Svenska
Gamereactor
recensioner
Retropolis 2: Never Say Goodbye

Retropolis 2: Never Say Goodbye

Ett år efter händelserna i första Retropolis är det dags för detektiven Philips Log att kasta sig ut i ett nytt mysterium. Conny har recenserat...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Det fanns något otroligt charmigt i de peka och klicka-äventyr som vi fick vår beskärda del av under framförallt 90-talet. Det är en genre som kanske inte dog ut helt (vi har sett en del äventyr av det slaget de senaste åren) men den har åtminstone blivit aningen bortglömd. VR-titeln Retropolis 2 kan närmast beskrivas som ett sådant typ av spel men i första person och då i VR. Vi återser detektiven Philips Log från det första spelet från 2021 och eftersom jag inte spelade det så fick jag kika på lite videos och läsa om spelets handling för att vara redo inför denna uppföljare.

HQ

Philips älskare Jenny försvinner mystiskt och en figur som kallad sig för The Magician säger sig ha henne i sitt fångenskap. Vi får ett spel som är indelat i fyra episoder där Philips då kastas in i ett mysterium som både storymässigt men framförallt spelmässigt påminner om just forna dagars peka och klicka-titlar. Man ser spelet ur första persons-perspektiv men kan inte vandra fritt runt utan använder de långa robotarmarna för att undersöka objekt i omgivningen. "Robot?", frågar du dig kanske. Och ja, invånarna i staden Retropolis är alla av det mekaniska slaget, vi bjuds på en slags futuristisk noir-stil med skarpa färger och en charmig visuell stil som dessutom är handritad. Hela spelets atmosfär andas verkligen av något alldeles speciellt och jag gillar den designen som valts även om omgivningarna ofta kan kännas lite öde.

Retropolis 2: Never Say Goodbye
Alla bra detektiv-historier startar på en sliskig bar.

I varje av dessa omgivningar finns ofta ett antal föremål som måste plockas upp och placeras på något ställe för att komma vidare. Det är ibland ganska klurigt men samtidigt väldigt tydligt när man lyckas och man förstår ofta snabbt vad som ska placeras var. Man har även en liten kista där man kan placera föremålen så man slipper bära runt dem. Sedan gäller det mest att utforska själva scenen i sig och då placera föremål eller lösa något slags pussel för att ta sig vidare i handlingen och komma till nya platser.

Retropolis 2 är ganska simpelt på många vis, vilket är meningen. Utvecklarna vill bjuda på en avslappnande och lättillgänglig spelupplevelse som ska spelas sittandes och utan att man behöver röra på sig särskilt mycket. För mig passar detta utmärkt, men jag saknar verkligen det med att kunna gå omkring på platserna man besöker. Man är liksom alltid låst på plats och kan enbart vrida sig runt, men inte röra sig runt eller närmare saker utan man sträcker bara armarna mot saker som lyser upp ifall de kan integreras med. Själva interaktionen med saker är okej men ganska sparsmakad och det blir lite för enkelt och avskalat när just rörelsemönstret är låst i sin position. Jag förstår poängen med att göra ett spel där man bara klickar och vrider men det blir som sagt lite för simpelt.

Detta är en annons:
Retropolis 2: Never Say Goodbye
Retropolis är en neonsprakande stad.

Även om en del av det visuella är avskalat med stora svarta ytor och ljuskällor som bara visar det som visas skall, är den visuella stilen nog för att göra det hela väldigt charmigt. Jag gillar allt från animationer på robot-karaktärer och designen på flertalet platser. De korta mellansekvenserna som man ser som små filmer ryker dock ut mig ur den virtuella verkligheten när man ser dem som en film i 2D. Men överlag är designen något som förhöjer denna spelupplevelse mycket och det bjuds på många roliga detaljer i alltifrån skyltar till den stundtals finurliga dialogen. Röstskådespelet är genomgående bra och musiken förhöjer ofta stämningen och känns väldigt passande för äventyret.

De fyra episoderna som utgör berättelsen är dryga timmen i sig vardera - beroende på hur snabbt man löser klurigheter förstås och man kan även enkelt komma åt en walk through I textform via menyn. En del pussel känns inte helt självklara eller logiska men vill man ha lite hjälp utan att få hela lösningen så är det ett bra hjälpmedel att kunna tjuvkika lite på och slippa frustrationen av att sitta fast länge på något pusslet.

Retropolis 2: Never Say Goodbye
Spelet bjuder på en del pussel som alla känns lagom kluriga.
Detta är en annons:

Det finns mycket att uppskattas Retropolis 2: Never Say Goodbye och när jag kikade på en genomgång av det första spelet står det klart att man utvecklat en hel del från det. Jag gillar spelets säregna charm och pussel är något jag alltid personligen uppskattar. Som så ofta fungerar just detta väldigt bra i VR.

Spelet i sig känns dock lite väl avskalat och gör egentligen inte så mycket nytt för formatet i sig, mer än att då lite nostalgiskt påminna om just den genre jag pratade om i inledningen. Det är dock ett underhållande äventyr under hela vägen och bjuder på några timmars bra underhållning och lagom kluriga pussel förpackat tillsammans med en häftig design.

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Härlig visuell stil, lagom kluriga pussel, känns som ett klassiskt peka-klicka
-
Man kan inte röra sig fritt, lite för simpelt i några avseenden, gör inget speciellt för VR-formatet
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Retropolis 2: Never Say GoodbyeScore

Retropolis 2: Never Say Goodbye

RECENSION. Skrivet av Conny Andersson

Ett år efter händelserna i första Retropolis är det dags för detektiven Philips Log att kasta sig ut i ett nytt mysterium. Conny har recenserat...



Loading next content