Rocksmith

Möjligheten att plugga in en riktig elgura i sin konsol i stället för att flamsa på med färgglada plastknappar ska förstås applåderas. Ubisoft menar allvar med Rocksmith, och hur bra du än är (eller är "var" rätt ord?) på Rock Band och Guitar Hero är det riktiga strängbändarfärdigheter som sätts på prov här.

Någon gitarr följer inte med Rocksmith. Däremot får du en sladd som passar i både din konsol och din egenköpta elgura. Det går snabbt att komma igång och bara en sån sak som att stämma sitt instrument i spelet är faktiskt rätt häftigt.

Om Guitar Hero och Rock Band gjorde sitt bästa för att låta vem som helst (Mäki) plocka upp ett instrument och bara kasta sig in i sin favoritlåt (Hard Rock Hallelujah) är Rocksmith partyspelens totala antites. I karriärläget tar det relativt lång tid innan nya låtar dyker upp, och innan du ens får ställa dig inför en publik (för övrigt riktigt realistiskt återgiven) ska låtarnas beståndsdelar repas in i ett makligt tempo.

Visualiseringen av gitarrhalsen och låtens anstormande noter påminner om nämnda partyspel, men skiljer sig också från dem. Gitarren på skärmen är vinklad uppåt och går från E till E, uppifrån och ned. Varje sträng har en unik färg och både noterna samt vilket band du ska placera fingret på indikeras av symboler/siffror som strömmar mot dig. Allt är lite på sniskan, och inte lodrätt som vi är vana med. Detta tar ett tag att vänja sig med, men fungerar väl efter en spelsession.

Gradvis dyker nya utmaningar i gitarrteknik upp. I speciella lägen får du mödosamt nöta låtarnas riff, lära dig barréackordens ädla konst och försöka tajma glidande toner. Rocksmith går igenom hammer-ons, pull-offs och power chords och dessa lektioner känns ofta mer matnyttiga än att spela genom en hel låt framför publik.

Helheten kommer att kännas bekant då du övar, spelar inför publik och låser upp nya arenor och prylar. Det blir dock snabbt tydligt hur väsensskilt Rocksmith är mot Harmonix och Neversofts spel. Detta är ett spel man sitter ensam med, och inget man drar fram en helgkväll med polarna - även om de säkerligen lär vara nyfikna (och kanske till och med har en gitarr och kabel för att ge sig på det begränsade tvåspelarläget). Rocksmith är en lärare. Ett verktyg, en morot (och ibland piska) som långsamt ska vässa dina skills.

Låtlistan är stabil, men bjuder inte på några enorma överraskningar. Fokus ligger på 2000-tal och framåt. Men med både gubbrock som Rolling Stones och Animals, samt The Strokes och Stone Temple Pilots bör alla hitta åtminstone några favoritlåtar. En rad nedladdningsbara låtar (Queen-paket, wehoo) finns också att tillgå.

Presentationen i menyer och dylikt är både snygg och logisk. Helheten påminner om en lite mer seriös variant Rock Band 3, och samma exemplariska sätt att sortera låtar på finns även här. Ett plus går också till röstarbetet av din coach, som med lugn stämma välkomnar dig till spelet och introducerar nya spelinslag.

Det finns dock en del sysslor vid sidan av repandet och föreställningarna. Att leka med olika förstärkarljud kan sluka mycket tid. Och i den virtuella gitarrarkaden Guitarcade finns ett gäng plojiga minispel, som ett Space Invaders-liknande påfund där du ska pricka fiender genom att slå an rätt not, eller Dawn of the Chordead, där du ska slå an rätt ackord för att maskingevärsmeja ned hasande zombies. Det Rez-liknande Scale Runner, där du ska spela skalor för att ta dig framåt i en neonfärgad 3D-värld, är också roligt och riktigt läckert presenterat.

Det finns enligt mig två huvudsakliga minustecken i Rocksmith. Det du lär märka först är en märkbar fördröjning i ljudet, från det att du slår an strängarna till att du hör resultatet från din TV. Och nej, detta är inte något spelets kalibreringsläge kan åtgärda - det korrigerar bara de fallande noternas eventuella audiovisuella lagg. Precis som spelet tipsar om blir det bättre om du kopplar en komponent-ut-kabel från din konsol till ett ljudsystem, men det innebär förstås en extrakostnad för de utan lyxigare rigg.

Ett mer subtilt frågetecken som dyker upp efter några timmar är funderingar på hur mycket mer man egentligen får ut av Rocksmith, jämfört med att helt enkelt surfa tabulaturer och lära sig på egen hand. Jag har nött "tabbar" sedan osnutna högstadiedagar och finner dem fortfarande vara betydligt mer överskådliga än Rocksmiths notsystem - och lättare att anpassa exakt efter min egen takt.

Men Rocksmith är en riktigt häftig idé och med en polerad uppföljare kan Ubisoft vara något stort på spåren. Sammanfattningsvis kan detta vara något för en snäv men entusiastisk målgrupp, den som vill damma av sin gamla Fender och se den få nytt liv, eller den som vill ta steget från plastrockare till något mer äkta.