Det går inte att hymla med hur formgivande Spielberg faktiskt varit för mig och min filmsmak. Herregud, han har trots allt skapat några av historiens mest älskade och bästa rullar, och är tillika källan för uttrycket Blockbuster. Jurassic Park, Jaws, Raiders of the Lost Ark, Schindler's List, Saving Private Ryan... listan är nästan löjligt lång, och även om han emellanåt snubblat så har det ofta funnits något att uppskatta även i hans mer brokiga verk.

Disclosure Day däremot, den var ett svårare piller att svälja och när eftertexterna rullade funderade jag seriöst på om det faktiskt inte är hans sämsta film hittills. Med ganska god marginal. 

Och jag är lika förbannad som besviken över det. För jag var ganska pepp på att se den. Marknadsföringen som till stor del höljde mycket av filmen i dunkel var väldigt effektiv. Men såhär i efterhand blir det också tydligt att det faktiskt inte fanns värst mycket att dölja. Disclosure Day är nämligen skrämmande tom.

Det märkliga är att filmen på pappret borde vara precis min typ av science fiction. Filmen jonglerar med stora, tunga frågor om mänsklighetens plats i universum, sanning och konsekvens. Den siktar helt enkelt högt, ungefär som Contact eller Arrival.

Problemet? Disclosure Day verkar mest förälska sig i sina egna idéer utan att egentligen göra någonting med dem. Filmen bygger upp mysterium och antyder om världsomvälvande avslöjanden, men när eftertexterna rullar känns det mest som att Spielberg fått slut på idéerna och beslutade sig för att låta biobesökarna dra sina egna slutsatser. 

Förstår mig rätt nu. Jag har inget emot öppna slut, men det finns en enorm skillnad mellan att lämna utrymme för tolkning och att helt enkelt inte leverera några riktiga svar alls. För med Disclosure Day verkar det snarare som att Spielberg helt förväxlat oklarhet med djup.

Börjar vi sedan blicka ännu djupare så blir problemen både fler och större. Vad sägs exempelvis om några av de mest inkompetenta och lealösa antagonisterna på år och dag, som uppenbarligen ska upplevas som hotfulla men snarare framstår som förvuxna amatörer.

Här snackar vi om proffs som ständigt missbedömer situationen, fattar komiskt usla beslut och låter sig luras gång på gång. Man bara sitter och skakar på huvudet och många scener förvandlas till ren och skär komik. Det är nästan fascinerande hur fel det blir. 

Något som också chockade mig var effekterna. Spielberg är trots allt en filmskapare vars namn brukar förknippas med just teknisk perfektion. Men CGI-effekterna här såg märkligt billiga ut. Syntetiskt, plastigt och viktlöst, för att inte tala om flera miljöer som påminde mer om ett TV-spel än en sekvens från en av filmvärldens mest hyllade regissörer. Det är extra märkligt eftersom Spielberg historiskt alltid varit en mästare på att få även de mest fantastiska ögonblicken att kännas fysiska och verkliga. Här sker raka motsatsen. 

Kanske är det just därför Disclosure Day känns så förvirrat fel.

Fine om filmen hade producerats av en anonym Netflix-regissör, då hade den på sin höjd blivit ännu en axelryckning. Men Spielberg? Det är ändå ett namn jag förknippar med fingertoppskänsla, berättarglädje, spänning och den där nästan magiska förmågan att göra det omöjliga möjligt. 

Disclosure Day är som ett svart hål, helt tomt och utan ljus. Här finns ingenting att greppa tag om och istället har vi en film som jagar stora idéer men glömmer att berätta en engagerande historia. En film med märkliga luckor i manuset, några av de märkligaste skurkar jag sett på länge och effekter som stundtals känns flera år efter sin tid. 

Jag lät bli att skriva igår kväll då känslorna var för råa. Men nu, med lite distans och eftertanke så är jag säker. Där finns ingen annan Spielberg-film som gjort mig lika besviken som Disclosure Day, och det säger väl det mesta.

Vad tyckte du om Disclosure Day?

