Road House (Amazon Prime)

1989 års actionrökare med en filosofi-studerande, trutpiskande, ultrahård och ny-permanentad Patrick Swayze i huvudrollen är en kultklassiker. En ikonisk skitfilm dränkt i trötta klyschor, fjantiga karaktärer och superlöjlig fightingkoreografi. Jag älskar den. Road House (1989) är en av mina favoritfilmer från min VHS-präglade barndom och jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att jag sett den 30 gånger, genom åren. Jag älskar premissen, att en 168 cm kort och skinntorrt tokbantad 70-kilos-jazzdansare spöar upp ett helt samhälle och på egen hand, utan vapen eller tillhyggen, maler ned ett hillbilly-doftande brottssyndikat och dödar alla, innan han blodig och trött återgår till att idka älskog med sin platinablonda toppingla till privata sjuksköterska. Road House är junk. 80-talsskräp. Värdelös. Och jag älskar den innerligt, passionerat och för evigt.

När The Bourne Identity /Edge of Tomorrow-gubben Doug Liman meddelade att han och monsterproducenten Joel Silver (Die Hard, Matrix, Dödligt vapen, Rovdjuret) planerade en reboot av Road House med före detta UFC-stjärnan (numer WWE-superstar) Ronda Rousey i huvudrollen var jag fullt beredd att bojkotta men när planerna ändrades och en hårt tränad Jake Gyllenhaal skrev på för rollen som Dalton, gick jag från superskeptisk till väldigt förväntansfull. Nu är Road House (2024) här, premiären skedde 09:00 imorse på Amazon Prime och jag har precis kikat färdigt på vad som utan tveksamheter är årets hittills våldsammaste actionrökare. Glöm Swayzes långsamma tantfighting och rundsparkar i midjenivå... Här pratar vi tempofriskt ultravåld i form av brutna lemmar och blodsprutande näsor på löpande band, och även om den här filmen knappast kommer att vinna några priser - handlar det om trivsamt hjärndöd, charmig underhållning.

Storyn är i grunden densamma även om en del ändringar naturligtvis genomförts. Dalton är ingen filosofistuderande dansör som åker från nattklubb till nattklubb enkom för att utbilda utkastare och "städa upp" det område där barerna i fråga ligger. Den premissen hör 80-talet till. Istället är Gyllenhaals Dalton en barskrapad, vilsen, plågad före detta UFC-fighter som under sin MMA-karriär och under en titelfight om mellanviktsbältet i världens största mixed martial arts-organisation slog ihjäl sin motståndare och därmed stängdes av från sporten för all framtid. Den Dalton vi får träffa under de inledande minuterna är luspank och självmordsbenägen och när han får erbjudandet om att via buss resa ned till Florida Keys för att hjälpa till med att rensa upp en vägkrog, ser han det som sin sista resa.

Väl där står det ganska snart klart att det precis som i originalet finns ett ekonomiskt intresse i marken som baren i fråga står på och det är även här ett stormrikt rövhål som via dröser av lejda hejdukar skrämmer skiten ur lokalbefolkning för att få som han vill. Ingen törs stå emot, alla gör som de blir tillsagda och polisen är naturligtvis tillräckligt korrumperade för att titta bort. Det enda existerande hoppet som barägaren Frankie nu har, stavas den avdankade fightern Dalton, som via sitt lugna och metodiska vis gör ett inledningsvis effektivt arbete med att städa upp syltan. Mycket stryk delas ut. Många armar, handleder och fingrar knäcks och blodet sprutar ur mungipor, öron och näsborrar och det blir ganska snabbt väldigt underhållande. På det där gamla, problemfritt dumma, charmiga viset där det finns en självmedvetenhet och en viss mängd ironi, för att jag som tittare verkligen ska slappna av och bara låta mig underhållas.

Doug Liman har här blandat originalfilmen med Into the Blue, en gnutta Equalizer, en smula Nobody och lite, lite Warrior vilket i slutet resulterat i en film dränkt i karaktär som aldrig hymlar med att den är dum, typisk, förutsägbar och och våldsam på ett sätt som gör mig som 80-talsälskare - glad och belåten. Gyllenhaal gör som alltid ett bra jobb i rollen som Dalton, vars liv saknar mening och motivation och som låter våldet inom honom ta över medan framförallt Conor McGregor (som här gör sin skådespelardebut) står ut som filmens stjärnskott. Conor spelar förvisso en endimensionell psykopat som hyrs in för att slå ihjäl Dalton, men han gör det med karisma och utstrålning som jag absolut inte hade förväntat mig, och det gör varje scen han medverkar i till en renodlad fröjd.

Jag saknar dock ett par saker, här. Saker som fanns med i originalet som Liman & Silver absolut inte hade behövt plocka bort. Jag förstår inte riktigt varför baren "Road House" inte kunde renoveras efter Daltons initiala arbete och döpas om till The Double Deuce, bara för att blidka fansen. Jag förstår inte riktigt heller varför Conors karaktär inte är bättre sammanlänkad med de andra skurkarna och jag begriper inte varför Daltons bästis Wade (som kommer till Double Deuce i originalet för att hjälpa till) inte är med. Minus detta har jag inga klagomål att framföra här. Road House (2024) är på intet sätt något slags mästerverk och på flera sätt är den nästan dummare än originalet. Med det sagt hade jag roligt när jag såg den och för mig som stor MMA-fanatiker och Conor-nuthugger, är det enkelt att tycka om det här tillräckligt mycket för att rekommendera den.