Det finns en hel del spelmekaniker jag gärna hade smugglat ut ur spelvärlden och in i verkligheten, men fyra känns särskilt relevanta. Inte för att de skulle lösa världens stora problem, utan för att de skulle göra vardagen betydligt mer bekväm för en människa som helst slipper göra saker på det krångliga, normala, sättet.

Snabbresor hade förmodligen, kanske (eventuellt), varit mitt förstahandsval. Markera jobbet, mataffären eller någon annan plats på kartan och vips står man där, utan bilköer, parkeringsplatser och förseningar. Hela företeelsen att behöva lägga 40 minuter på att transportera sin egen kropp från en plats till en annan skulle vara eliminerad. Ingen bensinkostnad, ingen kollektivtrafik. Livet hade blivit 99% bättre, minst.

Att kunna spara och ladda hade, antagligen, varit betydligt mer användbart än man först tror. Spara före ett viktigt samtal, testa ett beslut, konstatera att det blev fullständigt åt helvete och ladda om. Det hade varit särskilt praktiskt för alla de där situationerna där man tre timmar senare kommer på exakt vad man borde ha sagt. Nackdelen är förstås att livet snabbt hade blivit ett datorspel där man sparar innan man skickar ett sms och laddar om efter varje litet, tiny-winy, misstag. 

Att ha ett inventory är nog rätt underskattat. Alla som någon gång har spelat ett rollspel vet hur absurt mycket en liten människa kan bära omkring på utan att påverkas av vare sig vikt eller volym. Ett svärd, två rustningar, femton liter vatten, fyra tegelstenar och en stekpanna? Inga problem - tvärtom - det är faktiskt ganska lite saker. Ett sådant förråd hade gjort flyttar, renoveringar och besök på Ikea betydligt enklare, även om det kanske hade orsakat ett hoarderbeteende i slutändan... så kanske det är värt det.

Att kunna respawna är lite mer hardcore. Gör man bort sig tillräckligt allvarligt är det bara att kasta sig ut för närmaste stup ooch börja om från senaste kontrollpunkt. Det hade löst många problem, men också skapat helt nya eftersom människor är ganska dåliga på riskbedömning redan utan vetskapen om att döden bara är en tillfällig olägenhet. Risker hade man dock tagit och Jackass-gänget hade förlorat sina jobb.

Vilken spelmekanik hade du velat ha?

Jag är nyfiken på en sak: vilken plattform litar du mest på just nu - Nintendo, Playstation, Xbox eller PC? Inte vilken som är bäst eller var du spelar mest, utan vilken du känner störst förtroende för när du blickar framåt och funderar på vem som faktiskt kommer göra det bästa för spelarna de kommande åren.

För det är tammetusan inte helt lätt att svara på längre. Xbox har monterat ned den gamla Xbox-identiteten bit för bit, släpper sina spel på Playstation och pratar allt mindre om konsolen som själva centrumet för Xbox, vilket gör det ganska svårt att veta vad en Xbox ens är om ett par år. Playstation fattar samtidigt beslut som många spelare direkt ogillar, satsar hårt på PC ena stunden för att lite senare helt överge den satsningen, live service-debaclen och sen backar de även bort från fysisk media. 

Nintendo är kanske konsekventa på sitt eget sätt, men det är knappast samma sak som att vara konsumentvänliga. Höga priser, dyra Switch 2-spel, gamla spel som säljs igen och ett onlinesystem som fortfarande känns som något Nintendo byggde för att de måste snarare än för att de ville göra det riktigt bra. Och PC är fritt, absolut, men då ska du också förhålla dig till skenande hårdvarupriser, grafikkort som kostar som mindre bilar och en marknad där systemkraven fortsätter klättra samtidigt som utvecklarna allt oftare verkar räkna med att du har den senaste tekniken.

Så vilka litar du mest på just nu? Nintendo, Playstation, Xbox eller PC? Och framför allt - vad är det som gör att du fortfarande känner att just den plattformen förtjänar ditt förtroende?

Jag har inga problem med digitaliseringen av spel, tvärtom. Jag har försvarat den och tycker att Game Pass och liknande tjänster är kanon. Jag behöver ingen plastskiva i en låda för att känna att jag äger ett spel, men det är skillnad på att slippa skivan och att slippa själva spelet - för jag vill inte streama mina spel.

Take-Two-chefen Strauss Zelnick tror att spelstreaming kan vara riktigt bra inom tre år, och det tvivlar jag inte på. Tekniken kommer bli bättre, fördröjningen mindre och även kvaliteten högre. Men även om streaming till slut fungerar nästan perfekt förstår jag fortfarande inte varför jag skulle vilja ersätta lokal hårdvara med en modell där själva spelandet är beroende av en server någonstans.

Jag vill kunna starta ett spel oavsett hur mitt internet fungerar. Jag vill inte heller stå i en digital kö på premiärdagen till spelet som jag, och resten av världen, väntat på i fem år, bara för att alla försöker starta det samtidigt. ”Din uppskattade väntetid är 43 minuter” är inte direkt den framtid jag drömmer om. Och när spelet väl startar vill jag inte behöva fundera på om uppkopplingen håller, om servrarna är överbelastade eller om tjänsten har problem.

Det finns dessutom en annan sida av det här som jag tycker är svår att ignorera. Streaming är fantastiskt för utgivarna om det blir tillräckligt bra: mindre beroende av konsoler och datorer, centraliserad distribution, naturliga abonnemang och större kontroll över hur spelen levereras. Jag säger inte att branschen kommer avskaffa lokalt spelande över en natt, men om streaming blir både billigare och tillräckligt bra finns det gott om ekonomiska skäl att långsamt göra det till normen.

