Robinson: The Journey

Jag var helt besatt av dinosaurier som liten grabb. Jag antar att alla barn har en tendens att digga dinosaurier, de är ju coola. Men jag var som sagt besatt. Jag hade ett helt bibliotek av faktaböcker som jag lärde mig utantill. Jag lärde mig allt om de tre förhistoriska perioderna, Trias, Jura och Krita (Krita var bäst) och vilka dinosaurier som hörde till vilken period. Jag hade små föreläsningar om olika dinosauriers egenskaper, dieter och habitat för mina föräldrars gäster. Farsans kompis Lasse var helt övertygad om att jag skulle växa upp till att bli någon form av vetenskapsman, paleontolog eller arkeolog och han tycker fortfarande att det är kul att tänka på hur jag som fyraåring retade honom för att han aldrig lärde sig att stava till "Pachycephalosaurus".

"Men Lasse, det lärde jag dig ju förra gången du var här".

Att som sexåring få se Jurassic Park var inget mindre än en religiös upplevelse, givetvis. Och även om jag tjugo år senare har utvecklat andra intressen var det med förhoppning om att få mitt eget "Dr Grant-takes-off-glasses-in-awe"-ögonblick som jag startade Cryteks Robinson: The Journey på min Playstation 4.

Robinson: The Journey handlar om en pojke vid namn Robin och hans resa i jakt på svar om hans familj. Robin befann sig på en rymdstation men under en mystisk krissituation skickades nödkapslarna ut mot en okänd planet - som vid närmare undersökning beboddes av dinosaurier. Med hjälp av den artificiella intelligensen Higs, som påminner inte så lite om en mer omtänksam Wheatley från Portal 2, och en liten föräldralös tyrannosaurievalp som Robin döper till Laika, blir det spelarens uppgift att utforska den förhistoriska planeten i ett försök att förstå vad som orsakade rymdstationens förstörelse.

Det hela kontrolleras med en vanlig Dual Shock 4 och huvudrörelser, i och med att det är ett Playstation VR-spel. Och som med all virtual reality kommer det med ett visst mått av illamående för undertecknad. Jag får börja mitt äventyr med att reparera en fågelskrämma med små tunnor, leka kurragömma med Laika och använda henne för att skrämma iväg ett par mindre dinosaurier från energigrinden till min hemgård, som är uppbyggd med diverse bråte från rymdstationen. Det spelas i första person och du har ett litet verktyg som du kan flytta lösa objekt och scanna databehållare och livsformer med. Du kan tyvärr inte klappa dinosaurier (vilket blir extra tråkigt när Laika står en halvmeter från dig och ser söt ut) men du kan klättra på förutbestämda bergsväggar.

Det finns även ett återkommande minispel där du få en överblick av spelplanen med hjälp av Higs för att kunna omdirigera ström från en kraftkälla till vad det nu är som behöver kickas igång. Det finns inte mycket mer sätt att interagera med din omvärld och här finns ett par knappar som bara används någon enstaka gång. Detta är dock mycket "speligare", med mer saker att göra än i så kallade walking simulators som exempelvis Everybody's Gone to the Rapture eller Gone Home.

Och det får man ge Robinson: The Journey. Det känns som ett spel snarare än en teknikdemo, även om det säkerligen kommer användas till det syftet också. Det är ett snyggt spel i jämförelse med mycket annat som finns till Playstation VR. Spelet är tyvärr suddigt och rätt lågupplöst, precis som andra titlar, men dinosauriemodeller och växtlighet övertygar i stort. Och ja, när jag står öga mot öga med en "longneck" (som jag måste anta är en brachiosaurus) och matar den med diverse juicepaket känner jag mig mindre än samma spel hade kunnat utan hjälp av virtual reality. Tack vare den undermåliga bildkvaliteten som kommer med hårdvaran får jag inte riktigt det där "Dr Grant"-ögonblicket som jag hoppats på, men det var onekligen coolt att inse att de enorma "trädstammar" jag gick förbi på väg ner till träsket visade sig vara ben på en enorm växtätande dinosaurie när jag tittade upp.

