Romeo is a Dead Man

Slår man upp ordet "Svårdefinierat" i en relativt modern ordbok kommer man med största sannolikhet att hitta någon slags referens till Romeo is a Dead Man. Vad är det här för spel egentligen? Det är en fråga som liksom har ekat i huvudet med varierande vibrationer efter att spelet kastat mig mellan olika scenarion som angränsar till rena absurditeter. Jag har försökt vara redo för vad som väntar på nästa perrong, men när Suda 51 och Grasshopper Manufacture kastar loss och låter tåget köra med full fart framåt utan några spärrar är det omöjligt. Romeo is a Dead Man är det absolut märkligaste spelet jag har spelat - men än mer märkvärdigt är att det inte någonsin blir för märkligt.

Motsägelsefullt kanske? Nja, inte direkt. När spelet kör från 0 till 110 från första sekunden och sedan liksom aldrig slutar att accelerera blir det en resa som nästan uteslutande har varit njutbar. Jag har sällan haft så här roligt med ett spel förut - och det är nästan enbart på grund av hur - ursäkta språket - j*vla konstigt spelet är. För rent mekaniskt och tekniskt är det inget mästerverk men det förblir perifera sidospår som i alla fall jag inte lagt fokus på. För när man ena sekunden springer runt på ett skepp i retropixlar, spelar Pong- och Pacman-liknande minispel och sekunden senare står öga mot öga med en gigantisk boss utan huvud med fläsk som dallrar, hänger och slänger fram och tillbaka... ja, då har det blivit tydligt vad Romeo is a Dead Man faktiskt är för något. Det är ett kärleksbrev till TV-spelsvärlden. Ett otroligt skruvat, bisarrt, märkligt och absurt sådant - men likväl ett brev som är gigantiskt både storleks- och innehållsmässigt. Även om det hela tiden ligger farligt nära en gräns där det blir för vrickat så vinner kärleken den balansgången hela tiden. Jag har under min snart 30-åriga karriär som gamer aldrig stött på ett spel som lyckas baka in så mycket passion i ett så kompakt och koncentrerat paket.

Berättelsen börjar ganska normalt med en klassisk amerikansk diner där Romeo, vår huvudperson och tillika protagonist, har en trevlig dejt med sin flickvän Juliet. Ja, Romeo och Juliet. Det vi/ni har att vänta är alltså en kosmisk kärlekshistoria vars svängar och takt både överskuggar och utklassar ursprungsmaterialet Shakespeare skrev för ungefär 500 år sen. Skådeplatsen är inte Verona, Italien, utan fiktiva Deadford i USA. I alla fall till en början. När Romeo sätter sig i sin polisbil efter att ha vinkat hejdå till sin kära Juliet händer det som inte får hända.

Under färden i polisbilen stöter de på en kropp som ligger på vägen. Olyckligtvis visar det sig inte vara en vanlig människa som bestämt sig för att ta en tupplur mitt på vägen... utan en demon som gillrat en fälla och som gör slarvsylta av både Romeo och hans kollega. Men (!) som tur är så har Romeo en farfar som inte bara är hans mammas eller pappas pappa (det framgår inte, och är heller inte särskilt viktigt) utan han är också en av världens smartaste och bästa uppfinnare. Precis innan Romeo dör trycker han in en maskin i Romeos nu blottade ögonhåla och förvandlar honom till Deadman. Romeo lever inte längre - han är en död man - men han är ändå uppe på benen och går och det har han sin farfar att tacka för. Sekunden senare blåser de iväg på en motorcykel som tar dem genom tid och rum (tänk Back to the Future, fast en motorcykel istället för en DeLorean). Och ja... det är någonstans där historien om Romeo och Juliet börjar.

