Rock Band

Efter snart ett helt år av förseningar är det till slut vår tur i Sverige att få prova på livet som rockstjärna i ett band. Vilket inte är någon dans på rosor. Man får kämpa sig uppåt till de finare scenerna, köpa egna bussar för att ta sig någonstans och anställa massor av roadies att kånka alla instrument. Men mest handlar det om att spela förstås.

Grundtanken med Rock Band är att man ska spela ihop som ett band snarare än att tävla mot varandra som man gör i Guitar Hero-serien. En person på bas, gitarr, trumma och helst även en sångare bakom micken. Har man alla dessa ingredienser växer Rock Band till en verkligt mäktig upplevelse där alla är beroende av alla och där det finns flera sätt att hjälpa sina kollegor.

Problemet är bara att det kostar. Runt 2500 får du betala om du vill ha en komplett instrumentuppsättning med allt man behöver. Nu går det lyckligtvis att använda Guitar Hero-gitarrerna till Xbox 360-versionen, men dessa är märkbart sämre än den Fender Stratocaster-kopia som medföljer Rock Band och förmodligen så slitna vid det här laget att du ändå behöver uppgradera. Kostsamt värre alltså. Och då ska man ändå veta att det dyraste av dem alla, trumsetet, inte är av någon vidare kvalitet.

Att spela Rock Band går som en dans på rosor. Harmonix är oerhört skickliga på att verkligen få det att kännas som att man trakterar ett instrument och fingrarna flyger i rysligt tempo över gitarrbanden för att pricka rätt noter. Det hela påminner om Guitar Hero III: Legends of Rock, fast känns helt enkelt lite bättre. Det är dock bakom trummorna som Rock Band verkligen lyfter. Tyvärr är dock spelet lite för enkelt och måste avnjutas på åtminstone Hard för att komma till sin rätt.

Med trummorna är det dock en helt annan grej och den som inte trummat tidigare kommer att ha en brutal utmaning framför sig med att få ordning på armar och fötter. För där gitarren trots allt är en kraftigt förenklad version av en riktig gitarr (som dock lär ha fått skolungdomar att strömma till de kommunala musikskolorna med rockstjärnedrömmar) är trummorna närmare den verkliga grejen med virvel, hängpuka och två olika cymbaler samt en baspedal.

Sången kommer rullande högst upp i bild och är faktiskt inte så mycket Singstar som många kanske befarat. Dels är rocklåtar betydligt styvare att hänga med i (prova sjunga The Kill med 30 Seconds to Mars får ni se) för den otränade och dels måste man även hålla i rytmen med handklappar eller cymbaler på flera låter och det finns även möjlighet till frilansande där man peppar publiken och liknande för att aktivera, vilket väl utfört ger sköna bonuspoäng.

Gitarr och bas påminner i allt väsentligt om Guitar Hero, men så var det ju Harmonix som uppfann dessa båda spel också. Det finns inte speciellt mycket att säga annat än att gitarren är av väldigt fin klass, samt att det är lite timining-problem till Playstation 3-instrumenten. Dessa är trådlösa och Bluetooth-anslutningen gör att det måste anpassas mer i spelets inställningar för att det ska kännas helt klockrent att spela. Annars finns det även en effektbox inbyggd i gitarren så den som vill ha ett annat sound till sin musik kan få det. Dessutom finns två typer av solopartier där man antingen kan få glänsa lite för bonuspoäng eller spela fritt, vilket båda känns som fräscha grepp eftersom man därmed får poäng för vissa partier av låtarna tillsammans med en totalpoäng.

Att snacka om det grafiska i ett spel som Rock Band är väl inte mycket värt, men vad som föprtjänar att nämnas är hur olika Harmonix resonerat när man en gång i tiden satte samman Guitar Hero mot för nu när man har gjort Rock Band. Där förstnämnda har karikatyrer till gitarrhjältar och rockpastischer och tatueringar till förbannelse, känns Rock Band istället mer vuxet. Det är stilrent, propert, ingen karikatyr och designen känns överlag bara jävligt coolt tillbakalutad. Vilket man föredrar är en smaksak, men jag är personligen väldigt förtjust i Rock Band-stilen både sett till gränssnittet och de sparsmakade noterna man spelar till.

