Rhythm Paradise Groove

Om du inte är diehard Nintendo-fan är det troligt att du inte är helt välbekant med serien Rhythm Paradise-serien, vilken faktiskt fyller 20 år i augusti. Om detta är orsaken till att den nu gör comeback vet vi inte, men det senaste spelet i serien är faktiskt det tio år gamla Rhythm Paradise Megamix. Det är alltså hög tid för något nytt, och nu är det alltså dags för Rhythm Paradise Groove till både Switch och Switch 2.

Om du inte är bekant med serien, så kan den bäst liknas vid klassiska WarioWare-spel komplett med både minispel och japanskt märklig (men väldesignad!) grafik - men med fokus lagd på musik. Det handlar helt enkelt om att rytmiskt trycka på knappar till olika låtar för att klara diverse utmaningar. Dessa är genialiskt utformade och kan handla om allt från att fånga frisbees med en hund till att hålla avstånd till bilar medan du kör längs en väg eller kocka ihop en schysst sallad.

Nytt denna gång är även ett rollspelsinspirerat läge samt att det dessutom finns en väl utbyggd multiplayerkomponent. Totalt handlar det om 80 minispel avsedda för singleplayer och 30 för multiplayer. Det är alltså ett ganska välfyllt spel som möter oss när vi når startmenyerna.

För att fortsätta ovan nämnda WarioWare-liknelse så är detta ett spel utformat för att vara så intuitivt som det överhuvudtaget bara är möjligt. Det betyder i praktiken att det inte finns några finesser som involverar analogspakar, axelknappar eller något liknande, utan det spelas helt med hjälp av två knappar - och många grenar bara en. Sistnämnda inkluderar till exempel att hjälpa grodor studsa i Ribbit Rocket eller att mata hjärtan till en dinosaurie i Feeding the Beast. Trots att bara en enda knapp används, tycker jag detta används så fiffigt att det aldrig känns monotont. Ta till exempel Disc Dog där du ska trycka på knappen efter att ha räknat till sju (håll rytmen, siffrorna syns inte på skärmen), vilket är en helt annat typ av tajmingövning jämfört med att hoppa genom ringar i Hoop Troundling. Dessutom finns här en för serien ny mekanik, nämligen att du ibland ska hålla in en knapp en kort stund snarare än att bara trycka på den.

Med det sagt använder de flesta grenar två knappar. En av mina personliga favoriter är Stop N Go N Stop där du ska gasa och bromsa för att hålla avstånd till bilar före och bakom. Musiken svänger, presentationen med ett soligt och neondränkt Kalifornien är urcoolt och des gameplay klockrent. Även Slice N Dice Kitchen är helt ljuvligt, där du i rollen som en svängig kvinna ska fånga grönsaker i takt till musik, varpå hon sedan lagar sallad. Musiken rockar och presentationen är ljuvlig, där hennes asymmetriska placering till vänster i skärmen gör att grönsakerna från det hållet syns mycket mindre tid än de från höger, vilket förvillar, medan små detaljer som grimaserande eller hoppande katter agerar när du missar en tomat eller liknande.

De flesta minispelen har dessutom någon twist mot slutet av varje bana. Ibland handlar det bara om läckra grafiska effekter, men inte sällan kommer det någon dåre (eller något föremål eller annat hinder) och ställer sig iväg för all action... vilket gör att du helt får förlita dig på dina öron för att klara utmaningarna under kortare perioder. Sägas ska dock att utmaningarna är en aning obalanserade, vissa är väldigt lätta, och andra på vippen till frustrerande svåra. Dessa mixas hipp som happ och det är inte nödvändigtvis en stegrande svårighetsgrad som möter dig när du låser upp minispel för minispel.

Som du kanske anar är jag klart positiv till Rhythm Paradise Groove. Det har den där Nintendo-faktorn, det är genuint kul att spela och det går liksom inte att sitta still medan man lirar. Jag har huvudsakligen spelat detta i Japan på min semester och suttit på flygplan, Shinkansen och hotellrum och hållit rytmen med händer och huvud. Alla minispel känns dock inte lika lyckade, men jag tror att det framför allt är dina musikaliska prefenser som kommer avgöra vad du gillar och inte gillar. Däremot återanvänds ett par grenar, vilket gör påståendet om 80 singleplayer-minispel lite oärligt, och jag tycker inte heller att återvinning som detta riktigt anstår ett företag som Nintendo.

Multiplayer då? Jo, det inkluderar både versus och co-op för upp till fyra spelare fördelade på runt 30 minispel. Om du gillar lokal multiplayer, tror jag du kommer tycka att detta är den verkliga behållningen av Rhythm Paradise Groove. Det här är ett sådant där läge som jag kommer fortsätta spela när polare dyker över, sannolikt inte bara i åratal, utan även sedan Switch 3 släppts (jag och polarna spelar fortfarande Wario Ware Inc.: Mega Party Games till Gamecube med ojämna mellanrum). Det mesta blir helt enkelt roligare när man är fler och så mycket i detta lockar fram skratt.

Den enskilt största nyheten i spelet är dock Beatspell, rollspelet där du genom fem dungeons ska besegra allehanda fiender genom magi - som givetvis ska kastas genom användandet av två knappar. Här finns ett hyggligt sofistikerat och intuitivt system för att använda sina förmågor, där allt måste göras i takt till musik. Jag tycker spontant att detta fungerar bättre på en TV, för bärbart upplever jag att det blir en aning plottrigt med de minsta ikonerna, och även om jag uppskattar att Nintendo lagt till något nytt, så har jag roligare med de andra singleplayer-delarna.

Innan jag summerar paketet vill jag bara lyfta fram spelets övergripande presentation. Musiken är nämligen genomgående lysande och varierad, och tillsammans med grafiken så får vi estetik av absolut toppklass. Det är glädje och färger, mörker, poppiga toner, industritechno, manga och pixlar samt allt däremellan blandat i en spelglädje-smoothie det är svårt att inte ha bara le åt.

Rhythm Paradise Groove har varit ett av de spel som jag sett mest fram emot i sommar och trevligt nog kan jag meddela att det mestadels lever upp till mina förhoppningar. Det är snabbt och perfekt bite-sized, en klockren titel att ta med på resor eller avnjuta där det finns luckor i vardagen. Jag övervägde faktiskt nian i början, men vissa återvunna minispel, den lite underväldigande Beatspel och den aningen obalanserade svårighetsgraden gör att jag stannar på en stabil och alltså en klar köprekommendation för alla som vill ha lite mer spelglädje i sitt liv.