Glömde ju säga att min semester startade under måndagen. Som vanligt siktar jag på någon tur till fjälls, men även en kortare resa söderöver där jag bland annat ska på Gekås - något jag alltid tycker är lika kul. Dessutom har jag senaste åren blivit allt mer sugen på att se det som finns i närområdet, där Jämtland erbjuder väldigt mycket intressant, med bland annat vattenfall och hällristningar på schemat.

Dessutom tänkte jag ta tillfället i akta att spela igenom väl valda delar av min orimligt snabbt växande backlogg, med fokus på Switch 2 tack vare mobiliteten - och förstås grilla massor. 

Räkna med mindre bloggaktivitet från mig med andra ord, ha en trevlig sommar med er.

<bild>

Just bada lär det inte bli sådär våldsamt mycket av, men chilla tänker jag göra ändå.

Som ni kanske minns bloggade jag härom dagen om att Stephen Colbert blir den sista programledaren för The Late Show, något jag tycker är trist, med tanke på hur mycket jag ändå tycker om amerikanska talk shows. Då landade jag bland annat i denna slutsats om dagens talk show-värld:

"Precis som Jimmy Kimmel är det i väldigt, väldigt stor omfattning politik som gäller där de tydligt tagit ställning till förmån för demokraterna. Det kan man tycka vad man vill om, men tar man så tydligt ställning så betyder det också att färre gäster med motsatta åsikter..."

Och jag noterar nu att jag får medhåll - av Jay Leno. I en ny intervju säger han bland annat att dagens värdar väljer att bara roa ena halvan av publiken:

"Well, why shoot for just half an audience all the time? You know, why not try to get the whole [audience]. 

I mean, I like to bring people into the big picture. I don't understand why you would alienate one particular group, you know, or just don't do it at all. I'm not saying you have to throw your support or whatever, but just do what's funny."

Jag tror det här är en stor del av sanningen bakom nedläggningen och krisen för så kallad Late Night TV, men även mycket annat också. Allt ska vara polariserat idag, och bara en sida kan ha rätt - och den sidan har rätt jämt, oavsett hur verkligheten ser ut. En trist och onödig utveckling som splittrar och jag tycker båda sidor av det politiska spektrumet är skyldiga till.

<bild>

Jay Leno var som bekant värd för The Tonight Show före Jimmy Fallon (bild från NBC).

Wrestling har ju såklart aldrig varit jättestort i Sverige, men när kabel-TV slog igenom sent 80-tal och under första halvan av 90-talet, så fanns ändå en publik. WWF (som WWE hette då) gick att följa på bland annat Sky Channel och även svenska kanaler startade egna wrestling-program (många av oss minns nog Bruno och Hoa-Hoa?). 

Dessutom gick det att köpa samlarkort, wrestling-leksaker och wrestling-tidningar - och spelen var rätt stora. Inget med wrestling var dock lika stort som Hulk Hogan. I princip alla visste vem han var, alla vet än idag vem det är. Eller kanske snarare var. 

För jag hade det tveksamma nöjet att under torsdagseftermiddagen rapportera att han tyvärr dött. För mig är det enormt trist. Hogan var min barndomshjälte och hans ord om att “Train, say your prayers, and eat your vitamins” är något jag för alltid kommer minnas, liksom hans underbara promos.

Jag har har hans autentiska autograf i flera upplagor här hemma, flera tishar, en signerad tavla på väggen och så hade jag ju förmånen att träffa honom för elva år sedan. Man ska aldrig träffa sina hjältar, heter det ju, men jag är inte en person som blir starstruck särskilt lätt - utom just där och då. Prata med en livs levande Hulk Hogan, barnet i mig kunde knappt tro att det var på riktigt.

Intervjun blev för jävla kass, och min gode vän och franske kollega kunde knappt fota för att han skakade så mycket av Hogans blotta närvaro. Men jag minns en av frågorna. Det var nämligen dags för Survivor Series (traditionellt fyra mot fyra i löst sammansatta lag). Jag frågade vilka han ville ha med sig i ett drömlag - varpå han svarade Andre the Giant, "Macho Man" Randy Savage och Ultimate Warrior.

De båda första hade dött sedan en längre tid, men Ultimate Warrior hade även han dött ganska nyligen. Hogan drömde alltså om att få brottas med före detta döda kollegor. Det kändes... mänskligt och en smula ledsamt. Som att han var en kvarleva från en annan era - vilket han väl också var.

Nu har han dock som sagt lagt wrestling-skorna och bandanan på hyllan, och jag är evigt tacksam för alla fina stunder framför TV:n med legendariska wrestling-matcher där jag skrikit som en galning. Och även om människan bakom Hogan haft sina problem, i synnerhet på senare år, så fortsätter ikonen Hulk Hogan vara en hjälte för mig. 

Han sade alltid att "Hulkamania will live forever" - och jag tror faktiskt att han har rätt. Det kommer Hulkamania göra. Stort tack för alla fina minnen - och nu ber jag liemannen att ta det lite piano ett tag, efter Ozzy tidigare i veckan så måste vi få behålla våra legender nu.

<bild>

Om du tycker den drygt två meter långe Hogans näve ser ut att ha samma storlek som mitt kranium - så är det för att det förhöll sig på precis det sättet. Och att besöka hans butik i Florida är en höjdare.

