Vid det här laget har ni förhoppningsvis läst Martins eminenta recension av Yoshi and the Mysterious Book, vilket hade premiär strax innan helgen. Själv kom jag igång med mitt äventyr under söndagen och har alltså spelat betydligt mindre än honom, men ville ändå delge mina intryck.

Och de är att detta är bland det mysigaste jag har spelat på länge. Banorna verkar generellt små men är i gengäld nedlusade med hemligheter och varenda en har någon ny funktion att utforska. Det gör att det hela tiden känns varierat och mängden hemligheter gör att jag kontinuerligt kommer tillbaka till redan avklarade banor för att hitta fler (att kunna köpa ledtrådar för insamlade stålars är ett genidrag).

Dessutom vill jag slå ett slag för den makalöst mysiga designen. Det är en fröjd att bara titta på allt. Det känns handtecknat och stop motion-animerat, och det närmsta vi kommer en världskarta är vackert tecknade sidor i den bok som ligger till grund för spelets story.

Ska jag gnälla lite så tycker jag berättandet är lite för långsamt ibland. Nintendo behöver inte fler varelser som kommunicerar med påhittade språk eller skrikiga utrop. Den här biten hade gärna fått rappats på lite.

I övrigt så ska jag fortsätta under måndagen, men jag är spontant väldigt positiv och det känns som att jag kommer skriva under på ett betyg i samma härad som Martins.

<bild>

En kandidat till årets design?

Så gick den mål till slut. The Boys startade 2019 och år 2026 gick de i mål efter fem säsonger. Jag har ju tidigare bloggat om att jag var nöjd med de första avsnitten av säsong fem, men jag har också varit tydlig med att jag verkligen inte gillade den fjärde säsongen. Den är så dålig att den liksom The Matrix-uppföljarna skadat den övergripande magin som jag ändå tycker serien hade - och nu varnar jag återigen: SPOILERS!

Att göra alla nöjda med en sådan här serie är naturligtvis omöjligt, men eftersom femman börjat så bra, hade jag ändå vissa förhoppningar. Och... det hade jag fog för, men bara till viss del. Efter det sjunde avsnittet fanns så många lösa trådar att jag anade att det skulle gå lite för fort i episod åtta - och så blev det. Om du har sett det vet du nu att det virus de jobbat på i flera säsonger (inklusive Gen V) i slutändan inte gick att använda. Istället fick en mindre karaktär, Kimiko, påbörja en ny resa bara några avsnitt från slutet.

Det gavs därmed inte särskilt mycket utrymme för utveckling av henne, och vips kunde hon trolla bort andra "Supes" egenskaper och förvandlade Homelander till en ynkling. Men bara i någon minut, sedan var han död. Och det kändes lite antiklimax. Det gick helt enkelt för snabbt och lätt. Säsongen borde ha varit betydligt bättre disponerad, och nog hade man vetlat se Homelander utan krafter i mer än en minut eller två?

Sedan tycker jag fortfarande att Sage är den sämst skrivna karaktären i hela serien. Hon har haft en central roll som världens smartaste individ men inte fattat en grej. När hon på slutet tappade sin hyperintelligens var det förmodligen inte bara jag som inte märkte något skillnad. 

Men nog gnölat. Det blev ändå sammantaget lyckat. Storyn gick i mål på ett bra sätt, karaktärer föll faktiskt ifrån och slutet kändes som en potentiell början på något annat - precis som sig bör i en serie baserad på en serietidning.

Lite bättre manus och disponering av händelserna hade lyft allt mer, och nog hade det varit kul med någon sista chockerande scen att minnas (Gen V har varit bra på detta), och det jag framför allt kommer ta med mig är Billy Butchers ljuvliga Spice Girls-utläggning.

<bild>

Så, med detta sagt, vad tyckte du om The Boys-avslutningen, och kommer du följa framtida spinoffs?

Som du kanske minns startade jag ett fondsparande när den nuvarande generationen inleddes med ett mycket tydligt mål, nämligen att köpa en helt ny konsol på releasedagen för halva priset. Och det skulle specifikt vara en Playstation 6 eller Xbox Next (som vi nu vet har arbetsnamnet Helix). Jag räknade då med en sju år lång generation och skulle bara spara en 50-lapp i månaden under hela denna generation. Ett belopp så långt att till och med studenter borde ha råd.

För att göra det riktigt enkelt valde jag en bred fond av precis det slag bankerna själva gärna tipsar om. Det här brukar alltid leda till missförstånd från läsare som tycker jag att borde ha satt in hela summan direkt, ha valt en bättre fond eller varit mer aktiv - och missar då direkt vad jag vill göra, nämligen att visa att alla utan förkunskaper kan lyckas med fondköp.

Fonden jag valde för experimentet var SEB Global Indexnära och sedan Playstation 5 och Xbox Series S/X släpptes har jag oförtrutet stoppat in 50 kronor per månad (tekniskt sett 100 kronor varannan månad eftersom min bank inte tillåter så små belopp). Det har gjort att jag idag ligger på 5043 kronor, en ökning med drygt 48% på 3400 kronor.