Den som hade hoppats på att få ett överlevnadsspel i stil med The Forest eller Alien: Isolation kommer dock bli besviken. Här finns det ett par tillfällen där du måste se upp för raptorer men dessa segment behandlas mer som pussel, där du behöver gå förbi när de inte tittar åt ditt håll, än något annat. När allt kommer omkring skulle jag nog kalla Robinson: The Journey för ett pusselspel, överlag. Allt du gör är någon form av problemlösning och dinosaurierna är mer av bakgrundsväsen än något som för spelet framåt. Du kommer dö bra många fler gånger av att du faller ner för en klippa eller trillar ner i tjära än att bli ihjältrampad eller uppäten. Och det tycker jag är ett av spelets största problem. Allting med dinosaurier i, oavsett vad det handlar om, brukar använda dinosaurier som en sorts höjdpunkt eller drivkraft men Robinson: The Journey hade kunnat vara exakt samma spel om dessa förhistoriska djur hade bytts ut mot elefanter och tigrar.

Pusslen är utöver detta ganska endimensionella i sitt utförande, så trots att Wheatleys mindre excentriske kusin medverkar är det inget Portal 2 vi har att göra med. Det handlar oftast om att hitta ett objekt och placera det på rätt ställe för att kunna göra om processen någon annanstans med något enstaka fall av att befalla Laika att ryta för att skrämma andra djur ur din väg. Berättelsen i sig känns också ofärdigt skriven, med flera antydningar som aldrig riktigt utforskas ordentligt. På det stora hela känns hela produktionen väldigt framhastad, med ett koncept som inte fått tillräckligt med tid i grytan för att blomma till ett omfattande, njutbart spel.

Kanske ännu värre är dock att det tog mig tre-fyra timmar att spela igenom äventyret, och då får vi komma ihåg att detta är ett fullprisspel. Jag har på senare tid även tillbringat lite tid med Batman: Arkham VR, som erbjuder en snarlik upplevelse fast för en bråkdel av priset. Hade jag köpt detta för 600 kronor hade jag blivit gravt besviken av spelets livslängd. Visserligen finns här möjlighet för att fortsätta utforska den lilla, halvöppna världen i jakt på djur och annat att scanna in i databasen men när eftertexterna väl rullat känner man sig färdig, vare sig man vill det eller inte.

Inte minst på grund av hur långsamt man rör sig. Det finns inställningsmöjligheter för att få mer responsiv (och mer illamåendeframkallande) rörelse i spelets menyer men Robin rör sig oavsett rätt segt. Jag fick aldrig möjligheten att springa, trots att min recensionsguide tydligt statuerade att man kan göra det med L3-knappen. Kontrollen kan vara rätt bråkig överlag, med ett headset som var och varannan minut verkar tappa uppfattning om tid och rum, vilket resulterar i att min karaktärs huvud skakar som om han hade parkinsons. När hjälmen fungerar som den ska fungerar dock kontrollen helt okej och att exempelvis klättra brukar sällan vara några problem.

I slutändan är Robinson: The Journey en ganska lättglömd upplevelse. Det är inte det roligaste virtual reality-spelet som finns att tillgå och det har inte tillräckligt med interaktioner med dinosaurier, eller ens dinosaurier överhuvudtaget, för att kunna leverera med enbart wow-faktor. Det är ett funktionellt spel, med bitvis riktigt vackra vyer och när man väl står där, en arms längd från en nyfiken brachiosaurus (som lyckligtvis inte nyser på en) så är det onekligen häftigt. Men den upplevelsen är undantaget snarare än normen och varar i en dryg minut. När du får en kort skymt av en ryrannosaurus är det liksom för lite, för sent. Och framförallt priset kontra spellängd gör det svårt att rekommendera detta för någon annan än de mest nitiska Playstation VR-ägarna.