Det sägs att originalet alltid är bäst, men så är det ju inte. I alla fall inte inom musiken. Här är en lista med covers, livelåtar, remixer och nyinspelningar som alla är bättre än originalet!

<bild>

Jag är väldigt fascinerad av covers som är ännu bättre än originalet. Det här är en av mina mest inspirerande listor, en av de listor som jag är mest nöjd med. För det är ju en lista som har någonting att säga också. Att först inte nödvändigtvis är bäst. Att vara bäst är att vara bäst. Och att alla förtjänar en andra chans, för det är kanske den andra chansen som blir en klassiker.

Tipsa gärna om låtar som platsar här också! För här har jag ju garanterat missat saker...

Ibland vill man bara ha mer. Många Spotify-listor bygger på en idé – En lista med enbart låtar om skor! – De bästa albumen från 1984! – En lista med de längsta hårdrockslåtarna! Men sedan har vi de där listorna som bygger på ren girighet, att man helt enkelt vill ha mer...

Two Playlists To Rule Them All är förstås en uppföljare till min lista One Playlist To Rule Them All – listan som ville vara den bästa spellistan någon genom att bjuda på 150 av de allra bästa låtarna någonsin. Uppföljaren kom till på ett väldigt organiskt sätt – varje gång jag lyssnade klart på One Playlist To Rule Them All ville jag helt enkelt ha mera, och till sist insåg jag (även om det möjligen var en dum idé) att jag måste göra en lista till.

<bild>

Så här har vi alltså en lista med ytterligare 250 artister och ytterligare 250 fantastiska låtar. Om den första listan var fylld av 100/100-låtar får vi här istället 98-99/100-låtarna. Vi har ju alla olika musiksmak så några kanske till och med tycker att den här listan är bättre än den förra. 

Och vi har alla varit i den situationen när vi velat ha lite mera grädde på tårtan, och ibland vill vi inte ens ha någon tårta utan bara grädde. Och här blir girigheten belönad med väldigt mycket grädde på en och samma gång...

Ja, nyligen passerade jag 400 spelade timmar i My Time At Portia och nu har jag passerat 200 timmar i uppföljaren My Time At Sandrock. Efter att ha klarat spelet på 173 timmar på Xbox Series X har jag nu spelat 16 timmar på PC, och har således passerat 200 timmar. Ja, nej, jag får inte heller den matematiken att gå ihop, men vi får anta att Microsoft på något sätt har räknat ihop rätt totalsumma här.

Jag har länge fungerat på att spela spelet en andra gång, på PC den här gången, men andra spel – inklusive den ovan nämnda tredje genomspelning av My Time At Portia – har kommit emellan. Men så upptäckte jag en dag att jag faktiskt äger spelet till PC, för det är en sådant där Play Anywhere-spel. När jag kickstartade My Time At Sandrock valde jag det till Xbox, och nu får jag alltså spela det till PC också. Najs.

<bild>

Spelet är naturligtvis hur fint som helst till PC och de buggar som plågade spelet, när jag spelade det vid spelsläppet till Xbox, är än så länge puts väck borta. Och med tanke på att det går så rackarns snabbt att ladda in spelet, saknar man inte Quick Resume särskilt mycket. 

Tanken den var mest att jag skulle ”kolla hur det såg ut” på min PC, vilket betyder ”fullständigt fastna i spelet” förstås. My Time At Sandrock är inte på långa vägar lika bra som My Time At Portia. Det är för mycket story och för mycket självspelande piano. Redan Portia var ett stort steg bort från hur ”bondegenren” brukade fungera, och Sandrock är ytterligare ett par steg bort – och man kom lite vilse den här gången. I vanliga fall är det bra när man gör spel lättare att spela, men här blir allt så mycket lättare att spela att det inte finns knappt någon utmaning alls till sist. Och många av de lite bökiga, men kärleksfulla, inslagen på gården är borta. Det blev för mycket actionfilm och för lite trivsamt spelande den här gången.

My Time At Sandrock är dock fortfarande ett fantastiskt spel, om man bara har klart för sig att det är story och action-äventyr som gäller den här gången, snarare än skönt häng, förvirring på gården och påta i myllan. Och med tanke på att My Time At Portia är historiens bästa spel så gör det faktum att My Time At Sandrock nästan kommer upp dess nivåer Sandrock till ett underbart spel. Men, ja, har du inte spelat något av dem, spela Portia först. Det tar bara lite drygt 150 timmar innan du kan gå vidare till Sandrock.