Jag antar att du är lika förvirrad som jag var. Ingenting är som sagt särskilt logiskt. Det märks att någon med en fantasi värd ett nyinstiftat Nobelpris har skrivit manus till spelet. Ja, alltså, ett Nobelpris för särskilda insatser i försöket att bryta gränserna av vad vanliga dödliga människors fantasi är kapabelt att framana, eller något i den stilen. För att förvirra er ytterligare och göra det hela ännu konstigare så blir Romeo värvad av FBI. Världen är på väg att gå under och Space Time Cop-avdelningen på FBI åker runt i rymden och lokaliserar skurkar som bidrar till att sätta tid och rymd ur spel. Och tydligen (!) så är Romeos kära Juliet en av de allra värsta skurkarna. Lägg sedan till faktumet att hon existerar i olika dimensioner och universum där den ena är ett värre monster än den andra så har du en rymd-såpopera som heter duga. Men mycket mer detaljer än så kommer jag inte gå in på - utan de är dina att upptäcka - och det tycker jag verkligen att du ska göra. Romeo är i alla fall fast besluten att hitta sin Juliet. Han är säker på att hon finns där ute.

Romeo is a Dead Man är i grunden ett ganska klassiskt hack n' slash. Peppra X- och Y-knapparna för att dela ut stryk medelst svärd eller håll in vänstra axelknappen för att skjuta med ett handeldvapen. Sistnämnda är särskilt användbart för att träffa "weak points" på fienderna och decimera dem till blodstoft snabbare. Och på tal om blod så är det något Romeo samlar på sig för att utlösa sin specialattack "Bloody Summer" som inte bara delar ut rejäla mängder skada utan även ger honom (en ofta välbehövlig) påfyllning av hälsa. Allt som allt handlar det om ett visuellt spektakel som ofta når sitt crescendo i att en arena-speaker (vilket ju passar utmärkt tematiskt sett) utbrister "DEAD-DEAD-DEAD" med ett distat vibrerande eko.

Mellan de olika uppdragen är man på Space Time Cop-rymdskeppet tillsammans med övriga delar av besättningen. Till skillnad från spelet som i övrigt är i 3D (åtminstone mestadels) får vi här äran att njuta av undersköna retropixlar och en isometrisk vy. Här blir du inte bara upplyst om dina kommande uppdrag utan skeppet fungerar som din hubb där du kan uppgradera Romeos förmågor, låsa upp nya vapen och odla bastarder. Det finns en gedigen besättning att konversera med där var och en har en specifik roll. Vi har till exempel Kimberly som är högsta hönset på skutan och den du rapporterar till. Vi har både Romeos mamma och syster där den förstnämnda hjälper dig att laga mat med hjälp av ingredienser du samlar på dig på dina uppdrag och den sistnämnda är ansvarig för rummet där man kultiverar och odlar fram de tidigare nämnda bastarderna. Det finns också en kattmänniska, en glad robot och en gudalik varelse som är lika gammal som tiden själv som går under namnet TheBlack.

Värst vad du hakar upp dig på bastardodlingen. Okej, jag ska förklara. Det är rätt självklart skulle jag säga men för din skull och eftersom du nog måste veta vad det är för något så ska jag ge dig en liten beskrivning av hur bastarderna i Romeo is a Dead Man fungerar. Då och då droppar fienderna du dödar under dina uppdrag så kallade "bastard seeds". Dessa finns i olika sällsynthetsgrader från vanliga "commons" ända upp till "epic"-varianter. När du sedan odlar dem och väntar i tio minuter växer det lilla fröet upp till en zombieliknande varelse som du kan använda dig av på slagfältet. Det finns en hel hög olika varianter där vissa är supportfokuserade och andra kör en rakare och något mer spartansk kamikaze-stil. En annan rätt häftig grej med bastarderna är att du kan kombinera två stycken för att odla fram en ännu starkare rackare. Hur då? Jo, de får gå en kamp till döden där den ena konsumerar den andra och förvandlas till ett nytt frö som du sedan sätter ner i jorden och odlar fram. Inte konstigare än så. Rätt så självklara grejer - i alla fall i en Romeo is a Dead Man-kontext.