Jag inhandlar alla mina spel digitalt sedan nästan tio år tillbaka, och har sedan länge gjort mig av med min en gång ansenliga samling av skivor i fodral. Både när det kommer till film, musik och spel. Anledningen är antagligen densamma som för många av er andra. Det är bekvämt och valfriheten likväl som tillgängligheten har i all ärlighet aldrig varit bättre. Fler filmer än vi någonsin kunnat drömma om och nog med spel för att underhålla en under flera livstider. 

Men trots detta, och min direkta aversion mot prylar och pinaler i allsköns former, så anser jag att Sony just nu begår ett kritiskt misstag genom att ta död på de fysiska spelen till Playstation. 

Och du kanske tänker. “Du köper ju allt digitalt, varför bryr du dig?”

Svaret är ganska enkelt: för att ett alternativ som försvinner sällan ersätts med något bättre för konsumenten. Ett slutet ekosystem som Playstation, Xbox eller Nintendo innebär att respektive konsoltillverkare helt dikterar priserna på spelen.

Ta bara den nu sex år gamla Demon’s Souls till Playstation 5. Sugen på att lira det? Grattis, då kan det bli ditt för 900 spänn digitalt på Playstation Store. Alternativt så fyndar du det nytt på skiva i butik för 370 kronor eller ännu billigare om du söker dig till andrahandsmarknaden. Det är en enorm prisskillnad för exakt samma spel. 

Och nej, jag tror inte att framtiden går att stoppa. Digital distribution kommer att ta över om inte något mirakulöst sker. För många – mig själv inkluderad – är det redan det naturliga sättet att köpa spel. Men det betyder inte att den fysiska skivan blivit värdelös eller inte fyller något syfte. Nej, jag kommer antagligen aldrig köpa ett fysiskt spel igen så länge jag lever, men jag önskar ändå att möjligheten kommer att finnas kvar. För valmöjligheter spelar roll.

Då var det alltså dags igen för lite stök, krök, sill och grill, men inte minst groddans runt den där nedrans stången. Ja, kanske till och med ett knippe jordgubbar med vaniljglass om man så vill. På sätt och vis är Midsommar Sveriges egen lilla fantasy-högtid, där allting är tänkt att kännas lite trollskt och magiskt. Komplett med sagoväsen och barfota äventyr i det gröna. 

För egen del är midsommar något jag främst associerar med glada barndomsminnen. Firande med farmor, farfar, familj och släkt i Småland under somriga förhållanden. Mygg, mat och djupa skogar som ruvade på äventyr. Det var lika delar Emil i Lönneberga som Ronja Rövardotter när man sprang runt med kusinerna mellan stenrösen och björkar, vilt fäktande med pinnar till våra föräldrars fasa. 

Så även om jag nu är markant mycket äldre så finns lite av den där känslan kvar djupt inom en, och kanske är det just därför som midsommar trots allt fortfarande känns så speciellt. I år blir det dock väldigt lugnt. På sin höjd lite trivsamt brädspelande med nära och kära, och ja, mat med självfallet. Men kröken skippar jag nog, orkar ta mig tusan inte med någon bakfylla i "gubbålder".

Avslutningsvis tänkte jag komma med lite musikaliskt tips till alla er som vill maxa sommarkänslan. Och ja, det är återigen Tommy Johansson som är på tapeten med "Epic Summer", min sjönsjungande man-crush vars covers alltid är proppfulla av härlig energi och glädje. Det är musik som passar minst lika bra till grillen som till bilresan mot sommarstugan, båtturen, jordgubbstårtan eller de sena timmarna på kvällen.

Så glad jävla midsommar alla underbara människor. Njut av helgen, proppa er fulla av jordgubbar, sill och annat gött.

Vad hittar du på under midsommarhelgen?

Då var det dags igen att se om Twin Peaks, världens i särklass bästa TV-serie. Något som blivit lite av en tradition i samband med sommarens inträde och ett sätt att varva ner och få semester-feeling. Nu råkar det visserligen vara ganska långt ifrån semester för min del, och i skrivande stund är det snarare min älskade kollega Mäki som njuter av lite välförtjänt chillax.

Jag var inte en av dem som hade nöjet av att se serien på tiden det begav sig, och när seriens först sändes på SVT under tidiga 90-talet så var jag helt enkelt aningen för ung för att ha något intresse för den. Som sjuåring var det väl snarare Disneydags och Fångarna på fortet som tilltalade. Inte mordutredningar med märkliga karaktärer. 