Sedan jag startade detta har dock världen förändrats en del. Efter pandemin kom tokinflationen och gjorde våra pengar mindre värda, Ryssland bedriver ett helt vansinnigt krig, det skakar rejält på andra håll med och tullar är det nya svarta. Börsen har rört sig som en flipperkula, men genom att spara regelbundet har jag köpt i både med- och motgång och sluppit förlita mig på tur. För bara ett år sedan var den endast 12% plus, vilket visar hur viktigt det är att inte tappa suget i motgång.

Att få dina pengar att öka med 48% är alltså något även du kan göra med lätthet.

Så kommer jag klara mitt mål? Det återstår att se. När jag startade detta år 2020 var pengarna mer värda och det var ingen RAM-kris. Jag trodde då att en ny konsol skulle kostar drygt 6000 kronor. Idag tror jag att närmare 10 000 är mer realistiskt. Och det finns tecken som tyder på att Playstation 6 och Xbox Helix kommer nästa år. Släpps konsolerna som vanligt under hösten hinner jag sätta av ungefär 800-900 kronor till, och sedan har vi ränta-på-ränta som förhoppningsvis kan ge en bra skjuts.

Men... förmodligen kommer pengarna inte riktigt räcka till på releasen. Det kommer troligen hamna någonstans runt 7000 kronor. En riktigt bra grundplåt och utan inflationen och RAM-eländet hade jag nog varit hemma. Och vill jag köpa en Switch 2 så räcker det till både konsol, spel och handkontroll - för vilket jag isåfall betalat drygt 4000 kronor.

Vi får se var vi landar nästa år, men jag tror jag gör så att jag helt enkelt fortsätter mitt sparande så får vi se hur det ser ut och hur lång tid det tar att komma upp i beloppet en Playstation 6 eller Xbox Helix kostar. Förmodligen kommer jag ha råd kanske ett år efter releasen och köper den då för under halva priset mot för vad den egentligen skulle ha kostat om jag slantat upp allt direkt. Nu har jag istället lagt en helt obetydlig skitsumma under lång tid och låtit börsen göra resten. En bra påminnelse om hur viktigt, effektivt och smart det är att spara regelbundet.

<bild>

Det ser ut som att jag kommer kunna köpa en Playstation 6 eller Xbox Helix för under halva priset, men det lär ske ett år efter releasen om de kommer 2027.

Det är endast ett par få gånger under mitt liv som ett spel imponerat så våldsamt mycket på mig att intrycken nästan överväldigade mig och skapade outplånliga minnen. Shenmue var ett sådant. Det var inte perfekt, men en otrolig upplevelse. Jag var mitt inne i manga/animé-träsket och att få vandra runt i Yokosuka kändes surrealistiskt och flera gånger så snubblade jag över något litet, ultrajapanskt som inte fyllde något syfte annat än att det gav atmosfär.

Ett sådant exempel var när jag på en obskyr bakgård någonstans hittade en grupp tjuvrökande japanska ungdomar. Det tillförde inget spelmässigt, men de var där, pratade och hade en gemytlig stund. Det kändes som att ett autentiskt Japan fanns i mitt vardagsrum och att jag upplevde något unikt (bara fyra år tidigare var Super Nintendo det kraftfullaste stora formatet).

Även om paralleller i övrigt saknas mellan Ryo Hazukis mysigt vemodiga äventyr och en öppen arkadräcer som Forza Horizon 6, så lyckas faktiskt sistnämnda ypperligt med att förmedla de där små ögonblicken av autencitet, där spelet blir verklighet och jag är dess beskådare. Utöver det jag hittar själv, så gillar jag flitigt folks poster på bland annat Threads, vilket gör att algoritmerna tolkar det som att detta jag vill se - och det har de ju rätt i.

Nu sysselsätter jag mig framför allt med att hitta dessa udda platser som gör spelvärlden så otroligt levande just genom att de inte fyller någon funktion, och jag kan inte nog säga hur magiskt jag tycker detta spel är.

<bild>

De mest obetydliga platserna är de mest spännande.

Om du flitigt läser min blogg vet du säkert att jag är barnsligt förtjust i WarioWare, i synnerhet de äldsta spelen. I de nyare handlar det oftast om att få in så många nya Nintendo-funktioner som möjligt, trots att de sällan lämpar sig för hyperintuitiva minispel och snarast krånglar till saker.

Ett spel som verkligen definierar mig som gamer är Gamecube-titeln Warioware, Inc.: Mega Party Game$! till Gamecube, en seriös kandidat till att vara det lokala multiplayerspel jag haft mest kul med (ett spel som definierar mig som person, rent av). I väntan på att det ska släppas till Switch Online + Expansion Pack, noterar jag nu att Nintendo just utannonserat Pictonico.

Och när jag kollar på trailern slår det mig... det här måste vara en skapelse av WarioWare-teamet. Allt från de banalt underhållande minispelen till den lätt burleska presentationen bara skriker ju WarioWare. Tidigare i år lämnade seriens skapare, Goro Abe, Nintendo för att istället arbeta som professor i Osaka. Och det här måste vara vad resterna av hans team skapat.

Om detta betyder slutet för WarioWare ska jag låta vara osagt och mobilspel lockar mig sällan, men förhoppningsvis blir det en succé så Nintendo kan återvända till serien igen, gärna ända till grunderna innan de krånglade till allt och själva bidrog till att luften gick ur den.

<bild>

Är detta WarioWare i ny kostym (med mikrotransaktioner)?