Drygt 50 låtar finns att välja på i Rock Band varav så gott som alla är originalversioner och 181 låtar finns för nedladdning. Rock Band gör skäl för sitt namn och har generellt ett mer oborstat och lite rockigare urval av låtar än Guitar Hero-spelen. Här finns exempelvis Enter Sandman med Metallica, Won't Get Fooled Again med The Who och Blue Öyster Cults dänga (Don't Fear) The Reaper. Redan i höst kommer Rock Band 2, men Rock Band är faktiskt så smart att det är framtidskompatibelt och du kan lägga in alla dess låtar på din hårddisk och sedan använda dem i även i uppföljaren. Dessutom fungerar självklart instrumenten, även om de i tvåan sägs vara av bättre kvalitet.

Dessutom finns ett spelläge kallat Band World Tour som är den verkliga essensen av Rock Band där man kommer att spela hur länge som helst innan man är klar. Faktum är att instrumenten kommer att ge upp innan du gör det. Det fungerar så att man spelar på flera platser runt i världen i metropoler som Berlin, Paris, London och faktiskt även Stockholm. Där får man köra enskilda låtar, sätta ihop egna spellistor för att tilltala publiken och spela långa rockmaraton.

Jämför med Guitar Hero där man spelar igenom låtlistan en gång för att sedan vara slut är detta betydligt smartare. Här får man spela om låtarna mer än en gång och det gäller inte bara att vinna pengar. Nej, det gäller även att skaffa sig fler fans för att få spela på större scener och man får vackert slava på innan man kan ta för sig ordentligt. Man måste till och med tjäna ihop till sin första turnébuss och någonstans mot slutet kanske man rent av har råd med ett eget privatjet.

Rock Band är därmed ett spel som är betydligt mer lämpat att spela själv eller co-op. Man kan alltid starta ett nytt band med någon polare och sätta igång att jaga fans. Varje medlem i bandet kan ha sin egen svårighetsgrad och klarar man inte ett gig på exempelvis Hard kan man göra det på Normal, men då får man heller inte lika mycket fans. På det sättet finns det till och med en poäng att spela om gig sedan man blivit varm i kläderna bara för att ta en omgång låtar man redan klarat och riva av dem på en högre svårighetsgrad istället. Något man kommer att vilja göra tids nog eftersom Normal som sagt är lite i enklaste laget.

Jag skulle kunna fortsätta babbla om Band World Tour i all evighet, men väljer att lyfta fram en gods egenskap till. Alla låtar i Rock Band sorteras under en och samma lista oavsett om man spelar dem på Easy eller Expert, till skillnad från i Guitar Hero där man har en olika listor för olika svårighetsgrader och separata listor för bonuslåtar och nedladdade diton. Det betyder att dina låtar du köpt för nedladdning kan dyka upp i Band World Tour. Något som känns klockrent eftersom det betyder att man får fler favoriter att spela och dessutom ett större urval av musik. Lysande spelmässiga val, Harmonix.

Att Harmonix lyckas så bra med sina musikspel beror för övrigt på erfarenhet. Stora delar av teamet spelar i band som är kända både lokalt i Massachusetts där man har sitt högkvarter och även över hela USA. The Mighty Mighty Bosstones är väl de som lyckats bäst och de turnerar just nu runt med Dropkick Murphys i USA. Harmonix grundades annars redan 1995, inspirerade av japanska musikspel som Dance Dance Revolution och Parappa the Rapper. Först 2001 fick man sin första hit med Frequency och två år senare med uppföljaren Amplitude. Musikrytmspel som ledde till ett kontrakt med Konami där man utvecklade Karaoke Revolution.

Därefter fick man nog med pengar att göra Guitar Hero, tills Activision köpte rättigheterna till spelserien och Harmonix köptes av MTV, vilket ledde till att man alltså fick börja om på nytt med Rock Band som släpptes lagom till julhandeln i USA förra året. Här i Europa har vi som bekant fått vänta, vänta och vänta och när det nu kommer är det alltså endast till Xbox 360 med Playstation 3-versionen på gång en dryg månad senare medan Wii dröjer ännu längre. Så var Rock Band väntan värt då? Ja, absolut, det är för tillfället det bästa musikspelet att köpa men visst hade det trots allt kunnat bli bättre och det känns inte fullt lika stekhet efter närmare ett år av ideliga förseningar.