte gifter sig vackert i action och krim.. Dom låter ju alltid så satans glada då orden sjöngs fram som en peppramsa utskriken på en skidarena. Men med Harry Hole så har de lyckats ta fram smutsen och allvaret trots dialekten som alltid för minnet till just ett skidspår och alla jäkla medaljer de alltid tar. "Heja, heja" och allt det där. Tobias Santelmann som vi tidigare sett i Exit är som klippt och skuren som antihjälten Harry och han lyckas verkligen göra honom till en man med flera lager på än en lök. Han är talförd och tystlåten på samma gång och han har en förkärlek att dränka och döva sina beskymmer i allt för mycket högprocentiga drycker som gör att han driver bort alla han håller kärt.

I jakten på en rituell seriemördare som gäckar honom måste han även försöka ta i tu med sin korrupta kollega Tom Waaler som verkar ha fingrarna med i det mesta som utspelas på de mörka bakgatorna i Oslo. Waaler spelas av ingen mindre än vår svenska brunögda hunk Joel Kinnaman som även han gör rollen perfekt för att ta fram den där narcissistiska och våldsamma sidan av Harrys nemesis. Serien är snyggt filmad och känns lite råare och hårdare än vad vi är vana vid att se från norden där allas vår Beck och Wallander stått och hållit i flaggan sen tidigare med lite mer lättsamhet.

Vi får även se fler svenska skådisar dyka upp i mindre roller så som Peter Stormare, Ellen Helinder och Simon Berger och med dom får vi känna oss lite hemma när svenska språket äntligen ljudar i TV-högtalaren som omväxling mot norskan. I 9 fartfyllda avsnitt får vi smaka på en meny av seriemördare, gängkonflikter, korruption och att ta lagen i egna händer och om jag får säga det själv så gillade jag smörgåsbordet man dukat upp på Netflix. De lyckas helt klart att skapa karaktärer som man bryr sig om och som engagerar och man vill liksom inte stänga av förän man vet hur det går för alla inblandade.

Senast levererade Netflix när de gjorde Dept. Q av Adler-Olsen till TV-serie och nu åter igen då med Jo Nesbøs Harry Hole så nu kan de se tillbaka och slå sig på bröstet av stolthet för det här är bra, riktigt bra. Så är man som jag som gillat Dept. Q, Kastanjemannen och Den Som Dräper så kommer denna att sväljas ner som en iskall öl en varm eftermiddag på balkongen. Med lätthet. Så slå dig ner, dra på dig säkerhetsbältet och gör dig beredd på att detta kommer bli en resa som heter duga i framsätet på en vit skrotig Ford Escort där du får samsas om fotutrymmet med gamla ölburkar och ciggpaket. Det är nu vi börjar hoppas och be om en andra säsong. För det behövs för jag längtar trots allt redan nu efter mer Harry. Harry Hole. Låt mig få säga det bara en gång som den jättebaby jag är. Hairy Hole. Tack och hjärtemoji och allt det där. Så vad blir då betyget från Majsan? Vad sägs om 4 av 5 handkontroller?

Vad tyckte du om serien?

Herre gud, min stolte Greymane Kliffy påminner allt för mycket om Britta Spears i hennes musikvideo "Oops! I Did It Again" sen jag färgade hans rustning. Det gick liksom inte som förväntat och allt jag kan se nu är att han i vilken minut som helst ska vända sin bakdel mot rutan och göra några tweerks i sin brandröda glansiga rustning som en gång var ack så manlig och nu mer ser ut som om han ska ta en runda på en catwalk och visa upp sina bräckliga ben som helt glömt bort bendagen. Vad tänkte jag egentligen?

Så här i efterhand känner jag mig som en typisk "tjej" som inte funderade på varför inga rustningar eller militäruniformer i världens historia varit karminröda. Men fem minuter efter min färgning inser jag att Kliffsson förvandlats till en vandrande lysande Bulls Eye. Han lyser som en fyr i mörkret, han är som ett ledljus och en fullmåne. Som om han hade en önskan att bli träffad av en pil eller två. Kanske mitt sällskap han vill bli av med eller så kanske han är trött på att folk säger att han ser ut som Britta. Han till och med dansar som henne varje gång jag trycker för snabbt på fyrkant för att plocka upp något och han i stället hoppar fram vilket typ sker varje satans minut.

Åh, ett smyckesskrin, HOPP. Fan. Åh, ett svärd, HOPP. Ska stiga upp på min häst, HOPP. Bara andra Crimson-spelare förstår nog kampen mot att inte hoppa varje gång man ska plocka upp något. Kanske är Kliffy trött på att bära runt på mer mat än en hel armé kan äta upp på två månader, eller jag menar vad Kliffy kan glufsa i sig under en bossfight. För det är typ allt jag hasar runt på i Pywel. 50 fiskgröt, 200 biffar, 30 potatisar och 7 fiskbollssoppa.