Skeppet är helt enkelt fullt av överraskningar och det finns gott om helt frivilliga äventyr att ta del av för den som är sugen. Genom att sätta sig vid spakarna och manövrera runt rymdfarkosten kan man besöka dungeons med varierande svårighetsgrad. Den biten var inte mycket för mig, för det blev lite väl repetitivt att i stort sett göra samma sak om och om igen. Slakta monster, mörda lite mer monster och sen några till. Men det finns väldigt fina belöningar för den som är villig att ta det steget. Romeo kan nämligen utrusta sin jacka med märken och pins som ger honom olika fördelar när det är dags att kriga. Sådana grejer tillsammans med sällsynta ingredienser till matlagningen och en hel del annat smått och gott får man i överflöd i dungeon-äventyren - särskilt de svårare sådana.

Annars får Romeo mycket av sin uppgraderingsvaluta bara genom att döda fiender och bossar. Det finns dessutom några slags XP-pölar utspridda över banorna som man plockar på sig genom att springa över eller skjuta på. Denna valuta använder man som man vill och det finns en hel rad olika sätt att sätta sprätt på den. Antingen låser man upp nya vapen. Det finns fyra olika närstridsvapen och fyra pistoler/gevär. Jag testade alla men valde att fokusera på att uppgradera en av varje istället för att strö ut lite uppgraderingar hit och dit. Mina weapons of choice blev någon slags stav man kan dela i två delar och en gammal hederlig pistol.

För att uppgradera Romeos hälsa, attackförmåga och andra rena stat-baserade grejer är det minispel som gäller. Tänk dig en Pacman-labyrint fast där du inte jagas av spöken utan din insamlade uppgraderingsvaluta driver din lilla astronaut framåt i labyrinten där du samlar på dig olika uppgraderingar som ligger utspridda här och var. Som allt annat i det här spelet är det unikt samtidigt som det verkligen osar av kreativ glädje och kärlek till mediet. I teorin skulle jag kunna rabbla detaljer i evigheter. Romeo is a Dead Man är verkligen fullt av guldkorn som tillsammans bygger en enhet fullsmockad av spelglädje - men även solen har sina fläckar och Romeo is a Dead Man är tyvärr inte ett helt perfekt spel. Det finns några brister som skaver en aning, tyvärr.

De olika banorna i spelet är relativt lika varandra i sin struktur. Det blir lite för mycket av samma vara och särskilt när man blir tvingad in i spelets andra dimension - pusseldimensionen "sub-space". Genom att interagera med TV-apparater som dyker upp då och då kan Romeo förflytta sig till en alternativ dimension som är lite mer binär i sin utformning. Här är ditt mål att samla på dig delar till en nyckel som låser upp banans slutgiltiga bossrum samtidigt som det också fungerar som ett sätt att nå delar av "real-space" du inte kan komma åt på grund av låsta dörrar och dylika rätt klassiska TV-spelsproblem. Visserligen ökar dessa "pussel" i svårighetsgrad i takt med att spelet fortskrider mot sitt slut men de blir aldrig riktigt svåra utan mer av ett irritationsmoment eller ett ont måste. Grasshopper Manufacture ska dock ha kudos för den briljanta designen på laddningsskärmar i förflyttningen mellan verkligheterna och för TVn i allmänhet. Det är osannolikt skruvat och alldeles alldeles underbart.

Jag har dessutom stört mig en aning på att man inte kan zooma ut från tredjepersonsläget och se Romeo lite längre ifrån. Jag tycker kameran sitter klistrad lite för nära hans rygg och hade helst av allt velat kunna justera inställningarna där. Men det där är småsaker. Precis som att spelet hackar till lite mellan varven men turligt nog i stort sett bara när en ny bana ska laddas in. Sen förstår jag mig inte på symboliken med alla fiskar som dyker upp här och var - särskilt i spelets menyer. Är det en lax som konnoterar zombiestadiet de når i sin vandring efter att de befruktat honornas rom? Jag vet inte och det gör mig galen.