Sedan har vi kruxet med uppkopplingen. Alla sitter inte med perfekt fiber och stabilt internet, och så länge spelet körs lokalt spelar det faktiskt ingen större roll. Om streaming däremot blir det enda alternativet är en bra internetanslutning plötsligt inte längre bekvämlighet, utan en förutsättning för att kunna spela. Det är en ganska trist utveckling - eller ja, en rejält trist utveckling.

Jag har inga problem med att välja streaming, precis som jag väljer Game Pass. Det är skillnaden som är viktig. Jag vill kunna köpa ett spel, installera det och spela det när jag vill, utan kö, server eller abonnemang. Jag vill inte att ett spel ska försvinna för att någon stängt en server, och jag vill definitivt inte att min konsol ska vara värdelös som spelmaskin så fort internet ligger nere. Jag behöver inte gå tillbaka till fysisk media, men jag vill bara inte gå så långt fram att spelen slutar att ens ligga på min hårddisk. Nepp, streaming är inget jag ser fram emot... men det är väl där framtiden ligger med sinnessjuka hårdvarupriser, makalösa utvecklingskostnader och den där hänsynslösa jakten på mer och mer ekonomisk vinning.

Det är ganska intressant att höra spelare klaga på att spelbranschen saknar nya idéer, att utvecklare inte vågar ta risker och att vi bara får uppföljare, remakes och remasters. För så fort Capcom slänger ur sig ännu en gammal klassiker i ny kostym står spelarna där med plånboken i handen och undrar när Resident Evil Code: Veronica äntligen släpps.

Resident Evil 2 har sålt över hisnande 15 miljoner exemplar och remaken av Resident Evil 4 har passerat nästan lika sjuka tio miljoner. Vi vill ha nytt, men helst något som vi redan vet att vi älskar. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag läst att folk trånar efter en remake av Red Dead Redemption 2 och snart kommer ju äntligen Ocarina of Time i en ny skrud. Gammalt är det nya och heta. 

Och jag förstår det, i alla fall till viss del - nostalgi är en löjligt stark drog. En remake säljer inte bara ett spel utan minnet av vilka vi var när originalet kom och fungerar som en liten digital nöjestidskapsel. När Code: Veronica får sin efterlängtade nyversion köper man kanske lika mycket en biljett tillbaka till år 2000 som man köper ett ”nytt” spel. Det är tryggt, bekant och framför allt betydligt mindre riskfyllt än att lägga 800 kronor på något man aldrig fingrat på förut.

Men nya spel kan ju faktiskt fungera också. Stellar Blade är ju en ny spelserie och det blev en stor framgång. Pragmata är ett helt nytt IP från Capcom och har redan visat att spelare faktiskt kan lockas av något de inte har en nostalgisk relation till. Det går alltså att göra nytt som både går hem i stugorna och säljer bra - något ni såklart är medvetna om - det är bara rejält mycket svårare.

Och där tycker jag att vi spelare måste ta en del av skulden. För utgivarna läser inte vad vi skriver i kommentarsfältet på Gamereactor, på r/gaming på Reddit eller något annat TV-spelsforum . De lyssnar på våra plånböcker - det enda relevanta språket. Om en remake av ett 20 år gammalt spel säljer tio miljoner exemplar medan en ny idé får kämpa för att ens synas, är det ganska svårt att klandra företagen för att välja det säkra och inkomstbringande kortet gång på gång. 

Vi vill att spelbranschen ska våga mer, men vi vill helst att någon annan ska ta risken. Och det är kanske den rätt pinibla sanningen; Vi säger att vi vill ha innovation, men ge oss gärna något vi känner igen, tack.

Jag har svårt att vänja mig vid att en trailer numera behandlas som premiuminnehåll. En trailer. En reklamfilm. Det är trots allt det den är - marknadsföring för en produkt som Rockstar vill sälja till oss. Ändå har man nu valt att lägga den nya, förlängda GTA VI-visningen bakom ett Netflix-abonnemang i sex timmar innan resten av världen får se den. Sex timmar är förstås ingen evighet, och nej, ingen dör av att vänta. Men det är själva principen som skaver.

Det här handlar inte om att ge spelarna något extra. Det handlar om att sälja tillgång till hypen. Rockstar vet mycket väl att GTA VI är den kanske hetaste underhållningsprodukten på planeten just nu. Netflix vet att människor avskyr att känna sig utanför. Resultatet blir att man sätter en prislapp på försprånget, inte på innehållet. På FOMO.

Jag tycker det säger en hel del om vart branschen är på väg. Först deluxe-utgåvor, sedan tidig tillgång, därefter exklusiva uppdrag och kosmetiska bonusar. Nu börjar även reklamen bli något som ska paketeras och säljas. Det kanske bara är sex timmar den här gången, men nästan alla dåliga idéer börjar som “det är ju bara…”.

Rockstar kommer naturligtvis inte förlora en enda försäljning på det här. GTA VI kommer sälja i helt vansinnigt absurda mängder oavsett. Just därför känns det också så sjukt onödigt. När världens mest efterlängtade spel används för att göra en reklamfilm till en abonnemangsförmån är det svårt att se det som något annat än ren girighet. Och jag tycker faktiskt att vi borde förvänta oss bättre än så.