Resonance: A Plague Tale Legacy

När någon ber om tips på något nytt att spela så återkommer jag ofta till att rekommendera de två spelen i A Plague Tale-serien. Jag har fått känslan av att de blivit lite förbisedda. Nu kanske det verkligen inte är så - men tipset har åtminstone vid flera tillfällen nått fram och spelen har blivit väldigt omtyckta. Seriens fokus på smygande och pussel är en lyckad blandning och även om det inte på pappret låter så trevligt så är kombinationen pest, mörker och drivor av råttor också en väldigt stämningsfull inramning.

Asobo Studio kände sedan att det var dags att frångå konceptet till vissa delar. Även om Resonance: A Plague Tale Legacy har en hel del gemensamt med de två föregångarna - så är det, precis som namnet antyder, en spin-off som utspelar sig i samma värld.

Huvudkaraktären i detta, vid namn Sophie, känns igen för de som är bekanta med serien sedan tidigare. Hon gjorde ett kort inhopp i 2022 års A Plague Tale: Requiem men tar här alltså huvudrollen i ett alldeles eget äventyr som också är en prequel till de äventyr som syskonen de Rune upplevde. Det går utmärkt att uppleva detta som ett första möte med serien, men upplevelsen blir ändå lite bättre om man har spelat de båda föregångarna. Eller så får det helt enkelt vara insteget i serien. Poängen är i alla fall att du verkligen bör uppleva hela serien.

När vi för första gången tar kontroll över vår huvudkaraktär är hon bara ett barn. Genom den mysiga lilla hembyn traskar hon mot hamnen för att möta sin far och hans band av smugglare. De ger sig med jämna mellanrum av mot en mystisk destination i jakt på en mytomspunnen skatt. Det hade såklart inte varit en särskilt intressant berättelse utan en dos tragedi. När det väl inträffar får Sophie ett minst sagt personligt skäl att själv ge sig av till den mystiska ön. Ett klassiskt tidshopp senare går hon från barn till en ung kvinna, väl kapabel att ta hand om sig själv, och hennes äventyr kan på allvar ta sin början.

Resonance: A Plague Tale Legacy bygger en hel del av sin stämning och underhållning på sin välskrivna berättelse. Därför vill jag vara medvetet vag och hemlighetsfull kring det mesta, så långt det går utan att göra recensionen omöjlig att skriva. Att Sophie och hennes vän Leni ger sig ut på en resa till den mytomspunna Minotaur's Island är svårt att inte nämna - då det är hela premissen. Men vilka äventyr i form av faror, pussel och upptäckter som där väntar är något som du får uppleva helt själv.

Resonance: A Plague Tale Legacy förvaltar seriens arv och vidareutvecklar det på ett imponerande vis. När jag hade kommit någonstans runt halva äventyret så hade jag dock en första känsla av att det inte riktigt nådde upp till de två tidigare spelen. Det finns dock några skavanker. Den kanske mest märkbara för egen del är att spelet koncentrerar sig på massvis av actionfyllda strider. En stark kontrast till det smygande som de båda syskonen i tidigare spel ägnade sig åt. Sophie är på alla vis en kapabel fighter. Men striderna är också ganska repetitiva och lite för simpla i sitt upplägg. Man hugger och man blockar och visst - med tiden så låser man upp lite andra egenskaper i ett sparsmakat färdighetsträd. Jag hade helt enkelt önskat fler taktiska valmöjligheter och att stridssystemet utvecklades mer över tid.

Som exempel så kan jag tycka att det känns lite konstigt att konfrontationerna alltid blir av. Även om man kan smyga sig på intet ont anande fiender finns det liksom inget sätt att döda dem tyst och effektivt. Istället drar alltid striden igång och då är det mer eller mindre bara att hacka och blocka sig fram tills man dödat alla och äventyret kan fortsätta.

Vid sidan om all denna action så är Resonance även en stor dos av en "walking simulator." Man traskar helt enkelt stillsamt runt en hel del. Det finns absolut en del miljöer där man bara går lite väl mycket utan att något sker. Lyckligtvis är atmosfären tillsammans med det visuella i sådan toppklass att det oftast är fascinerande att bara vandra runt i miljöerna. Platserna man besöker är många gånger otroliga, vyerna makalösa och stundtals är spelet så snyggt att man häpnar. Eftersom man bryter av detta utforskande med en hel del strider och pussellösning så varieras också spelmomenten och håller det hela engagerande och intressant. Pusslen är i grunden ganska enkla och det finns gott om ledtrådar om man kör fast, men de är samtidigt roliga och snyggt designade. Dessutom bidrar de med att hela tiden variera upplevelsen.

Variationen sker också på andra strålande vis. För även om Sophie inte undviker konfrontationer och slipper att akta sig, för de från föregångarna så ikoniska, enorma råttsvärmar så förekommer det absolut en del liknande moment här. Spelet omfamnar mörker och läskiga tillfällen på flertalet unika vis. Här finns även läckra skriptade jaktsekvenser och en del av smygandet får faktiskt också utrymme på ett vis man inte riktigt väntade sig.

Som jag nämnt tidigare så är Resonance snyggt men det är absolut värt att berömma spelet för det lite till. Den som spelat föregångarna vet sedan tidigare att utvecklaren är duktig på det visuella. Här har jag ofta gjort det klassiska och bara stannat upp för att njuta av hur vackert det faktiskt är. Det finns en makalös detaljrikedom, fantastiska vyer och en atmosfär som är bland den tätaste och mest fascinerande jag upplevt på länge i spelsammanhang. Tillsammans med den stämningsfulla musiken och suveräna ljuddesignen är det ett tekniskt mästerverk på flera plan.

Det hjälper också mycket att hela karaktärsgalleriet är bra. Sophie, hennes trogna vän Leni och de andra större rollerna känns mänskliga och har dessutom berikats med bra röstskådespelare. Eftersom spelet också lutar sig tungt mot en engagerande berättelse så blir det ett filmiskt äventyr som flertalet gånger lyckas beröra, överraska och engagera. Det är helt enkelt den typen av filmiska äventyr som storheter som Uncharted och The Last of Us tidigare har lyckats så bra med.

Jag nämnde ju det där att jag efter halva äventyret tyckte att föregångarna var aningen bättre. Men från ungefär halvvägs och framåt så försvann den känslan mer och mer. Resonance: A Plague Tale Legacy må sakna lite av de moment som gjorde de tidigare spelen så stämningsfulla. Bland annat så blir det ibland lite väl mycket överexponering av en del lite tristare miljöer. Men samtidigt så överraskar spelet verkligen hela vägen in i mål. Det är ett förvånansvärt långt äventyr som aldrig blir tjatigt och som inte vid något tillfälle tråkade ut mig. Tvärtom gör den snyggt presenterade berättelsen, med sitt växande mysterium, tillsammans med den fantastiska stämningen att man verkligen sitter som på nålar hela vägen. Så, i slutändan skulle jag nog faktiskt säga att jag håller detta lika högt som de två tidigare delarna.

Resonance: A Plague Tale Legacy är ett lysande exempel på hur välgjorda pussel, spännande utforskande, snyggt berättande och otrolig atmosfär tillsammans kan skapa något fantastiskt. Betyget var faktiskt nära att bli en siffra högre, men de simpla striderna och några onödigt utdragna miljöer drar ned helheten en aning. Asobo Studio har återigen levererat ett ruskigt stämningsfullt äventyr att avnjuta så här i slutet av sommaren.