Ronja Rövardotter (Säsong 2)

Den dyraste svenska TV-produktionen genom alla tider, är tillbaka. Och det är en svår serie att betygsätta detta. För jag är ju en gammal, gammal man - idag. Jag är nästan 100 år gammal (tro det eller ej) vilket naturligtvis innebär att jag på inga sätt/vis är en del av den tilltänkta målgruppen, här. Visst växte jag upp med Ronja, visst har jag läst boken för mina barn och visst gillar jag Astrids sagor mer än i stort sett all annan barnkultur som någonsin gjorts - men detta är såklart hur vi än vänder och vrider på det inte en TV-serie gjord för mig. Just därför har det för mig varit viktigt att försöka se denna kritiskt från mitt eget perspektiv men kanske ännu viktigare; Att se den tillsammans med mina två barn och dissekera den andra säsongen av Ronja Rövardotter med deras synsätt, ur deras perspektiv.

När jag delade ut betyg till den första omgången (i mars) kritiserade jag det nytillkomna stickspåret med legoknekten Cappa och hennes lillasyster, knektarna, borgmästarinnan Valdir (Pernilla August) och allt som sker i den lilla staden i anknytning till Mattisskogen. I säsong två får vi mindre av den biten utan att för den skull slippa dem helt och balansen fungerar bättre här. Balansen är bättre och jag tror att jag har vant mig mer vid tanken på en expanderad Ronja-värld som sträcker sig förbi den lummigt knallgröna Mattisskogen och alla dess fantasifulla varelser. Det går fortfarande att slå ett rövarslag för att detta borde ha skippats och att Astrids grundstory är mer än tillräckligt stark för att stå på egna ben, oförändrad, men jag har personligen mindre bekymmer med detta denna gång och Frank/Vega (nio respektive åtta år) har noll problem med Cappa och Valdir. De tycker bara att det är spännande att det finns en utomstående "tredjekaraktär" som likt Borka hotar freden i Mattisborgen.

Utöver det är säsong två av Netflix Ronja ännu vassare än första omgången och en alldeles lysande barnserie dränkt i atmosfär, sagomagi och mystik. För en gammal farsgubbe som undertecknad som kikar på väldiga mängder barnserier av varierande kvalitet är det en ren fröjd att slippa "plågas" av barnprogrammet på TV:n utan istället kunna delta och faktiskt njuta av det som mina barn kikar på, snarare än motsatsen. Jag anser att Beck-veteranen Pontus Klänge gör ett något vassare jobb som regissör i denna andra säsong än vad Lisa James Larsson gjorde i den första delen och då tänker jag primärt på att personregin är tightare och att väl valda delar känns mer fokuserade. "Jag har inget barn"-avsnittet blir dock en smula utdraget kan jag känna och det finns känsloyttringar som inte riktigt fungerar, men de fungerar för mina barn och när Mattis tar avstånd från sin egen dotter på grund av illojalitet, och Ronja bryter ihop, ser jag hur Vega får tårar i ögonen och sitter som fastnaglad med ett maniskt stirr på TV:n, helt uppslukad av det som sker.

Som Astrid-älskare skulle det absolut gå sitta här och fördöma vissa smärre friheter som Hans Rosenfeldt (Bron) tagit sig i denna adaption men istället väljer jag nu att försöka sammanfatta detta verk utifrån mina barns perspektiv, och de älskar verkligen varenda sekund av detta direkt otroligt välgjorda barnprogram. Jag är helt övertygad om att Frank och Vega Hegevall kommer att minnas året då de såg tolv avsnitt av Ronja Rövardotter när de är lika gamla som jag är nu, och det betyder mer än det faktum att Netflix adderat ett par i slutändan rätt betydelselösa karaktärer till en i övrigt otrolig saga.