Som du säkert sett recenserade jag Super Mario Party Jamboree: Nintendo Switch 2 Edition + Jamboree TV tidigare under onsdagen. Den uppgraderade versionen av Super Mario Party Jamboree till Switch 2. Men där tidigare uppgraderingar erbjudit betydande fördelar kring grafik, var det i princip inget sådant här.

Istället för att utöka det som är stomme i Mario Party (och så alltid har varit) - minispel och spelplaner - satsade Nintendo på en ny presentation och nya spelsätt. Ska man koka ner det så har Nintendo gjort så det krävs att du köper en kamera för att få full nytta av spelet.

Vår fenomenale medarbetare Patrik Severin kommenterade det såhär:

"Jag förstår egentligen inte varför Nintendo inte utökar detta med fler spelplaner, minispel, (HDR för Switch 2), öppnar möjligheten till fler bildrutor per sekund (om möjligt) och eventuellt nya karaktärer. Nästan alla deras sidospel hade kunnat fungera med upplägget som Mario Kart 8 fick. Golf, Tennis, Mario Party you name it. De är som upplagda för att erbjuda mer av det spelarna ändå önskar. Speciellt med tanke på hur många av de nyare spelen är relativt innehållsfattiga numera. Ett säsongspass eller expansionsmaterial för detta hade säkert kunnat dubblera mängden spelplaner över ett antal år innan nästa titel kommer ut."

Och... jag har sällan sett något mer huvudet på spiken. Detta är ju exakt vad folk efterfrågar. Mario Party-spelen har alltid sålt bra i i stora drag sett likadana ut. Folk vill generellt inte ha några nya inslag, bara mer innehåll. Spelet är ju bokstavligt talat som gjort för DLC. Bygg ut gradvis och vi har en titel som håller för alltid.

Tyvärr gör Nintendos agerande här mig lite nervös. Att försöka tvångsmata spelarna med nya funktioner på det här viset för tankarna till när allt möjligt skulle utföras genom att skaka Wii-fjärrar till Wii och Wii U. Det kunde vara allt från att rulla till att slå saker eller slänga sig åt sidan. Allt hade varit enklare och mer intuitivt med ett knapptryck - men eftersom Nintendo adderat gyro och hade den som försäljningsargument, så skulle den banne mig användas också.

Det tror jag var den stora skillnaden mot Switch. Wii-gameplay höll inte för evigt, det var helt enkelt inte tillräckligt bra. Och exakt samma utveckling såg vi från Kinect. Man ska inte underskatta hur enormt populär den faktiskt var, men dess bristfälliga funktionalitet gjorde att folk tröttnade.

Jag hoppas det här var en enstaka grej jag slipper se mer av, så det inte smyger sig in kamera-gameplay i spel där det absolut inte hör hemma, och inte heller vill jag behöva använda en mus i tid och otid i spel som inte kräver det (däremot tar jag gärna ett nytt WarioWare med rent musupplägg).

Och jag hoppas att Nintendo antingen snabbt utannonserar ett nytt Mario Party skapat för just Switch 2, eller följer Pattes förslag om DLC med säsongspass och tillför lite nya banor. Isåfall kommer jag fortsätta spela det länge än (har fortfarande inte tröttnat), men däremot är jag totalt ointresserad av alla nya alternativa spelsätt.

<bild>

Nä, detta Switch 2-DLC behöver du verkligen inte köpa annat än om du verkligen saknar Kinect-erans dåliga precision.

Jag var och handlade, när det började surra i mobilen. Halade upp den och kollade ett WhatsApp-meddelande från min svåger; Ozzy har dött. På ett sätt så kändes det inte alls oväntat, tvärtom har jag flera gånger funderat över hur många gånger Prince of Darkness skulle kunna lura döden.

Petter har redan sagt det väl, men jag känner även att jag vill lägga till lite eget här. För är man född på 70-talet som jag och Petter, så är Ozzy en av de där som följt med hela livet och som liksom alltid funnits där i periferin på ett eller annat sätt. Och till skillnad från de flesta andra musiker vi växte upp med slutade Ozzy aldrig överraska hela vägen fram tills tisdag kväll.

Det blev liksom aldrig tråkigt. På 80-talet var tidningen Okej främsta nyhetskälla och på skolgården kunde vi grabbar sitta (med jeansjacka på och fastsydda hårdrocks-patches) och prata om vad han haft för sig under den senaste tiden. Ozzy var som något slags fantasiväsen och det gick knappt ta in historierna som berättades. Idag fattar jag ju att 99% var rent påhitt, men det spelar egentligen ingen roll eftersom verkligheten totalt överträffar dikten i Ozzys fall, och det jag läst om honom i diverse biografier är på flera sätt mer overkligt än det vi unga grabbar fantiserade om - och att han senare blev dokusåpastjärna är helt i tangentens riktning.

Jag är grymt tacksam över att vi fick den där avslutande konserten härom veckan - vilket även den kändes som en överraskande grej. Jag befarar att hans hälsa kanske inte riktigt tålde den ansträngningen egentligen, men är evigt tacksam för att han ville bjuda alla fans på det avsked det nu verkligen blev.

Exakt var Ozzy håller till just kan vi bara spekulera om, men var det än är han hamnat kan vi väl lugnt slå fast att det är en roligare plats efter att Ozzy anlänt. Tack för kaffet din underbare stjärna!

<bild>

Under onsdagen ska det lyssnas på plattan Ordinary Man (bilden) som släpptes så sent som 2025, och är närmast oförskämt bra.