Nej, istället var jag ganska sen till festen och det var först långt senare jag glodde igenom serien, ungefär i samband med att DVD-boxen släpptes vill jag minnas. 

Men känslan var för mig ungefär densamma som för många andra. Än idag kan jag uppleva det, speciellt med den allra första episoden. Det där märkliga lugnet och hur handlingen med relativt små medel slår klorna i en redan efter bara de där första 80 minuterna. Hur kan ens en mordutredning vara så här.. mysig?

Ja, i varje fall om man blundar för all existentiell ångest, övernaturliga inslag och de märkliga invånarna i Twin Peaks. Ett bestialiskt pussel och som serie är det ett under att den egentligen fungerar. Men från Badalamentis förtrollande musik till det obehagliga mörkret, tillsammans med kaffedrickandet och den kanske mest olustiga skurken någonsin på TV, så vävs allt samman till något smått makalöst.

Om möjligt så är serien än bättre idag, och i ett landskap där allt till synes måste ske i ett rasande tempo så sticker Twin Peaks ut med sitt makliga tempo, sitt långsamma och lugna kameraarbete och otroliga samling av karaktärer. David Lynch och Mark Frost skapade verkligen något som fortfarande känns fullständigt unikt, trots att otaliga serier i efterhand försökt kopiera samma recept. 

Twin Peaks är en av de där serierna som påminner mig om en tid då tv fortfarande kändes lite magisk och där serier inte detaljstuderades på atomnivå av tiotusentals Reddit-användare. Och kanske är det också en av anledningarna till att det känns så trevligt att göra ett återbesök i staden varje år. 

För i en tid där innehåll konsumeras som snabbmat, och sen lika snabbt glöms bort, så representerar Twin Peaks den totala motsatsen. Något man kan luta sig lugnt tillbaka och njuta av, som en varm kopp kaffe.

Och ja, kaffet är fortfarande förbannat gott.

Älskar du också Twin Peaks?

Jag försöker verkligen att hålla förväntningarna på en rimlig nivå inför varje ny spelpresentation. Oberoende av om det rör sig om Sony, Microsoft eller Nintendo. Tiden då Miyamoto studsade ut på scenen, svingande ett Master Sword medan rökmaskiner och strålkastare spelar upp dramatiken är liksom sedan länge över. 

Men trots detta lyckades Nintendo ändå göra mig besviken i år. För i all ärlighet. Deras presentation idag hade lika gärna kunnat vara ett nyhetsbrev - eller som japanerna själva hade föredragit - ett fax. 

Var är mitt F-Zero? Eller ett nytt 3D-Mario? Dagens Nintendo Direct gav mig absolut ingenting av det och istället var det som att sitta bänkad framför en trött kostymnisse som tillsammans med sin PowerPoint-presentation försökte göra sig lustig över saker. Det var inte dåligt. Det var nästan värre än så.

Det var tråkigt.

Nintendo brukar vara mästare på att överraska men detta fick mig nästan att genuint oroa mig över Switch 2 och dess framtid. Efter några ganska framtunga månader med Donkey Kong och Mario Kart så har de där genuina kioskvältarna lyst i sin frånvaro.

Remasters av Ocarina of Time eller Star Fox räcker liksom inte. Ge mig något nytt Nintendo. Något som inte är skåpmat pepprat med allroundkrydda.

Herregud, jag älskar nostalgi. Antagligen mer än vad som egentligen är hälsosamt men nu får det faktiskt räcka. Var är nästa coola grej som får oss kollektivt att vråla av spänning? Detta kändes märkligt försiktigt och jag har svårt att förstå hur detta är samma företag som gav oss Mario Galaxy, Breath of the Wild och mycket annat.

Må hända att jag får äta upp allt detta om några månader, jag till och med hoppas det, men i skrivande stund så är det svårt att inte vara besviken och ifrågasätta situationen. Det känns helt enkelt som att Nintendo lever lite väl mycket på gårdagens triumfer snarare än morgondagens idéer och det klär dem illa.

Vad tyckte du om Nintendos presentation?