Håll i hatten nu. Efter två Spotify-listor med de bästa låtarna på svenska språket och två listor med de bästa låtarna på engelska så kommer här en lista med de bästa låtarna med svenska artister som sjunger på engelska.

Schweden Schweden English Edition är den första Spotify-lista som jag satte ihop som var en request. Själv är jag mest intresserad av svenska artister som sjunger på svenska och brittiska och amerikanska artister som sjunger på engelska, (och japanska artister som sjunger på japanska, och franska artister som sjunger på franska), men jag har en internetkompis som är väldigt inne på svenska artister som sjunger på engelska, så han bad mig att sätta ihop den här listan. Så, ja, varför inte?

<bild>

Så det här är alltså en slags oplanerad uppföljare till min lista Schweden Schweden, med enbart svenska artister som sjunger på engelska den här gången. Högst en låt per artist, men ingen kronologisk ordning den här gången. De goda nyheterna är att alla låtarna på listan är fantastiska och vissa är kanske lite oväntade val. De dåliga nyheterna är att jag knappt har uppdaterat listan sedan jag satte ihop den.

Dessutom har jag sedan dess skapat en ny variant på samma tema, eller remake, eller vad man nu ska kalla det, som heter Swedish Rockers, som är en mycket bättre lista. Där fokuserar jag visserligen på svenska artister som rockar hårt på engelska, men det blev ärligt talat en mycket roligare lista. Och lite mer aktuell dessutom, även jag insett att den nog förtjänar en rejäl uppdatering med ett gäng nya låtar...

Så tipsa mig gärna om låtar som jag har missat, till… Ja, till båda listorna, antar jag…

Jag är inget Harry Potter-fan. Eller jag älskar den fjärde boken av någon anledning; tycker det är jättekul med den där fåniga tävlingen och det blir betydligt mer liv och rörelse i alltihopa när kärleksintrigerna kommer igång på skolan. Jag älskar också den mörka stämningen och ”deckargåtan” i de två sista böckerna. Men det är inte så att jag har några Harry Potter-relaterade samlarprylar i hyllan direkt – vilket är en rätt avslöjande faktor när det gäller mig.

Däremot är jag ett fan av Avalanches tidigare spel Toy Story 3: The Video Game och Disney Infinity (som jag borde spela mycket mer av), så jag hade ändå stora förhoppningar på Hogwarts Legacy. Jag är också snål av mig när de kommer till TV-spel så jag väntade två år med att köpa spelet, tills jag kunde köpa det för en hundralapp. Det känns som man gjort ett bättre köp då, speciellt om spelet inte visar sig vara något för mig.

<bild>

Där behövde jag dock inte vara orolig, för det var länge sedan jag spelade ett spel som levererar precis allt som jag är ute efter i ett och samma spel. För det första visste jag inte att man får skapa sin egen karaktär i spelet. Redan där blev spelet 2.5x mer intressant! Jag trodde att jag skulle vara tvungen att spela med någon färdig, generisk och ointressant kille (någon rätt lik Harry Potter alltså), men istället fick jag skapa en smug-looking brutta, och jag blir glad varje gång jag ser henne i bild. Hon ser nämligen alltid så överlägsen ut av sig innan hon låtsas vara vänlig mot allt och alla i replikskiftena.

Hogwarts må vara en hyfsat tråkig plats i böckerna – det är aldrig så där uråldrigt, magiskt och kaotiskt spännande som man önskar att en trollkarlsskola ska vara – men oj, så bra det funderar som spelvärld! Och det är också härligt med ett spel där kartan och menyerna passar in i allt det andra och har en vettig förklaring. Vilket även gäller träningsuppdragen och spelmekaniken. Överhuvudtaget sitter allting i spelet ihop med vartannat på ett föredömligt sätt.

Innan jag började spelade hoppades jag framför allt på massor av ”uråldrig arkitektur”-porr och ”lummiga ruiner”-extravaganza och där har spelet redan levererat så det står härliga till. Ja, jag har bara spelet fem timmar ännu, så jag kan inte svara för hela spelet, men redan har Hogwarts Legacy underhållit mig mer än de flesta spel gör under hela sin speltid. Ljuvlig grafik, välskrivet manus, sköna skådespelare, galet påkostat, följsamma strider och utmärkt kontroll… och jag har redan fått flörta med en handsome Slytherin-kille! Awesome liksom. Själv försökte jag hamna i Ravenclaw, men jag råkade hamna i Hufflepuff istället. Ja, jag har lite dålig koll på trollkarlsvärlden helt enkelt.