Romeo is a Dead Man är inget mästerverk rent grafiskt men det ser absolut inte dåligt ut på några fronter. Det är dock tydligt att nästan all energi lagts på estetiska val och design istället för att klämma fram silkeslena polygoner. Jag älskar hur det ser ut och särskilt variationen man blir bortskämd med. Vi hittar bland annat tydliga influenser från Spielberg, Rick and Morty, John Rambo och David Lynch. Jag kan inte nämna mer än en handfull av alla delar du kommer att bli inkastad i men jag garanterar att du knappt kan föreställa dig vad du har att vänta. När både perspektiv, stil och ton drastiskt förändras på ett ögonblick så vet man att man har något speciellt framför sig. Alla dessa stilar, estetiska val och designelement är verkligen levererade med briljans - som om en mästare verkligen fått full kreativ frihet och vill visa upp hela bredden av sin portfolio i ett och samma verk.

Musiken ackompanjerar spelet helt perfekt. Jag önskar - verkligen önskar - att jag kunde dela med mig av något av det bästa jag tagit del av i spelmusikväg någonsin, men av rent spoilermässiga skäl är det en omöjlighet. Förutom just den oerhört euforiska musikaliska sektionen finns det ljud som sträcker sig från psykadelisk jazz till och med bastung rave i spelet och det är även det placerat med en sällsynt fingertoppkänsla.

Precis som ordet "Svårdefinierat" så kan man diskutera vad ordet "Perfekt" egentligen innebär. Är ett mästerverk helt skonat från brister? Får ett fulländat spel halta på någon front? Jag har stått inför ett gigantiskt dilemma när det kommer till att betygsätta Romeo is a Dead Man för jag vill inte på något sätt bidra till att 10:an - vårt högsta betyg - tappar i värde genom att jag ser genom fingrarna när det kommer till spelets brister. Men samtidigt så vet jag inte hur jag kan sätta något annat än högsta betyg till ett spel som så omsorgsfullt och på ett helt icke-pretentiöst sätt visar såna mängder av kärlek till mediet vi alla älskar och samtidigt bjuder på spelglädje som uppriktigt sagt är svårmatchad.

Trots att spelet kan bli en aning upprepande i sin struktur emellanåt så glömmer man ändå bort det och mer än gärna lever med det när man mellan varven översköljs av flodvågor av kristallklart spelglädjeinjicerat raketbränsle. Det är heller aldrig tråkigt utan det märks att Romeo is a Dead Man har fått handpåläggning av riktiga veteraner som vet vad de sysslar med. Det är beprövade TV-spelsformler som fräschas upp av grepp som bidrar till variation, förvirring, glädje och skratt. Romeo is a Dead Man är inte likt något annat.

Bristerna är inte tillräckliga. Att inte kunna ställa in kameran precis som man vill eller att spelet får slita lite extra när nya världar och scenarion ska laddas in är heller inte de stora nog för att stoppa mig från att dela ut tian. Jag är också medveten om att det krävs en unik fascination och bultande passion för spel som vågar gå utanför förutbestämda mallar och göra sin egen grej. Jag upplevde det med Baby Steps, jag ser det gång på gång inom indie-scenen men det har aldrig tidigare varit som i Romeo is a Dead Man som levererar ett paket som både är packat till smärtgränsen gällande kreativt och "annorlunda" innehåll och emballerat med allra finaste silkespapper i regnbågens alla färger.

Romeo is a Dead Man får tian för att det går sin egen väg. Under resan passar det på att leverera en story som är lika fascinerande som konfunderande. Spelet är också en stor hommage till popkulturella verk och personerna bakom dem som till exempel David Lynch, Steven Spielberg, Quentin Tarantino och George Lucas. Men det är fortfarande spelbranschen som får den största dosen digital lidelse och tillgivenhet. De estetiska valen och designen i allmänhet trumfar de tekniska kvaliteterna även om dessa heller aldrig riktigt brister i kvalitet. Även musikaliskt och ljudmässigt sett får hörselorganen en lika annorlunda, fascinerande och briljant omgång levererad - precis som spelet i övrigt bjuder på.

Romeo is a Dead Man kommer inte att vara ett spel för alla. Det kommer mest sannolikt att vara "för mycket" för många och en "konstig röra" för andra. För mig är det faktiskt perfekt. Tack Grasshopper Manufacture - ni levererade en resa jag inte kommer att glömma bort i första taget.