På tal om fiskbollssoppa, tror ni den är gjord på fiskfärs som formats som köttbullar eller är det riktiga fisk "bollar" i den? Har funderat på detta varje gång jag matar min Kliff med den och börjat få lite dåligt samvete. Inte nog med att jag klär honom som en primadonna, låter honom bära runt på kilovis med käk utan kundvagn och sedan så tvingar jag i honom fiskballar. Inte konstigt att han rusar rakt in i alla strider utan en tanke för liv och lem. Nä, nu måste jag färga om den där rustningen innan han blir mobbad av Yann och de andra i Howling Hill. Undrar om han gillar Miss Piggy-rosa?

Vilken färg har din rustning i Crimson?

Det är med ett uns av avund jag tittar på spelare som kan manövrera flera spel samtidigt som om de vore en DJ från den gamla goda tiden som manövrerade flera plattor samtidigt som en ADHD-unge en sen eftermiddag. Vi har flera sådana på redaktionen, grabbar som ena dagen sitter med ett fett spel och några dagar senare testar något annat en stund för att till slut hoppa tillbaka till det där djupt invecklade med tusen menyer och knappar att komma ihåg. Men inte Majsan inte, pausar jag ett spel i en vecka så återkommer jag till något som får mig att klia mig djupt i skallen och som ger mig en sådan där glasartad blick som man egentligen bara får på holken när huvudet kan vara helt blankt från stress, stora tankar och press. Nä, stryk press, pressa får man ju göra där inne på hemlighuset ibland. Jag vet, nu sitter du där och tänker att det är åldern, men det kan du bara glömma även om minnet ibland tryter. Men det har jag dock kommit fram till endast har att göra med att jag helt enkelt inte bryr mig tillräckligt om vissa saker för att lägga det på minnet.

Nej, orsaken till att jag vet att det inte har med åldern att göra är för detta är något som följt mig sedan lång tid tillbaka genom år av spelande. Konstigt nog kan jag hoppa in i spel jag körde i slutet av 80-talet och dom har jag inte det minsta svårt att komma ihåg vad jag ska trycka eller var de bästa av skatter ligger gömda. Ett av mina värsta fall av demensgaming var i det första Infamous som Sucker Punch som gav oss spel så som Sly Raccoon och Ghost of Tsushima låg bakom.

Jag hade tagit mig igenom ungefär 85 procent av spelet och hade fastnat på en boss i slutet av spelet. Gång efter gång hade jag dött så i en sådan där sur och demonstrativ handling hade jag stängt av spelet och konsolen och satt på ett annat för att lugna mina nerver och få ilskan att försvinna. I stället satte jag mig med nyutgivna Uncharted 2: Among Thieves och ni som kört det vet att det spelet släpper man inte i första taget. Infamous glömdes till slut bort och så där som åtta månader senare satte jag igång det igen och tänkte att nu så ska bossfan dö om jag bara koncentrerar mig tillräckligt hårt. Men plötsligt var det som om min handkontroll förvandlats till ett high tech rymdskepp med tusentals knappar och jag satt där liksom utan instruktionsbok.

Vad gjorde den knappen? Och den då? R3? R1? Men X då? Det finns tillfällen där den där demensen är mindre passande och vid en slutboss är det ungefär lika passande som att träffa svärmor när du är klädd som Kalle Anka första gången, alltså med framstjärten i vädret och bara en tröja på. Nä, det är en event man inte går vidare ifrån bara så där. Jag satt med den där bossen i timmar men jag lyckades inte, jag var som en blind man i ett badkar fyllt med korv. Vilken var min specialmove? Det hela slutade med att jag valde att trycka på restart game och jag började helt enkelt om hela spelet. I dagens spel har det bara blivit värre. Spel är inte längre simpla så som hoppa, rulla och krypa. Nej nu är det spelkombos och menyer som ibland kan driva en till vansinne. I ett Assassins Creed-spel hände samma sak. Jag glömde vilken knapp som man kastade med så precis när jag skulle kasta en rökgranat så visslade idioten på sin häst i stället och jag blev upptäckt där jag satt och häckade i en buske på ett allt annat än smickrande sätt.

Just nu sitter jag med Crimson Desert och jag älskar verkligen varje minut. Spelet har vuxit så otroligt och jag vill knappt lägga ner det. Men så är ju kruxet att Resident Evil Requim står och tittar på mig i min spelhylla och flörtar lite diskret med mig. "Kom och spela med mig" viskar Leon då och då. Men nej, det blir ingen spelotrohet här inte. Vare sig jag hade velat eller inte så chansas det inte. Crimson Desert har på tok för många menyer att gå vilse i och en uppsjö knappar att demensa loss i. Nej, här spelar vi ett spel i taget som en duktig tjej. Varför ens titta på en annan när ett riktigt bra spel ligger i mina händer? Nä, simultankapacitet lämnar vi över åt någon annan. Jag är trogen mitt spel tills det sura slutet.

Brukar du spela flera spel samtidigt?